Fånga din livsglädje innan det är försent!
Nästan ett halvår utan en text…
Hur jag mår? Jag har saknat det så förbannat, men inte ett
enda ord har velat springa över mina tangenter. Jag känner mig lite stukad utan
mina texter. Faktiskt.
Det har varit ett händelserikt halvår men det är inte
det jag vill skriva om idag när mina fingrar och huvud äntligen vill samarbeta.
Hur mår du själv?
Det jag upplever när jag pratar med vänner
och bekanta är att vi alla är kämpar. Vi kämpar så in i vassen för att vara
glada och lyckliga. Jag vet ganska många som skulle börja gråta om jag frågade
hur de egentligen mår. Om du är en människa utan gråtbenägenhet så är
det bara att gratulera.
Eller beklaga, det kan betyda att du har någon slags
diagnos.
Fast vi har nog alla våra diagnoser har jag insett, ingen
går egentligen fri. Förutom de vanligaste så finns det numera även den felfria
typen JHAR (jag har alltid rätt) och JVAOAOA (jag vet alla om allt och alla) Den
osäkra typen JVKEV (Jag vänder kappan efter vinden) samt JHIES (jag har ingen
egen smak) den sista måste alltid kolla det senaste före alla sina val.
Jag
själv lider av AOLOV (aktiv och lat om vartannat)
Sist men inte minst så har vi
JLAOB (jag lider av outredd barndom)
Medicinen heter självinsikt och i vissa
fall kurator.
Samt att våga prata om det.
Jag gör det.
Samt att våga prata om det.
Jag gör det.
Nej nu ska jag vara snäll. Alla har nog kännedom om sina egna problem.
Hoppas, hoppas ni mår hyfsat bra i alla fall. Mår ni dåligt kan ni försöka
uttala de senaste kartlagda diagnoserna så blir ni kanske lite gladare.
Lingon i skogen, gula och röda blad på trottoaren, snart är
vi där.
Höststormar och regnrusk. Täckjacka och gummisulor.
Jag sitter inne i
värmen med tjocka sockar och yllekofta, ljusen är tända och bildspelen från fönstren
i huset mittemot talar om att folk verkar ha ätit middag klart, köken är
nedsläckta och mysbelysning råder.
Bildäcken nerifrån gatan smattrar, det har
regnat idag.
Höst, höst, höst.
Helt utan ett ”suck” skriver jag ordet HÖST.
Tänk att vi får
vara med om en höst. Igen! Fantastiskt!
För all oro i världen gör mig rädd. Folk byter länder vilket
borde vara optimalt men det verkar inte ha blivit så bra på alla ställen.
Vad
kommer att hända?
Och i vår lilla stad skyndar jag över torget förbi några män
som står i en grupp och som inte talar svenska, de vänder sig mot mitt håll,
säger något jag inte förstår, och så skrattar de högt. Jag intalar mig att jag
är inbillningssjuk men känner mig illa till mods. Jag vill inte känna så, jag
vill inte ens behöva skriva det. Jag tycker synd om alla som varit tvungna att
lämna sina hemländer men jag vill inte känna mig illa till mods hemma i vår egen
lilla stad.
Bäst vore det om jag kunde lite fler språk så jag kunde ropa:”Tjeena!”
Så snopna de skulle bli. Och så skulle vi förstå varandra.
Och skratta
tillsammans.
Livet skulle behöva vara enklare. Vi är ju ändå ”bara” människor.
Naivt? Ja, kanske det.
Bryr mig inte, jag skriver det jag tänker.
Jag menade egentligen allt överhuvudtaget som kan hända oss.
Jag har flera vänner som bara den här veckan berättat om cancer bland sina
vänner, dödsfall och sjukdom. Om imorgon vet vi inget....
Sååå - Här och nu gör vi en överenskommelse!!
– Vi gör
bara sånt vi mår bra av, passar på och njuter medans vi kan, av allt!
Dock - Jobba
bör man, annars..”
Men i övrigt menar jag. Lev och må!
Kram för idag!