Ett lyckligt barndomsminne – våra helger i sommarstugan!
”P-parkering!!” ropade jag upphetsat. På det gulbruna baksätet
satt vi och räknade skyltar efter vägen, min tre år äldre syster och jag, den
som upptäckte dem först eller hade flest när vi var framme vann. Min syster
vann oftast.
Vår gråhund Pang satt flåsande därbak med hängande tunga och
luktade hund. Ibland kräktes han, då luktade det ännu mer. Pappas lilla
trekantiga ruta stod vidöppen så att det inte skulle komma någon cigarettrök
inuti bilen, som mamma sa. Mamma delade med jämna mellanrum ut gula och orangea
mandarinklyftor i form av hårda karameller ”Sug bara på dem, då räcker de
längre!” Hon sa att det var bra mot min åksjuka. Vi stannade ofta på samma
ställe så att jag kunde få ur mig illamåendet.
De två sista av de
åtta milen bestod av grusväg, vår senapsgula lilla VAZ studsade och hoppade,
men den innehöll mycket spännande saker. Vi passerade slingriga vägen mellan
sjön och bergsklipporna där det var så trångt att två bilar inte kunde mötas, där
pappa körde skitsakta och mamma var livrädd, och killimagen-backarna. Pappa
gasade lite extra just innan krönet så att det kändes som om bilen lättade
lite. Han var alltid på bra humör när vi var på väg till sommarstugan, borta
var stressen och dåligt humör. Mamma stoppade i ett band med Göingeflickorna
och njöt och vi skrattade åt hennes musikval.
”Nu ska vi titta om
haren sitter där idag” pappa fick oss att nyfiket titta mot höhässjan på
lägdan. Och nog satt han där, nio gånger av tio. Pappa påstod att han satt och
väntade på oss och vi trodde honom. Han hade bergis sina ungar i tryggt förvar
därinne sa han. Åkte vi sent på kvällen stod nog älgtjuren och spanade ut över
hygget också. Jag upptäckte honom oftast först, pappa sa att jag såg som en
örn.
När vi såg skylten var vi alla lika glada. Vårt älskade
Barsta! Pappa svängde av och körde ner i byn. Varje gång sa han upphetsat att
havet nog stod högre än förra gången. Vi tittade förundrat mot horisonten och
trodde honom.
Sista kilometern körde pappa sakta, han ville se alla grannars
trädgårdar och vinka glatt om någon stod ute. En blick på kapellet, sjöbodarna
och alla husvagnarna innan vi svängde in på ”vår” väg. Lummiga buskar på var
sida om vägen och så närmsta grannen Gösta som hunnit ut för att vinka när han
hört att en bil var på väg.
Jag minns känslan av lycka när vi svängde upp på vår gård.
Min syster och jag rusade direkt till jordgubbslandet och försedde oss, mamma
ropade i bakgrunden att vi skulle lämna kvar lite. Hon bar in Scan-lådan hon
packat full med mat så vi skulle klara oss under helgen. Pappa tände en
cigarett och ledde hunden till linan. Sedan strosade han runt och kollade att
allt var i sin ordning.
På kvällen gjorde pappa en brasa i öppenspisen medan mamma
ordnade varma mackor med smält ost i bordsgrillen och the med socker, hade vi
tur så fick vi in någon kanal på TVn.
Tidigt på lördagsmorgonen vaknade vi av att måsarna skrek, fiskarna hade kommit in med sin fångst. Vi sprang ner till sjöbodarna, det röda grova gruset gjorde ont i små barfota fötter i början av somrarna, längre ner kunde vi gena under gistvallen där fuktig mjuk mossa växte. Vi satte oss i de vita stolarna med röd ram och gungade medan vi väntade på att mamma skulle plocka upp ur fikakorgen. Hon lade upp stora mackor med mycket smör, hamburgerkött och ost på. Vi drack ur de vita muggarna med orangea prickar på. Det luktade kaffe, fisk och tjära.
Pappa bar baljor med nät fulla av fisk och havsskräp till
gistvallen för att lättare kunna rensa dem och hade vi tur kunde vi få en
halvdöd simpa och leka med. Vi gjorde ett jättefint hem bestående av stora
stenar i strandkanten och matade honom med havregryn. Oftast låg han oförklarligt
upp och ner efter att vi badat en stund och vi förstod ingenting.
Mamma stod ute och hängde tvätt på linan mellan björken och
granen när vi kom upp till stugan igen. Under samma gran brukade pappa gömma
sockerdrickaflaskor till oss. Han sa att det var en grön gubbe som kom när vi
sov som lade dit dem, men vi visste att det var han som gjorde det.
Från denna plats har jag en skatt att ösa minnen ur, både
som litet barn, som tonåring och som vuxen. Nu har vi tyvärr inte stugan kvar
och mina föräldrar är borta sedan länge. Men varje sommar åker jag dit och
minns en stund.
Kram för idag!