Tänk att november kan vara så vacker ändå!
Jag har just valt att ikläda mig mitt nya vinröda vinterset,
det vill säga mössa, snurrarunthuvet- halsduken,
ni vet en sådan där som är stickad
rund, samt vantar.
Jag har stått och speglat mig och gruvat mig för att gå ut.
November
har blivit kallt, tjocka skor och tröja under jackan.
Tröjan alltså. Under
jackan.
Och jag har tänkt att jag borde skura hallen,
det ser alltid så skitigt ut när
man öppnar dörren
i den annars mörka hallen.
Jag skulle faktiskt kunna använda
dörren på baksidan
tänker jag lurigt.
tänker jag lurigt.
Jag drar ett djupt andetag och småspringer till bilen,
kommer precis ihåg sladden, girar runt bilen,
springer och slänger upp sladden
på soptunnan,
den rasar ner som den brukar,
den rasar ner som den brukar,
men jag tänker som vanligt att jag
plockar upp den ikväll.
(Slarvigt, jag vet)
Motorvärmaren har gjort att jag bara behöver skrapa bilens
rutor lite, lite.
Jag klämmer in mig på bilsätet,
observerar att det blivit fasligt trångt bakom ratten,
observerar att det blivit fasligt trångt bakom ratten,
trycker ifrån med benen medan jag fumlar med
staget under sätet.
Skulle inte käkat så mycket i helgen.
Blåtandstelefonen påkopplad,
FM-sändaren inkopplad,
jag
fastkopplad samt glasögonen påsatta.
Bara att tuta och köra!
När bilen är utbackad blir jag stående utan att trycka ner
min högerfot.
Ja, november är vackert!
Björkarna runt issjön är täckta av
frost,
solen försöker tjurigt tränga igenom grådiset.
solen försöker tjurigt tränga igenom grådiset.
Jag gapar, ögonfransarna
når bergis mina ögonbryn
och hade inte en bil kommit från ingenstans och väckt
mig med sitt ”tut”
så hade jag nog stått kvar där än idag.
Jag vet inte riktigt vad som hänt med mig,
det är som om jag
är rädd att jag ska glömma allt vackert jag ser,
jag måste fota, fota och fota.
”Bra
men suddigt, mamma” säger mina sanningsenliga barn.
Jag tror det har med åldern
att göra,
jag menar min uppskattning av vackra ting.
jag menar min uppskattning av vackra ting.
Jag skulle så gärna ta osuddiga bilder,
funderar på att
antingen skaffa glasögon eller skaffa en bra systemkamera.
Fast den tar ju inga
kort själv förstås.
Borde nog gå en fotokurs funderar jag och kör iväg.
Jag höll på att anmäla mig till en i somras
men insåg att jag nog inte kunde
komma med min mobilkamera.
Glasögonköpare höll jag på att bli i våras,
synen kollades och provning inleddes,
synen kollades och provning inleddes,
mycket spännande, tyckte jag,
så många läckra det finns!!
Jag provade och provade,
mörkt turkosa uggleglasögon skulle jag vara jättesnygg i tyckte jag.
mörkt turkosa uggleglasögon skulle jag vara jättesnygg i tyckte jag.
Ända tills jag blev upplyst om att jag har ett väldigt ”svårt”
ansikte.
”Det finns inte så många glasögon som passar till dig”
sa lilla fröken glasögonförsäljare.
sa lilla fröken glasögonförsäljare.
Ja, så sa hon.
”Annat är det med mig, mitt ansikte passar i
de flesta”
Hm, tänkte jag,
du borde nog vara lite mer uppmuntrade och inte säga allt du tänker.
du borde nog vara lite mer uppmuntrade och inte säga allt du tänker.
Så – mitt köp stannade
av kan man säga, jag tappade lusten.
Dock har jag sepålångthåll-glasögon när
jag kör bil.
Ingen annan bilist hinner se om jag har rätt ansikte.
Nya glasögon
ska det bli, snart.
Uppskattningen av vackra ting går inte att beskriva,
jag blir helt uppslukad.
jag blir helt uppslukad.
Den kan vara bra att känna till om nu någon får för sig
att vilja
valla mig runt något naturstråk.
valla mig runt något naturstråk.
Jag stannar ideligen,
man kan tro att jag är kissnödig och stannar för att knipa,
man kan tro att jag är kissnödig och stannar för att knipa,
men jag stannar helt enkelt
för att kisa och
bestämma mig för vilken vinkel som bäst fångar tinget.
Vad jag ska göra med alla bilder har jag ingen aning om,
bestämma mig för vilken vinkel som bäst fångar tinget.
Vad jag ska göra med alla bilder har jag ingen aning om,
de flesta är som sagt lite
suddiga men det ser ju inte jag – än.
Nåja, nu var det novembers skönhet jag skulle skriva om.
Vägbanan
är blank,
jag vågar inte tvärbromsa sådär coolt som många gör bara för att
kolla greppet.
Jag gasar lite lagom och håller siffrorna på skyltarna.
Det
ringer i mobilen!
Blinkar höger, bromsar in vid den blå P-parkeringsskylten.
Hm…
eller, det vaar halt, jag missade parkeringen kan man säga,
jag glider förbi och svänger
ut på den bilfria vägbanan igen.
Lägdan, ängen eller åkern, jag vet inte vad det egentligen
är,
men det spelar liksom ingen roll,
blänker silvervit och bländande av
strålarna som nu trängt fram.
Fotofingret rycker, men jag kopplar järngrepp om
ratten,
koncentrerar mig på min körning
och tänker återigen att min besatthet måste vara åldersrelaterad.
och tänker återigen att min besatthet måste vara åldersrelaterad.
När jag i min ungdom lufsade i naturspåren
kollade jag mest barken under mina fötter,
kollade jag mest barken under mina fötter,
mina båtåk minns jag bara med fasa
eftersom jag är en sådan där lättåksjuk människa.
eftersom jag är en sådan där lättåksjuk människa.
Och blommor och blad, de växte, mer tänkte jag
inte då.
Nu skulle jag kunna bo mitt på elljusspåret, på en ö eller mitt på en
typ äng.
Eller, nä, men ni fattar.
Ljuset är magiskt,
när jag närmar mig staden
fantiserar jag att det är som taget ur en tecknad serie
när jag närmar mig staden
fantiserar jag att det är som taget ur en tecknad serie
som gick på tvn när jag var barn.
Lite
disigt, med suddiga konturer och en sol som inte tänker stiga mer på himlen
innan den går och lägger sig igen.
Jag är glad att jag hinner vara med om detta
eftersom mitt jobb inte startar förrän tio,
eftersom mitt jobb inte startar förrän tio,
sju till fyra jobbare hinner liksom inte.
Lyllo
mig, tänker jag.
Jobbar hela dagen till klockan sex och får finna mig i att
novemberkvällarnas
novemberkvällarnas
svarthet inte är speciellt vacker.
Men imorgon, då!