Njutning på en ö i Kroatien!

Njutning på en ö i Kroatien!
Brac (Bratj)

Vi åker bil, flyg, båt och buss i nämnd ordning för att komma till vårt resmål. Det blir inga upprop i någon högtalare och inte heller något nytt Usain Boltliknande rekord för att vi ska hinna med vårt plan i år, det blir istället en lugn och välplanerad resa.

Jag har köpt stödstrumpor för att slippa svullna och krypiga ben på planet, men tar för säkerhets skull även en sorts sömntablett för att kunna slappna av helt. (*Lite för sent dock) Flygresans tre och en halvtimme ”flyger” förbi. Jag slumrar då och då och mår som en prins.

När vi kliver av planet slår hetluften som en vägg emot oss. Fast jag av erfarenhet vet det så blir jag ändå chockad och känner mig tveksam om jag ska klara en vecka i ett land där jag inte kan andas. Det är 35 grader varmt och luftfuktigheten mycket hög. Visst, det känns underbart med värme efter den kalla sommar vi haft hemma, så jag försöker skärpa mig och ta lugna heta andetag.

*Nackdelen med att ta en sömntablett lite för sent kan göra att det blir lite svårt när man till exempel ska gå ombord på en stor färja, samtidigt som sömntabletten har sin största verkan, och försöka att inte se ut som om man druckit typ en hel whiskeyflaska själv...

Som tur är har jag tre killar med mig som lotsar. Men det blir ändå en mycket skum ditresa för mig. Mina resekompisar frågar mig saker, jag spärrar upp mina ögon, svarar och somnar. Jag slår efter en stunds kämpande åter upp dem men somnar nästan på en gång igen. Knäppt, kommer jag då aldrig att göra om samma sak igen. Men min tonårsson har roligt åt mig i alla fall, det unnar jag honom. Fast jag anar andra turisters sneglande ögon och snörpta munnar. ”Stupfull, innan vi ens är framme!” Haha jag sitter bara i min egen bubbla och ler jag.

Hotellets lägenheter är fina och heta. Va?? Funkar inte vår air condition? Min fine pojkvän rusar till receptionen som en fixarfrasse, en man följer med honom tillbaka och visar hur vi ska starta den. Han vrider två hack på den stora lådan som har  en mycket väl dold knappanel, men jag som tror att jag ska dö av värmeslag vrider upp den på fullt. ”No, no” säger han. ”Jo, jo” säger jag.

Utanför hotellet har vi den allra finaste vyn upptäcker jag och dessutom en underbart vacker hibiskusbuske som får följa med hem i form av ett skott.

Morgonen efter vaknar vi i ett kylskåp! Man lär så länge man lever, som jag brukar säga ;)

Hela det första dygnet går för mig åt till att försöka acklimatisera mig, jag känner mig svullen, av med ringarna så fingrarna får andas, mitt runda ansikte ser ut som en bulle och vit som ett lakan är jag. Jag lider och vill helst inte att någon ska se mig. Fast framåt kvällen första dygnet så börjar jag dock slappna av. Det är fortfarande lika varmt men jag börjar njuta. ”Har ni aldrig sett en vit svullen tant från Sverige” tänker jag och blänger på alla som möter min blick.

Den nedåtgående solen dalar snabbt och färgas magiskt blodröd ju lägre och närmare havshorisonten  den kommer. Vi går för att leta middagsrestaurang längs strandpromenaden där restauranger och barer trängs, folk sitter tätt, tätt vid vartenda bord och servitörer springer med armarna i vädret och balanserar fullastade brickor mellan borden.

Vi väljer första kvällen till slut hotellets matställe, vi blir proffsigt uppassade och väljer svärdfisk som kommer in på tallriken utan svärd (?) och avslutar med fruktsallad och glass i höga glas.

Efter middagen vandrar vi omkring och tittar på vackra segelbåtar som tävlar inne i själva hamnen. De stora vita seglen är upplysta i den svarta natten med starka strålkastare, de rusar snabbt fram medan pampig musik dånar i hela byn. Folk trängs på alla pirer för att se, det är tydligen en mycket stor augustihändelse i byn. Ja, det är mäktigt!
Kvällen känns magisk och romantisk, jag ber min son ta en bild på oss med solnedgången i ryggen, min pojkvän som inte gillar arrangerade uppstyltade bilder drar mig intill sig och bilden visar sig bli just så romantisk som jag tänkt.

Okej, jag tänkte inte berätta det men vi har hittat badsträndernas badstrand!

Vattnet här skimrar underbart i grönblått och är kristallklart, de badandes kroppar syns helt klart fast de badar en bra bit ut. Botten är av sand och ”vår” badvik kantas av en liten strandremsa i mitten och lite längre ut på ena sidan, där vi ligger, plana heta klippor och skog där bakom. På andra sidan löper en låg mur på vilken det ligger folk och solar. Vi kan coolt glida ner i vattnet från vår klippa när vi vill snorkla, eller som jag, bara doppa mig och ta några simtag då och då. Eftersom vissa av oss vill ha skugga och vissa andra vill ha sol så är stället där vi lagt våra handdukar perfekt.

Fastän min bikini känns mindre än ifjol så finner jag mig ligga och njuta och känna mig fin, den heta solen och den mycket fuktiga luften gör att min kropp slappnar av och ber mig ligga kvar hela dagen. Jag har smörjt mig noga med hög solskyddsfaktor för att både kunna njuta och känna mig trygg.

Några hundra personer till har hittat hit till paradiset, ungar som stojar och skriker, mammor och pappor som servar, unga människor som glänser med bruna kroppar, både vackra tjejer och välpumpade killar. Medelålders kvinnor som ligger liksom jag utfläkta och lapar sol och hoppas att den även hittar in i valkvecken. Samt män i alla åldrar som sitter halvt skymda under små träd för att få skugga, de brukar påstå att solen tar lika bra där (?) Men havsviken i det Adriatiska havet räcker till för oss alla.

Jag skönjer de höga bergen på fastlandet om jag kisar lite i soldiset, de är gråsvarta och de högsta mäter 800 meter har jag googlat mig till. Mäktiga - är mitt betyg på bergen, de ser ut som de veckats av en stor kraft som tvingat dem samman och blivit till höga berg och dalar däremellan. Och så är det ju, det är inte bara hos oss man ser spår av inlandsisen.

En kvinna står (?) och solar ett par meter bort från mig, hon har stått där sen vi kom. Antagligen vill hon bli jämnt solbränd på hela kroppen för hon byter håll och ställning då och då. Pyttsan, sånt bryr då jag mig inte om. Jag brukar ligga tills jag är less, vara rödbrun fram och vit bak. Vadå? Jag ser ju mig framifrån när jag kollar och det är det jag själv ser som räknas, eller hur?

När hon solar åt mitt håll är de svarta solglasögonen riktade rakt emot mig. Jag känner mig iakttagen, och tycker att det känns lite obehagligt. Det gör mig lite osäker när jag inte kan se folks ögon. Eller så spanar hon in mig..  Hm, jag skickar en slängpuss till min älskling som just dyker upp ovanför ytan där ute.

Cikadorna gnuggar sina bakben och spelar högt, högt för att locka till sig sina honor. Det är ett mycket skärande ljud som man konstigt nog blir van vid efter en liten stund. Marken är kruttorr, växter växer men väldigt långsamt antar jag. Långa rödbruna barr ligger överallt och jorden ser ut att skrika; ”Vattna mig!” Men troligen så var allt fint och prunkande för ett par månader sen, vi befinner oss i augusti nu så det kanske inte är så konstigt.

En man dyker och snorklar med sina små barn rakt framför mig, han är vit som ett lakan, har rött hår och är bergis från England. Jag skärper min hörsel och visst tusan har jag rätt, en mamma i stor mörkblå klänning på en halvt dold klippa bredvid mig ropar till dem: 

”It´s time for a sandwich, please come” med en sådan där engelsk dialekt som från en film på TV. ” We´re coming” ropar min engelsman tillbaka. Kvinnan som ståsolar är säkert från Polen, hon ser bara ut som en sådan. Fast inget fördömande menat, de ser bara ut på ett speciellt sätt inbillar jag mig. Kolsvarta ögonbryn som gör att hon ser arg ut och långt blont hår.

Jag blir serverad en glass och en iskall öl där på klippan, det har nog aldrig smakat så gott någondera. Glassen blir av värmen sådär halvsmält på en gång så jag glufsar i mig den så snabbt det går, (inte bara för att jag måste) Ölen kyler mig och får mig på ännu bättre humör, inte på grund av alkoholhalten utan bara för att den kyler mig och väcker upp mina sinnen igen.

När jag känner att jag bara måste svalka mig drar jag på mig mina rosa badskor som får mig att känna mig som jag bär förskoletidens sockiplast (Fast jag har alltid trott att det heter sockerplast) och kravlar mig likt ett stort klumpigt skåp coolt nedför klippan. ”Aj fan” undslipper mig när jag kliver ner på några kantiga stenar där under ytan närmast klippan. Så tar stenarna slut och sandbotten tar vid, jag sjunker långsamt ner i det grönturkosa vattnet. Det omsluter mig och känns verkligen underbart. Jag blundar och lägger mig på mage för att ta några simtag.  

När jag efter en stund vill ställa mig på botten hinner jag gripas av en sekunds panik när jag inser att havets salthalt och de rosa gör att det inte är gjort i en handvändning. Visst, när jag gjort det ett par gånger så funkar det, men den där första gången känns overklig, när benen inte lyder utan vill ligga kvar där med mig som en flytanka eller flytgris på ytan. (Jo, det känns så)

Funderar ett tag på att flyta på rygg men inser att jag kanske skulle bli liggande tills jag når Italiens kust innan jag kan ha mig upprätt igen så jag låter bli.

Jag går längre ut så vattnet nästan når min mun och spanar rakt fram på den magiskt färgade vattenytan, det är förtrollande vackert, jag anar bergen långt där borta, skränet från folket runtomkring mig hörs inte längre, jag blir stående så en stund och bara tar in lyckokänslan, det här ska jag minnas när det blir vinter tänker jag.

Längst däruppe ser man masten!

Lite senare vandrar vi genom den lilla staden upp mot ett litet berg med en mast vi sett. Beige, grå och vita stenhus kantar de små gränderna. Var och en av stenarna i fasaderna tycks vara varsamt plockad och ditsatt likt ett pussel för att smälta in. Väldigt snyggt och över hundra år gamla är säkert husen. Eller flera hundra kanske? Alla byggnader pryds av en grön dörr och gröna fönsterfoder. En alldeles speciell lysande grönfärg, kanske något kulturellt, vad vet jag. Som vår Falu rödfärg möjligen.

Fast jag duschade just innan vi gick så rinner svetten utför min rygg och mellan mina bröst, det känns som när jag sprang tjejmilen för hundra år sedan, men jag flåsar inte lika mycket. Nere vid havet fläktade det lite men här står luften stilla, fast efter ett par klunkar vatten så förnyas mina krafter och jag trampar vidare uppför. Vägen slingrar sig trång och nära inpå husen. Det känns lite som om vi tränger oss in på privata ägor. Och det visar sig att vi gör det också… För plötsligt kliver en man fram bakom en torr murgröna och upplyser oss om att vi är på privat mark..

”But that´s okej” säger han på kroatengelska. Vi tar oss vidare uppför en smal grusväg bakom hans hus som han tipsar oss om. Vi når stora bilvägen där bilar kör fort som f. Här finns inga gång och cykelbanor och inte ens vägrenar så inget vingel är tillåtet.

Vi traskar vidare uppåt med bilarna vinande tätt inpå oss, det känns inte så säkert men vi går så nära kanten vi kan. Det enda som snurrar i min hjärna är tanken på toppen och på nästa klunk vatten som kan få mig lite nedkyld, svetten rinner nu nerför mitt ansikte i små rännilar. Det ser nog jättehemskt ut men jag bryr mig inte längre, jag föser undan ett par liter då och då när jag inte kan se vägen. Nä nu överdrev jag men det känns nästan så.

En blick ner mot samhället får det att svindla, långt där nere ser jag byn, utsikten över den, havet och himlen är magnifik! De vita husen med röda tak, de gråvita husen med de gröna dörrarna, de små trädgårdarna med röda tomatplantor fulla trädgårdarna. Ja det är väldigt vackert.

Känner mig lycklig och cool när jag äntligen når toppen

Jag kommer som andre man upp till toppen, här är utsikten än mer vidunderlig. Och vi är här helt själva konstigt nog. Fast det kanske inte är så konstigt när temperaturen visar på 30 grader, inte många knäppisar som skulle komma på tanken en dag som denna.

Cykeltur!

Varje morgon har vi tagit en promenad, både för att starta dagen på ett bra sätt och för att rekognosera omgivningarna. Vi har promenerat den cementerade gångbanan som löper utefter vattnet ett otal gånger, den är inte så lång så ibland har vi gått den fram och tillbaka ett flertal gånger bara för att få lite mer motion. Strandpromenaden avslutas åt det ena hållet med den underbara sandstranden med blågrönt vatten, klippor och har en egen kiosk med bar och glasskiosk. Motsvarande slut åt andra hållet består också av en badstrand men är stenbelagd både ovanför och nedanför vattenlinjen. Där har vi inte badat än men väl på ett flertal andra platser.

Killarna snorklar varje dag och påstår att den bästa badplatsen har varit den kargaste och ligger alldeles nedanför hotellet med vassa klippor med många håligheter och skrevor där de kan spana efter krabbor, bläckfiskar och vanliga fiskar. Jag håller mig under tiden på land, blundar, njuter och försöker att inte tänka på att vi om några dagar är hemma i kylan igen.

Andra dagar har vi vandrat i de trånga gränderna, beundrat de gamla stenhusen och svettats ett par liter var.  Utan en vattenflaska skulle jag nog falla död ner för hettan är outhärdlig emellanåt. Har man ett linne på sig glider armarna fram och tillbaka av sig själva på grund av blötan som forsar från armhålorna. Benbeklädnad med tyg som täcker insidan lår är ett måste då människor med lår utan mellanrum annars kan få skavsår, tror ni förstår hur jag menar.

I alla fall så hyr vi cyklar.

100 Kona, cirka 120 svenska kronor, kostar det att hyra en cykel en dag.

Vi hämtar dem och drar iväg. Vi har fått nys om en alldeles fantastisk badplats som ska ligga 4 kilometer bortanför sista stranden, den med stenar, på strandpromenaden. Vi cyklar på en finfin asfalterad väg längre och längre bort från staden, vägen blir efter ett tag ett par centimeter bredare. Bilar susar förbi i hög hastighet med ojämna mellanrum, det är bara att dra in magen och armbågarna och cykla så nära kanten man vågar.

Hotellen blir efter ett tag utbytta mot stora fina villor, oftast vita, fasaderna är i vitt tegel eller har jämna fina vita stenar. Oftast med mer än en våning och med balkonger och altaner i olika etager. Stora asfaltsbelagda uppfarter med grönt fint gräs på sidorna (gräs har jag inte sett alls tidigare på denna resa, jo lite kanske, men det har varit gult och bränt) Vi har alltså kommit till de lite finare kvarteren. Fast landsvägen har blivit lite bredare än i gränderna men inte nämnvärt ändå. Sneglar på stadsjeeparna och tänker att jag inte skulle vilja köra dem här.

Den fina asfaltsvägen byts ut till en grusväg med jämnt fint grus, en km ungefär. Sedan byts det jämna fina gruset ut till grovt grus som senare byts ut till liten storsten som sen blir till stor storsten. Ja, ni förstår att jag är glad att min cykel har dämpning och breda däck och att jag hoppas ingen av oss cyklar omkull.

I alla fall så uteblir det härliga vinddraget som brukar uppstå vid cykelturer, här slås man av vass hetluft som man får skära sig igenom. Men oj, nu låter det som om vår cykeltur är pest och pina men så är det inte. Jag njuter i fulla drag, cykeln är härlig att trampa, vädret är varmt och hett, precis som vi önskat och belöningen på resan kommer när vi rundar den sista udden; Ännu en helt underbar sandstrand! Ja vi tillbringar ett antal timmar i vattnet, på stranden, i gräset, och på restaurangen innan vi nöjda trampar hem igen.

På väg till fastlandet och flyget hem

Vi får en underbar resa och åker nöjda hem igen när veckan är slut.