En kal fläck på huvet, fest och åderbråck
Bilden har inget med texten att göra, älskar bara kvällsvyn från vårt köksfönster |
Promenerar ner på stan, solen gassar, fåglarna kvittrar,
långtradarna dundrar. Jag är ledig!
Styr coolt upp solbrillorna på huvudet när
molnen skymmer solen lite. Naturligtvis fastnar några strån i den lilla
plastgrejen mellan bågarna ni vet, och ja, glasögonen sitter fast i håret. Medan
jag går där efter E4an och diskret försöker slita bort dem så slår det mig att
jag ska fylla jämnt i år. Ok, det är väl klart att jag vetat om det, men just
nu så blir jag lite skräckslagen! När min pappa fyllde femtio så var han ju skitgammal och hade en jättestor fest. Jag är ju inte så gammal och jag vill
inte ha någon stor fest.
Med en liten kal fläck på min skalle vandrar jag gågatan fram.
(jag har försökt skyla med andra sidans hår) Det är ju klart att man gör exakt
vad man vill med sin födelsedag, det vet jag väl. Men det känns så definitivt
på något sätt – Nu har jag mindre än hälften kvar av mina ”förmodade” år av
mitt liv.
FEMTIO!
Om DU som läser det här är blott tjugo så bliven icke
förskräckt. Du har många år kvar innan du blir drabbad.
Om DU som läser passerat, minns du nog din egen vånda om du nu hade någon.
Vad har jag gjort i mitt liv? Tja… en hel del.
Det bästa och
viktigaste jag gjort är att jag fött tre underbara barn.
Har jag hunnit med det
jag vill? Jag tror det, nästan allt förutom att åka till USA. Förhoppningsvis
har jag minst trettio år kvar så nog borde jag hinna va?
Jag öppnar dörren åt en gammal dam som inte är längre än en
och femtio, ryggen är böjd som en krok men hon ser oförskämt pigg ut när hon
ler åt mig. Jag känner mig dum som våndas över ålderdom och femtioårsskräck när
jag ser henne. Hon måste vara en bra bit över åttio och ändå så pass pigg att
hon "gör stan".
Med fyrtionioåriga kliv äntrar jag stadens torg och känner
mig rask i benen. I alla fall tills jag ser studenternas mösspåtagning. DOM är unga
dom! (Jag vet att man inte ska skriva dom) Hela livet framför sig! Jag sätter
mig på ett café och torkar en liten tår, jag blir lite rörd när jag ser deras
lycka. Som en gammelmormor oroas jag lite och ber inom mig att det ska gå bra för
alla hundratals ungdomar som tjoar på torget idag.
Akta ni ramlar, tänker jag
när de klättrar på statyn.
Jag har skrivit om åldrar förr men jag gör det igen –
En dag
i mitt liv:
På morgonen stapplar jag stelt till
duschen som en hundraåring.
Senare när jag tar hojen och susar till jobbet är jag tjugofem.
När jag får frågor om saker jag kan på mitt jobb – trettiofemårig besserwisser.
När jag får frågor om saker jag inte kan på mitt jobb – femton och rödblommig.
När jag cyklar/går hem från mitt jobb (det är baaara uppför
hem) – född på artonhundratalet och låter som om jag håller på att dö.
När middagen är uppäten och jag äntrat soffan – en mätt och
rejält överviktig, snarkande sextiofemårig karl. (Jo, det är säkert, jag har
blivit inspelad)
När jag blir tvungen att resa rumpan ur soffan och ta mig
till sovstället – Etthundrafem ungefär. (prata inte med mig då, för då kan jag
inte somna om)
Ålder är ju egentligen bara en siffra som alla säger - det är hur man känner sig som räknas!
Nu ska jag sätta mig på balkongen och sola min
fyrtionioåriga lekamen, med bilringar, åderbråck och rynkor ska jag fundera på vad
jag vill göra med min kommande stora dag.
Vad gjorde DU på din stora dag?
Skriv gärna en kommentar!
Kram för idag!