En kal fläck på huvet, fest och åderbråck

En kal fläck på huvet, fest och åderbråck

Bilden har inget med texten att göra, älskar bara kvällsvyn från vårt köksfönster

Promenerar ner på stan, solen gassar, fåglarna kvittrar, långtradarna dundrar. Jag är ledig! 

Styr coolt upp solbrillorna på huvudet när molnen skymmer solen lite. Naturligtvis fastnar några strån i den lilla plastgrejen mellan bågarna ni vet, och ja, glasögonen sitter fast i håret. Medan jag går där efter E4an och diskret försöker slita bort dem så slår det mig att jag ska fylla jämnt i år. Ok, det är väl klart att jag vetat om det, men just nu så blir jag lite skräckslagen! När min pappa fyllde femtio så var han ju skitgammal och hade en jättestor fest. Jag är ju inte så gammal och jag vill inte ha någon stor fest.

Med en liten kal fläck på min skalle vandrar jag gågatan fram. (jag har försökt skyla med andra sidans hår) Det är ju klart att man gör exakt vad man vill med sin födelsedag, det vet jag väl. Men det känns så definitivt på något sätt – Nu har jag mindre än hälften kvar av mina ”förmodade” år av mitt liv. 

FEMTIO! 

Om DU som läser det här är blott tjugo så bliven icke förskräckt. Du har många år kvar innan du blir drabbad. 

Om DU som läser passerat, minns du nog din egen vånda om du nu hade någon.

Vad har jag gjort i mitt liv? Tja… en hel del. 

Det bästa och viktigaste jag gjort är att jag fött tre underbara barn. 

Har jag hunnit med det jag vill? Jag tror det, nästan allt förutom att åka till USA. Förhoppningsvis har jag minst trettio år kvar så nog borde jag hinna va?

Jag öppnar dörren åt en gammal dam som inte är längre än en och femtio, ryggen är böjd som en krok men hon ser oförskämt pigg ut när hon ler åt mig. Jag känner mig dum som våndas över ålderdom och femtioårsskräck när jag ser henne. Hon måste vara en bra bit över åttio och ändå så pass pigg att hon "gör stan".

Med fyrtionioåriga kliv äntrar jag stadens torg och känner mig rask i benen. I alla fall tills jag ser studenternas mösspåtagning. DOM är unga dom! (Jag vet att man inte ska skriva dom) Hela livet framför sig! Jag sätter mig på ett café och torkar en liten tår, jag blir lite rörd när jag ser deras lycka. Som en gammelmormor oroas jag lite och ber inom mig att det ska gå bra för alla hundratals ungdomar som tjoar på torget idag. 

Akta ni ramlar, tänker jag när de klättrar på statyn.

Jag har skrivit om åldrar förr men jag gör det igen – 

En dag i mitt liv:

På morgonen stapplar jag stelt till duschen som en hundraåring.

Senare när jag tar hojen och susar till jobbet är jag tjugofem.

När jag får frågor om saker jag kan på mitt jobb – trettiofemårig besserwisser.

När jag får frågor om saker jag inte kan på mitt jobb – femton och rödblommig.

När jag cyklar/går hem från mitt jobb (det är baaara uppför hem) – född på artonhundratalet och låter som om jag håller på att dö.

När middagen är uppäten och jag äntrat soffan – en mätt och rejält överviktig, snarkande sextiofemårig karl. (Jo, det är säkert, jag har blivit inspelad)

När jag blir tvungen att resa rumpan ur soffan och ta mig till sovstället – Etthundrafem ungefär. (prata inte med mig då, för då kan jag inte somna om)

Ålder är ju egentligen bara en siffra som alla säger - det är hur man känner sig som räknas!

Nu ska jag sätta mig på balkongen och sola min fyrtionioåriga lekamen, med bilringar, åderbråck och rynkor ska jag fundera på vad jag vill göra med min kommande stora dag.

Vad gjorde DU på din stora dag? 

Skriv gärna en kommentar!

Kram för idag!

Åsa, fourtynine