Jag älskar Grekland - Speciellt Samos!

Jag fullkomligen älskar tidiga morgnar!

Jag sitter i bara bikini, det är lugnt, varmt, tyst och klockan är fem. Eller helt tyst är det ju inte. Från bergsbyarna ekar hundskall och tuppar som gal, ungefär hundra sparvliknande småfåglar kvittrar glatt och fem duvor hohoar mysigt. Havets vågor rullar osvikligt in, en efter en, efter en, lugnt och tryggt. Trots alla ljud så njuter jag som en tok. Jag sitter och skriver här på vår balkong på andra våningen på ett litet mysigt hotell på Samos med utsikt över havet, byn och bergen. Jo just det, genom träjalusidörrarna hör jag min älsklings sköna sömnjud också. Det är varmt, solen lyser mig på min hud och jag är på semester. Jag fattar nog inte riktigt hur bra jag har det just nu.

Vi har solat, ätit gott, hyrt cyklar, badat, hyrt bil, åkt båt och gått i grekisk ”djungel”. Helt enkel haft en helt underbar vecka. Precis som en semestervecka i Grekland ska vara. Jag har hittills knäppt ungefär en miljon bilder och fler ska det bli, här är så himla vackert. Vackert och lugnt. Och blommigt. Mycket lugnare än på alla platser jag varit på semester tidigare.

Fast vår tripp startade dramatiskt. Vi glömde vår ryggsäck på transferbussen! I väskan hade vi stoppat alla våra kontanter, grekerna anser det vara oförskämt att betala med kort så vi tog ut allt vi kunde tänkas behöva i EURO för hela veckan. Där låg även alla mina reservartiklar jag behöver för min diabetes. Våra pass samt biljetter. Vi ringde såklart vår reseguide direkt, (hon som sa att vi kunde nå henne dygnet runt, inga problem.) Vi nådde henne inte. Vår hotellvärd sa att bussen måste åka tillbaka samma väg så vi turades om att i tre timmar sitta på en liten stenmur vid vägen och vänta på att bussen, nummer 06, skulle återkomma. Det var hett kan jag säga, typ 30 grader, puh! Nåväl efter cirka fem timmar, när TUI väl förstått allvaret så kontaktades bussbolaget och chauffören, som visade sig ha slutat för dagen och satt hos en kompis längre bort, kom väskan tillbaka till oss. Gud så skönt, vi kunde andas ut!

Grekisk "djungel"

Igår hyrde vi en mini-Jeep och körde runt ön lite i alla fall, fniss. Vänta så ska jag berätta vad mitt fniss betyder. Jag har alltid trånat efter en Jeep, fråga mig inte varför, så när min käre pekade och frågade mig om det blev bra med en sådan när vi skulle välja hyrbil så bara log jag.

Vi fällde ner allt som gick, tog på oss brillorna, han satte ihop sitt hår, jag släppte ut mitt och så körde vi iväg. Det var härligt, jag njöt av mina virvlande testar. Erkänner att han var lite smartare när det gällde håret, jag kan nog ha missat en del sevärdheter i förbifarten. Eftersom det var jag som var kartläsare så gällde det bara att hålla upp håret när jag sneglade neråt och så lät jag det svischa runt övrig tid så att säga. Dock hände ju en del, som det brukar. En liten, liten miss av kartläsaren gjorde att vi hamnade i en smal gränd. Som tog slut. Typ. ”Älskling, har du verkligen sett rätt på kartan?” ”Ja, absolut, kör du bara” sa jag leende. Vägen blev smalare och smalare… Jag slutade le. En svartklädd farbror präst med kåpa på huvudet gick med händerna i bön och sneglade på oss när han passerade och min käre råkade köra upp ett trappsteg på en bro, men det gjorde säkert inget, de som bodde där trodde nog bara att de fick besök. En gammal dam, ungefär hundra år, en tvärhand hög och tametusan lite grekisk yoghurt i mungipan gick mitt i vägen med sin träkäpp. L fick backa lite bara, ett par hundra meter. Men sen hittade vi rätt och fortsatte till serpentinvägar och hårnålskurvor. Med en maxfart på 25 i de värsta kurvorna tjöt däcken när vi kanade mot låga murar och ickemurar, varm asfalt och dåliga däck gjorde att jag önskade att den svartklädde där nerifrån hade suttit med oss i bilen. Prästen alltså. Det gick bra förutom att jag var livrädd emellanåt. ”Imorgon blir det cykel” Vi var överens.

Att cykla på skitsmal serpentinväg i 30 graders värme är….. annorlunda, kan man säga. L håller inte sina händer hårt på bromsarna som jag utan tycker det är kul när det går fort och säger att bilarna tar det så försiktigt, jag å min sida masserar knogarna raka igen när vi kommer fram. Nä, usch vad jag låter tråkig, men läskigt tycker jag att det är. Speciellt när vi cyklar på den sidan stupet är. Nåväl min käre väntar så snällt på mig. Vårt mål för cykelturerna har varit Psilliamos eller The Golden Beach, den är underbar med alla vita stenar och har underbart len (men kokhet) sand. I början av juni är inte vattnet jättevarmt men fullt badbart när svetten rinner. Där finns restaurang, solstolar och en grotta. Vi har nyttjat alla tre.

Efter gårdagens cykeltur blev det idag dags för en heldag i en blåvit fiskebåt. Vi skulle bli ungefär 25 personer sa vår guide när vi bokade. Hm.. när vi sittandes på skorven insåg att vi var över 50 personer som trängdes runt relingen kändes det lite kymigt, vi skulle åka med en av människor överlastad båt på Medelhavet… Nä, usch vad dumt av mig att ta upp det, men tanken slog mig när fler och fler människor klev på. Dagen blev ändå bra, dopp från båten, grillning vid underbar strand och trevliga människor gjorde att båtturen fick ett litet plus av oss i alla fall.

Nåväl, borta bra men hemma bäst, heter det ju, nu är vi hemma igen och jag kan bara hålla med!

Kram för idag!