Om liv och död, typ..
Tidigt på morgonen går jag, klockan är bara sex.
Trafiken på
överstan är gles, nästan obefintlig.
Jag kan snedda över gatan hur ofta jag
vill utan att se mig för.
Se mig för behöver jag bara göra om jag inte vill
dratta omkull i halkan, ty många fastighetsägare, speciellt vid det gröna och det
blå huset, har ingen aning vad de skulle kunna bli skyldig mig.
Så därför går
jag snällt (både mot mig och dem) mestadels mitt i gatan där det är rikligare
med grus. (Jo, jag har nyinköpta broddar därhemma, men när jag sist använde dem
så fick jag vända tillbaka och plocka upp dem så ofta eftersom jag klivit ur
dem så det var inte roligt) Jag trippar så gärna.
Det är fortfarande svart ute,
nere på stan ligger gågatan öde, julbelysningen svajar i vinden och golvvärmen
har synliggjort gatstenarna. Jag har vant mig vid min promenadväg till jobbet och
tycker att det är ganska skönt att ha hela min stad för mig själv, speciellt på
tidiga morgnar – tänk att starta som en zombie och tjugo minuter senare anlända
till jobbet som en nyponros. Kinderna är rosaröda i alla fall.
Jag fixade jul och nyår med bravur, jag valde med omsorg
lugna alternativ och hann träffa både vänner och familj. Gå på lunchmusik i
kyrkan, midnattsmässa på julafton och dansa så ofta jag kom åt,ibland hemma ui vardagsrummet. Viktigt att
komma ihåg när julångesten kommer om elva månader, det går att överleva.
Fast förra veckan höll jag på å dog.
Trodde jag, det var en
fruktansvärd upplevelse.
Jag hade haft svårt att somna, låg timme efter timme
och kämpade.
Så!
Helt plötsligt, när jag vände mig på sidan kom sömnen!
Jess!! hann
jag tänka, den liksom överföll mig.
Ni som fött barn vet hur det känns när
moderkakan liksom varmt snurrålar sig ut (Usch, va äcklig jag är, ber om
ursäkt)
Men så kändes det i mina ben, de liksom snurrålades iväg och försvann.
Jag blev rädd och försökte öppna min mun men mina läppar var helt stela.
Jag
försökte skrika men det kom bara väsande, kvidande och konstiga ljud.
Jag låg
på sidan och försökte sträcka ut mina böjda armar, men det gick inte, min kropp
var helt stel. Jag var förlamad!
”Det är nu jag dör” tänkte jag. Såhär känns det...
Jag fick för
mig att någon som låg bakom mig hade tagit stryptag runt min hals. Jag har ingen aning hur länge det pågick men efteråt
låg jag länge med bultande hjärta och försökte förstå vad som hänt.
Och somna igen,
det vågade jag absolut inte – tänk om det skulle hända igen?
Eller var det bara
en otäck dröm?
Jag ville tro det men när jag började berätta för mina vänner så
fick jag reda på att det förekommer att kroppen kan somna före hjärnan.
Det
kallas sömnparalys.
Vissa händer det ofta, andra en till två gånger i ett helt
liv.
Mig har det faktiskt hänt en gång förut, men då var jag övertygad om att
det var en dröm.
Har du varit med om det någon gång? Berätta gärna för mig, jag
vill veta mer!
Vidare har jag i mitt 38-åriga diabetesliv fått en ny
insulinpump!
Det är en sort som ska göra mitt liv ännu lättare.
Jag inser att
den kommer att göra det, snart. Bara jag har lärt mig…
Den vill bara att jag
berättar för den hur många kolhydrater jag tänker sätta i mig så doserar den
efter mina förinställningar.
Den är revolutionerande för oss diabetiker och kom
till Sverige i höstas om jag förstått det rätt.
I begynnelsen gav jag mig själv
en spruta morgon och kväll, mina lår var noga inrutade så att jag skulle
variera injektionsställe.
Jag skulle äta fyra potatisar, lite kött, grönsaker
och två knäckebrödsmackor till lunch och middag.
Äta äckliga osötade
gräddbakelser på kalas och aldrig få samma mat som de andra i skolan. Att alltid
få känna sig annorlunda i tonåren kan vara känsligt. Inte konstigt att jag
bojkottade alltihop ett tag.
Nog om det nu, ville bara berätta.
Januari 2019 är halvt gången - vinter, snö och kyla alltså och jag
sitter i mitt vardagsrum med tjocksockar och tjockkofta och längtar tills jag
får ha shorts och linne igen.
Kram från mig!