Inatt föll jag ner i en brunn
Jag river och sliter i ogräset,
marken är kruttorr och lös liksom,
så rötterna följer snällt med.
Mitt i den fula slänten har det kommit
vackra sådana där storstora blåklockor.
Jag vet inte vad de heter,
jag vet bara att jag vill rädda dem
och att jag vill göra någonting,
inte bara sitta.
vackra sådana där storstora blåklockor.
Jag vet inte vad de heter,
jag vet bara att jag vill rädda dem
och att jag vill göra någonting,
inte bara sitta.
Grovarbete, skrev min vän C,
hade hjälpt henne mycket när hon var i min sits.
hade hjälpt henne mycket när hon var i min sits.
Det
här är inte grovt men jag känner mig
nöjd att utföra denna simpla syssla.
nöjd att utföra denna simpla syssla.
Se
där! En liten, liten bladkrans av vallmo,
min mammas favoriter,
mitt ibland en massa grässtrån, räddas såklart!
min mammas favoriter,
mitt ibland en massa grässtrån, räddas såklart!
Jag har långbyxor, långärmat
och mina röda gummistövlar,
klockan är tolv och jag står vid söderväggen.
Torsdagen den 27 juli 2016 är
varm,
21 grader i luften,
men där jag står kan man säkerligen
plussa på ett par grader.
men där jag står kan man säkerligen
plussa på ett par grader.
Smart Åsa!
Klädvalet kom sig av min spindelrädsla….
Sjöblöt av svett går
jag in efter en halvtimme
men helnöjd är jag.
En dusch och en sovstund senare
sitter jag här och skriver.
Jag drömde att jag föll ner i en brunn inatt.
Det var en
riktigt gammal en,
med murade kanter och med ett trälock över.
Grönt, saftigt gräs växte
runtom.
Människor som var där sa åt mig
att inte gå för nära locket.
Men jag
var tvungen att
visa dem att det inte var någon fara.
Jag klampade på locket och föll.
Och föll.
Och föll.
Och föll.
Jag är absolut ingen drömtydare,
vet inte ens om jag tror på det,
men mina nära har gång på gång
sagt åt mig att ta det lugnt.
”Du behöver ju
inte vara med överallt”
Och jag har lika ofta bedyrat dem att det
inte är någon fara.
Och jag har lika ofta bedyrat dem att det
inte är någon fara.
Jag minns aldrig att jag nådde någon botten
och inte att jag
blev räddad.
Kanske befinner jag mig där just nu,
någonstans mittemellan?
Vi var och badade igår,
på allmän strand med mycket folk.
Med
solglasögon funkade det hyfsat.
Fast jag kände mig som en helt annan person,
vanliga jag brukar möta allas blickar
vanliga jag brukar möta allas blickar
och gärna le lite vänligt.
(det låter lite
mesigt erkänner jag,
men så är det i alla fall)
Igår gick jag med blicken i
backen
och kände mig rädd.
Rädd för att
någon skulle ropa på mig
och vilja prata, det är inget jag vill, ännu.
När jag
vilat mig färdigt kanske jag blir helt normal.
Fast som någon skrev som kommentar i mitt inlägg:
Vad är normalt då?
Vad är normalt då?
Normalt är väl att uppföra sig och
må bra enligt sin egen
barometer.
Ingen jämförelse med andra.
Fast vett och etikett måste ju följas..
Fast vett och etikett måste ju följas..
Oj vad jag vecklar in mig, fast jag tror
ni förstår.
Kram för idag