De olika faserna
Tänk om det vore så enkelt att det enda som behövs för att
bli lycklig är en underbar stor famn?
Tänk om olikheter och meningsskiljaktigheter inte hade någon betydelse?
Jag kniper ihop mitt ansikte, tårar rinner och min nästipp
färgas röd.
Fina minnen, skratt och glada stunder snurrar när jag
blundar.
Att leva kvar ihop när det tagit slut är svårt. Hårda och mjuka
ord blandas. Två veckor kvar nu.
Jag ser mig omkring, tittar på utsikten från köksfönstret,
den jag sett varje dag, på den vackra förtrollande sjön, i gryning, skymning
och i fullt solsken varma julidagar. Mörkt grönbrunsvart skog speglas i vattnet
denna gråa oktoberdag. Jag vrider min blick och tittar på allt jobb vi lagt ner
för att få det som vi vill härinne.
Planerna, drömmarna och allt som sagts gör ont idag, får
svårt att svälja. Fast mitt beslut är befäst med grova kättingar plågar jag mig
själv med att tänka.
Jag snyter mig och skärper mig och inser att man inte
kan hoppa över något steg av alla faser. Alla behövs för att man ska bli ”klar”.
Hoppar man över något så blir nog allt nog så mycket värre när man landar.
Jag har gått igenom ledsenhet, besvikelse, beslutsamhet,
ilska, outsäglig sorg, likgiltighet, ja till och med lycka. Idag ger jag mig
tid att tänka på minnen och gråta. Jag är helt normal inser jag.
Nu ska jag gråta en liten skvätt till sen tror jag att jag är klar
för nästa fas. Eller så är jag helt enkelt helklar efter den här.
Kartongberget växer i hallen och ger mig styrka att se ljust
på framtiden.
Lyfter hakan och ler matt mot min spegelbild i skärmen.
Sådär - nu är jag snart på banan igen!
Kram för idag!
5 kommentarer:
Det tåras i ögonen, känner igen känslan av det du går igenom, inte allt för länge sedan jag själv var där. Minnena kommer igen och med tungt hjärta kan jag bara konstatera att på nåt oförklarligt sätt var det som hände kanske bäst trots all kärlek som fortfarande fanns.
Livet är inte alltid rättvist.
Det tåras i ögonen, känner igen känslan av det du går igenom, inte allt för länge sedan jag själv var där. Minnena kommer igen och med tungt hjärta kan jag bara konstatera att på nåt oförklarligt sätt var det som hände kanske bäst trots all kärlek som fortfarande fanns.
Livet är inte alltid rättvist.
Nä ibland är det svårt att förstå varför det blir som det blir, när man bara vill väl..
Tids nog kommer allt kännas bättre. Både för mig och för dig. Är övertygad om det Anders! Kram
Joo de brukar ju vara så.
Sköt om dig.
Kram!!
Skicka en kommentar