Skvallermänniskor!
Ljuset i salongen är dämpat, medaljongerna på väggarna mörkt röda. Träbänkarna, lite skavda av ryggar och år, är också röda.
Till och med taket med de vita, runda och bumliga
lampkuporna är målat i rött.
Jag snurrar med huvudet och känner mig som en
nyfiken femåring som vill hinna se allt. Breda balkar i tak och på väggar. Allt sammantaget gör
att jag inser att teatern är gammal, jag vet inte hur gammal men jag gillar
stuket. Jag skulle kunna skriva att jag känner historiens vingslag här men det
låter lite för vanligt, tror ni hajar ändå.
Jag rätar på ryggen och fortsätter vandra med ögonen. Jag
sitter på min uppfällbara träsits som är en del av bänkraden och känner att det
är jättemysigt här. En scen med svart
golv och naturligtvis röd ridå är idag fylld med en modern musikutrustning,
vilket gör att jag inser att jag ändå befinner mig i nutid i denna dåtidssalong.
På denna scen, upplyst med strålkastare, står en av mina vänner med sin gitarr och sjunger med
”raspig” röst, jag vet inte vad det kallas mer än att jag gillar hans röst.
(Det
var beröm alltså)
Jag drömmer mig bort lite och funderar över vilka som stod på
den här scenen den allra första gången? Jag törs inte ens gissa på något
eftersom jag är helt novis inom teatern. Men skulle ha varit spännande att fått
se – nu.
Här och nu känner jag
ett lugn och en ro. Jag sluter mina ögon och lyssnar på musiken medan mina
tankar fladdrar iväg.
Små, små svidande ord
skaver inombords.
Sådana som inte borde
brys om.
De svider i alla
fall. Lite.
För det är inte sant,
det som sagts.
Om mig..
Jag drar ett djupt andetag och ruskar lite på mig.
Säger inombords:
”Du har inte tid med
larv, Åsa!!”
Små skvallerord som
vandrat från mun till mun.
Av mina ”vänner”
Som till slut nått offret...
Jag!!
Gulp!
Snyft, inget att bry
sig om.
Men känns ändå.
Vi är sådana, vi
människor.
Skvallermänniskor
Njuter av att veta, njuter
av att kunna berätta.
”Hänt i veckan!!”
Jag bestämmer mig för
att mitt liv nog inte är så intressant att prata om nästa vecka.
En gammal klyscha
säger:
”Det är de som inte
har nog händelserika liv själva, som skvallrar”
Ja, så måste det nog
vara!
Lyllo mig!
Jag är samma människa ändå.
Men jag kanske inte
har samma vänner nästa vecka.
Och de kanske inte har mig.
Häpp!
Kram för idag!