En perfekt sommardag!
Jag slår upp mina ögon, rullgardinen är fortfarande
neddragen men jag anar smart att morgonen är solig, ett ljusgult streck löper nämligen parallellt med den svarta rullgardinens kant.
Bredvid mig snusar mannen i mitt liv, jag ler och stryker
hans rygg, han gruffar nöjt i sömnen och vänder sig om. Vi vilar tätt, tätt en liten
stund till.
I hallen hörs katten vässa sina klor på nätdörren...
Ve och fasa! Jag springer snabbt upp. Inte för att jag är rädd att hon kissar inne, utan för att rädda dörrens funktion, och för att inte påtvinga min katt att göra ljud som hon verkar ha valt bort att lära sig. Ty hon jamar ytterst sällan och väldigt lågt. Hon trippar coolt ut i värmen när jag öppnar.
Ve och fasa! Jag springer snabbt upp. Inte för att jag är rädd att hon kissar inne, utan för att rädda dörrens funktion, och för att inte påtvinga min katt att göra ljud som hon verkar ha valt bort att lära sig. Ty hon jamar ytterst sällan och väldigt lågt. Hon trippar coolt ut i värmen när jag öppnar.
Hela det ljusa köket är idag ännu ljusare, det badar i
solljuset. Mitt leende blir ännu bredare och jag känner att den här dagen får
vi inte försumma, markisen får förbli upprullad ett par timmar till. Jag förstår nu bättre min egen pappa som varje sommarlovsmorgon, till vår fasa, skulle ha upp mig och min syster i ottan.
Huset är fullt av ungdomar som fortfarande sover tungt, vi låter
dem sova och äter vår frukost, klär oss och kollar på vår väg ut på promenad de
svarta digitala siffrorna på väggen som visar 25 grader och 08.35 Kan en dag
starta på ett bättre sätt?
Mina steg känns lätta och mina axlar njuter av värmen, jag
vet att de kommer att få färg idag och känner mig nöjd. Jag studsar lite när jag går, okej, delar av mig gungar, men det är inget som bekymrar mig idag.
Bredvid asfalten, i vägrenen vill jag gå, det påminner mig
om grusvägar jag traskat på och jag tänker på min mamma och min barndoms
somrar. Mammas förmanade att man skulle gå innanför de vita strecken och passa sig för bilarna. Här finns inga vita streck men jag passar mig och njuter av gruset under skorna.
I diket blommar de vackra kortlivade sommarblommorna.
Vi håller varandra i handen, tittar på varandra och ler. Vi berättar minnen, delar upplevelser och förtroenden, det känns som en sådan där dag som man kommer att minnas länge. Vi har gått här många gånger men denna dag känns speciell.
En lätt bris gör att gräset på ängarna vi passerar böjer sig, nya kottar tittar brunröda fram mellan grankvistarna i skogen, jag blundar och njuter av doften av varm kåda.
Vi pratar högt när vi passerar stället där vi såg
björnspåren i vintras, tänk om.. Nej en sådan här varm dag ligger nog nalle och
trycker i skuggan någonstans långt inne i skogen hoppas jag. Fast jag vänder
mig ideligen om för säkerhets skull.
Mina tunna promenadkläder smetar fast sig på min kropp, men
just nu gör det inget, jag skönjer huset och kan redan föreställa mig duschens
svalkande strålar.
Därhemma snusas det för fullt, jag ställer fram frukost och
ropar att man blir utan om man inte kliver upp på en gång.
Jo, kolla noga, det är någon som står där och hänger tvätt! |
Lite senare väntar ett dopp hos vänner, det är årets första.
På ytan flyter björkpollen, det vanligtvis himmelsfärgade vattnet är alltså ljust gult
idag, men det gör liksom ingenting. När kroppen blir sugen på ett bad finns det
inget som kan stoppa. Jag kliver i och går försiktigt ut med trevande fötter,
vattnet kyler men min rygg är fuktig och varm och skriker om att få bli blöt av
sjövattnet. När vattnet når min midja böjer jag mig sakta framåt, tänker 1, 2,
3, sträcker fram mina armar och lägger mig raklång och hoppas att jag flyter i
år med. Det är iskallt och det ilar till i hela mig och jag flämtar till, men jag fixar det, jag
njuter av att bli av med min svettiga rygg. Jag tar några snabba simtag till innan jag
vadar in och känner mig stolt över att jag vågade.
Den lilla sandstranden gör mina fötter grusiga, men gräset
vi passerar på väg upp till stugan gör dem rena igen. Vi blir serverade öl och
macka och eftermiddagssolen bränner innan vi ska åka hem.
Hemma ligger kisse och sträcker ut sig under bordet på altanen, hennes mage har växt till det dubbla på bara några dagar, frågan är bara när de små tänker komma? Hon är inte lika smidig längre, håller sig mer i närheten av oss nu. Jobbar vi, ligger hon bredvid. Sover vi, ligger hon tätt intill. Det är som om hon vill visa att hon behöver oss nu, denna vackra katt.
En liten stund i solstolen hinner jag med innan vi börjar
förbereda för grillmiddagen. Vem av oss som sköter grillningen behöver jag inte
skriva, vi är väldigt traditionella där. Den som är bäst på det helt enkelt,
och det är inte jag. Idag behöver jag bara duka och njuta, jag funderar på om
man kan ha det bättre?
Oxfilén smakar underbart tillsammans med bearnaisesåsen,
ugnspotatisen, fetaostsalladen och det röda vinet. Solen ligger fortfarande på
vår altan och speglar av sig i vinglasen.
Den sena och varma kvällen inbjuder till kvällspromenad, vi vandrar sakta ner mot stranden, vattnet är mörkt nu men solens strålar färgar ytan orange, jag insuper dofterna, vyerna och känslan av den helt ofattbart perfekta sommardagen.