Jag och
kyrkan
Ikväll har jag varit
i kyrkan på vernissage, konstigt nog.
En gammal dam med rollator är också sen, så bra tänker jag
och håller upp porten åt henne, då är vi två som är sena. När vi kommer in så
kör hon iväg som en blixt (?) och försvinner så min plan att låtsas höra till
henne går upp i rök.
Framme vid altarringen, jag tror det heter så, står den unga
prästen och berättar om vad kvällen kommer att innehålla. Hon är precis klar
och allt ska börja. Typiskt! Men som tur är så har de tryckt upp ett fint
programblad!
Jag sjunker ner längst ut på en bänkrad så tyst jag kan, jag
har försökt upptäcka någon jag känner igen men utan framgång. Nästan genast
ångrar jag min spontanitet att åka till kyrkan en sommarkväll. Själv? Dumma
jag, suck!
Jag sveper med blicken runt om i kyrkan, på det högt välvda
taket som är målat så att det målade ska se tredimensionellt ut med sitt mönster, så
otroligt skickligt. Studerar den vackra altartavlan, med Jesus på korset, allt
annat som är målat med precision och vackra vilsamma färger. De höga fönstren
runt om hela ”rummet” Ett fint ljus kommer in från den sena sommarkvällen. Mmm,
vilka otroligt vackra platser kyrkor är! De tjocka pelarna är det enda som
irriterar mig, hur många skolavslutningar har jag inte hamnat bakom just en av
dessa och missat de glada barnaansiktena, men höra dem det kunde man ju.. Men i
övrigt trivs jag!
Kyrkan är ju en lokal som borde utnyttjas mera, tänker jag. Till
lite av varje, jag skulle lätt kunna sitta här och bara vara känner jag. Undrar
om man får det, gå in och sätta sig och bara vara? När som helst? Måste kolla
det.
Den här kyrkan har valts som en av Sveriges vackraste för ett antal år sedan, jag håller med, både in och utsida är otroligt vackra.
Den här kyrkan har valts som en av Sveriges vackraste för ett antal år sedan, jag håller med, både in och utsida är otroligt vackra.
Den otroligt duktiga organisten börjar spela, de första
molande djupa tonerna känns långt nere i maggropen, hon sitter nere i
kyrkorummet med oss och spelar, tonerna hörs uppe i den stora orgeln, i de
stora piporna, mitt nackhår reser sig och jag finner mig njuta av orgelns ljud.
Ovanpå de djupa mörka lägger hon tunna ljusa, det låter som ett porlande
vattenfall (kan man beskriva det så?) Det är så otroligt vackert! Jag blundar
och ser vattnet, den djupa floden mullra fram och det ljusare vattnet porla liksom
ovanpå. Helknäpp beskrivning, men så känns det. Hon sveper med sina smala
spelarfingrar över de bägge tangentraderna och trampar på ”pedalerna” (Ok, man
får skratta åt mig för att jag inte vet vad det heter) Jag njuter i alla fall
mycket.
Längst ut på bänken där jag sitter ensam finner jag mig njuta av gemenskapen med de andra cirka femtio personerna som hittat hit ikväll, fast som jag inte känner.
Längst ut på bänken där jag sitter ensam finner jag mig njuta av gemenskapen med de andra cirka femtio personerna som hittat hit ikväll, fast som jag inte känner.
Kvällen fortsätter med att konstnärerna som ställt ut sina
verk i kyrkan berättar om sitt skapande och varför de skapar, vad det är som
driver dem och hur de tänker när de skapar.
En av dem har just hittat sig själv och skapar ibland detaljerat och ibland blir det mer hipp som happ. Jag tycker det är en mycket bra beskrivning av hennes verk. Jag ser verkligen känslan och djupet i hennes konst. I en av dem tycks jag se jordens innehåll och djup, med mycket varma färger. Någon annan innehåller lite mer detaljer precis som hon säger.
En av dem har just hittat sig själv och skapar ibland detaljerat och ibland blir det mer hipp som happ. Jag tycker det är en mycket bra beskrivning av hennes verk. Jag ser verkligen känslan och djupet i hennes konst. I en av dem tycks jag se jordens innehåll och djup, med mycket varma färger. Någon annan innehåller lite mer detaljer precis som hon säger.
Den andra konstnären beskriver hur han låter en droppe färg
falla och formar utifrån den sitt konstverk, också han lyckas verkligen fånga
en känsla. Det är ofta en och samma färg i vart och ett av verken som han låtit
flyta ut och bli till flera nyanser och till slut bli en mycket vacker bild.
Oj vad alla tavlorna skulle passa bra hemma hos mig!
Sedan funderar jag på hur de egentligen kan vara så duktiga
på att stå där framme så självklart med micken i sin hand och berätta helt coolt
om sig själva. Jag blir svettig bara jag tänker på om det skulle vara jag som
stod där. Det är klart att övning ger färdighet men jag skulle nog behöva öva
hundra gånger innan jag skulle vara hälften så cool. Och hur jag skulle
överleva de hundra gångerna innan den halvcoola hundraförsta gången begriper
jag då inte. Jag minns då jag på en redovisning i nian nästan grinade innan jag
var klar med mina fem inövade rader.
Hugaligen, jag ryser när jag tänker på det fastän det gått ett par år sedan dess..
Hugaligen, jag ryser när jag tänker på det fastän det gått ett par år sedan dess..
Mitt i alltihop ska vi sjunga en psalm… Nu blir jag påmind
varför jag inte gillar att gå till kyrkan. Orgeln drar igång och alla med
sångröst drar ett djupt andetag och börjar med jättehöga toner sjunga om Jesus. De
får gärna sjunga om vem de vill men vi (läs jag) med enbart falsk basröst måste
antingen mima, låtsas vara försjunken i egna funderingar eller sjunga med och
förstöra för sångbegåvningarna, suck!
Livet är inte lätt sådana gånger. Jag försjunker och andas ut fem minuter senare när de äntligen tystnat. (Hoppas det inte är till nackdel att jag är för ärlig)
Livet är inte lätt sådana gånger. Jag försjunker och andas ut fem minuter senare när de äntligen tystnat. (Hoppas det inte är till nackdel att jag är för ärlig)
En man med amerikanskt uttal berättar om sitt
fotograferande, hur han känner att han vill förmedla sin känsla i bilderna. "Han
var i det kalla Sverige, det var 30 grader kallt, han gjorde inget annat än att studera
svenska från början. Han såg den lilla
ensamma frusna växten med all kyla runt omkring sig, han fotade den och fick
den att sprida hopp till andra som hade det svårt" Han pratade om Gud och att
han kände att han fanns med honom även den där första jobbiga tiden i Sverige. Ja det var fint beskrivet tycker
jag fast jag inte är troende.
Och en mycket vacker bild! Alla hans bilder är underbara.
Och en mycket vacker bild! Alla hans bilder är underbara.
Den unga vackra prästen berättar gripande hur det gick till
när hon förstod vad konstnärerna vill med sin konst. Fångandet och återgivandet
till oss andra, av djur och natur bland annat.
Hon sjunger mycket vackert sånger hon själv skrivit om jag förstår
det rätt. Antingen är jag full av snurrande hormoner på grund av mitt stundande
klimakterium eller så kan de här människorna verkligen konsten att gripa tag i
mig/ oss med sitt skapande, vare sig det är tavlor, bilder eller sång och
orgelspel.
Efteråt får vi prata med de här fantastiska människorna, jag
känner mig privilegierad och smittad av deras entusiasm. De strålar och är
lyckliga, både av att det är över antar jag, det har säkert varit pirrigt, samt
av alla lovord som de så väl är värda.
Jag blir gripen av stunden och känner inspirationen flöda.
Skyndar mig hem och skriver mina tankar.
För alla kyrkovana människor är min beskrivning säkert både dum och skrattretande, men jag vill upplysa att mina besök i kyrkor kan räknas på mina händer och fötter tillsammans, och då oftast inneburit dop, vigsel, begravning eller skolavslutning.
För alla kyrkovana människor är min beskrivning säkert både dum och skrattretande, men jag vill upplysa att mina besök i kyrkor kan räknas på mina händer och fötter tillsammans, och då oftast inneburit dop, vigsel, begravning eller skolavslutning.