På utlandssemester med utmattningsdepression, är det så smart?

På utlandssemester med utmattningsdepression, 

är det så smart?

Med tillåtelse av @petersvardsmyr Instagram lägger jag ut denna sanna text.

Jag skulle vilja skriva att jag sitter 

på en balkong med rufsigt blonda slingor 

uppsatta i en lös knut i nacken, 

med en blyertspenna mellan mina läppar och 

med fingrar som springer över tangenterna. 

Med min långa vita skjorta 

fladdrande och blottande solbrun hud. 

Alltmedan Medelhavets vågor sköljer in 

över stranden och min bok är på sluttampen.

Det stämmer, utom det med 

pennan, skjortan och boken, 

så jag kan skriva det. 

Just nu stämmer det,

fast för en timme sedan var jag på promenad:

Sanden färgas gång på gång 

mörkbrun av vattnet som sköljs upp. 

Flaggan är röd idag, man får bada med förstånd. 

Är den svart får man inte bada alls. 

Jag går i vattenbrynet och får mina fötter 

sköljda där strandremsan inte räcker till.  

Det är behagligt, 

vattnet är varmt och mina fötter grusiga.

Inatt fick vi ha öronproppar för att kunna sova, 

de ilskna vågorna lät och låter 

som ett kraftigt åskoväder som aldrig slutar. 

Småkluckande vågor ger ro, 

de här stressar inte upp mig 

men jag vaggas inte till sömns heller. 

Vi bor alltså väldigt nära stranden, 

det är mysigt men människorna otroligt många. 

Ingenstans att ta vägen än in 

på rummet om man vill vara ifred, 

och där ligger man inte när det är 29 grader 

varmt och man är på semester.  

”Lugn älskling, det här blir bra, 

det är bara första dagen ännu” 

Min sambo pratade tålmodigt 

med den tjuriga barnunge 

som stod på vår lilla balkong 

(jag) 

första dagen på semestern.
(Imorse)

”Jag kan inte vara här” 

sa jag och tjurade, 

mina tårar trillade och jag kände djup ångest.
"Jag behöver lugn och ro!"

Nu känns det lite bättre 

när jag får gå och koncentrera 

mig på det sköna vattnet. 

Det kommer att gå bra, 

det är jag övertygad om, 

jag är inte acklimatiserad ännu. 

Andas lugnt Åsa!

Eller, gör jag som vanligt nu? 

Att jag kör över mig själv? 

JAG vet inte?  

Hur vet man det? 

Hur skulle andra ha gjort, 

om något inte var till belåtenhet. 

Skulle de ha krävt byte av rum 

och skrikit och gormat? 

Jag har aldrig gjort något sådant, 

så jag har ingen aning. 

Jag menar, jag mår ju inte bra, 

jag ska lära mig lyssna inåt, 

på vad JAG vill och så vidare… 

Fast ibland måste man ju 

kompromissa också, 

Hm… Undrar bara när? 

Förslag någon?

Det är som att börja om i någon slags skola,
lära sig på nytt. 

Jag vill inte hamna i samma Åsatänk som förut;

Jag vill sträva uppåt och framåt.

Fast hotellet verkar fullbokat 

så det är nog bara att gilla läget oavsett. 

OCH jag kanske vänjer mig…

Andas djupt Åsa!

Jag skulle aldrig ha bokat denna resa 

om jag vetat att jag skulle krascha. 

Nu bokade vi i maj så det klart vi åkte. 

Sol, bad, värme, semester. 

Låter ju inte stressigt alls.

Nej nu ska jag sluta vara pessimistisk, 

det här blir bra. 

Skriver jag ett inlägg imorgon, 

kommer det att stråla av positivitet.  

I övrigt så är det ett väldigt fint ställe

Kram för idag från Kreta