Bakom mina
solglasögon..
Aj som f!
Sanden är glödhet,
efter det här skulle jag kunna ställa upp i glödande kolgångstävling.
Aj, aj, aj, oj, oj…
jag studsar på sanden.
Fem meter bort ligger
min räddning,
den röda styva handduken.
Styv är den av all
intorkad sand den innehåller.
Jag dråsar ner på den
och drar in
armbågar och knän illa kvickt.
Jag lägger mig på
rygg,
blundar bakom mina solglasögon
och låter tunn sand
strila mellan mina fingrar.
Ikväll ska vi åka
hem.
Hem
Precis –
- När kroppen vant sig vid värmen, nej hettan.
- När mitt psyke accepterat allt folk.
- När jag varvat ner och tyckt det varit ganska
skönt att inte vara uppkopplad hela tiden.
- När jag helt och fullt lyckats med att bara
vara.
Idag har allt varit
sista gången…
Med visshet om
kommande saknad har jag badat och försökt njuta dubbelt vid varje simtag.
Insupit varje vy och sorterat
allt
längst in i hårddisken.
Memorerat dofter och känslor.
Jaja, ni har alla
varit med om samma sak
jag ska inte uppehålla er med det.
Jag ska inte börja
lipa!
Fast mitt huvud har
funderat även idag.
Ungefär såhär:
När jag drog på mig en
av mina
fem bikinis i morse,
sa min sambo:
”Vad fin du är!!”
Jag log och tänkte;
Jaja, tack för att du
tröstar mig.
Va? Varifrån kom den
tanken?
Vadå tröstar?
Jag ställde mig och
blängde på min spegelbild
(Helkropps, läskigt,
jag vet)
Nickade mot henne
mittemot och sa strängt:
”Jag diggar dig, har
du glömt det?”
Synade henne uppifrån
och ner och sa:
Glöm ALDRIG det!
Hon mittemot såg så
arg ut så jag blev
tvungen att nicka skamset.
Konstigt att miljöombytet fick mig att vackla.
Fast jag vet att jag
inte är ensam.
Vi jämför oss hela
tiden.
Jobb, barn, familjer,
kläder, karriärer.. etc
Sjukt!
Jag tycker vi tar och
slösar vår
energi på något vettigare.
Eller hur?
Nä nu ska killarna doppa sig
en sista gång medan
jag sitter här i baren och skriver.
Utsikten är som förra
gången:
Medelhavet!
Ses därhemma, kram!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar