En isande gråkall vind...

En isande gråkall vind…..

Rubriken och texten stämmer dåligt 

med dagens bilder,

men de är alldeles färska!

Jag kör min bil, 

ögonspringorna är inte större 

än ett par millimeter. 

Jag kisar nyvaket mot 
måndagsmorgonen. 

Hade jag inte lovat hämta 
min sambo på bilverkstaden 
hade jag fortfarande sovit.
"Men vad gör man inte...."

Ur radion dånar 
”En vintersaga” 
(Jerry Williams) 

Sverige känns kallt efter Grekland. 

Det är bara augusti, 

men en ovanligt kall sådan.
Låten passar bra. 

Jag gillar att spela hög musik 
när jag kör bil för då kan jag 
sjunga med hur högt jag vill.

”De e då som de stora vemodet rullaaar innn”

Jag gapar stort när jag sjunger 

och ser på det fortfarande 

gröna landskapet och känner att 

jag gillar Sverige bäst ändå. 

Jag byter låt.

Det var riktigt skönt att komma hem. 

Bara att få sova i sin egen säng, 

sin garderob och sådant man är 

van vid är ju underbart! 

Hem till det normala liksom.

Tjohoo! 

(Alltså inte sova i sin garderob)

Att komma hem till ”verkligheten” 

kan också vara jobbigt.

När man ställs inför det faktum 

att det inte finns någon som glatt 

kommer och städar varje dag, 

ingen kock som lagar god mat 

och det latlata livet är 
slutslut liksom.

Då kan det hända att ens inre 

får en chock och sänder ut 

kramper över bröstkorgen.

Vi stod bredvid varandra, 

jag och min sambo, 

och skulle just sätta igång 
med middagen när min bröstkorg 
drogs ihop gång på gång,
som kramper.

Det kändes som om samma jättehand 

som jag skrivit om förut nu klämde 
ihop högra halvan av min bröstkorg. 

”En isande….” 

Det var som om min hjärna blev 

varse om alla ”måsten” igen.

Skärrad satte jag mig ner 

och dirigerade de andra istället.

Jag som tyckte att jag mådde 

hyfsat de sista dagarna därborta, 

inser att mitt inre inte vilat klart.

Jag har inte känt något mera 

sedan dess men tänker noga 

på vad jag gör hela tiden. 

Min resa med bilen idag gick bra, 

jag gjorde några ärenden i sakta mak 

och ansträngde mig att 

tänka EN tanke i taget.

Jag har vant mig vid att 

ALLT 

måste göras i en faslig fart.
Helst samtidigt. 

Nu får det vara slut med det Åsa!

Varsågod, lite extra kuriÅsa: 

Har ni provat att dra på er en 

stödstrumpa på en liten, 

liten 30-gradig toalett 

på en flygplats någon gång? 

Lägg därtill att era fötter 

samt ben är fuktiga och svullna 

eftersom flygbussen körde 

utan luftkonditionering och 

hade väl ungefär samma temperatur. 

Jag trodde jag skulle bli tokig!
Det var omöjligt! 

Fast istället för att börja lipa 

så började jag fnissa och 

undra om jag var med i dolda kameran.

Svetten rann på mig när jag kom ut 

och gapande damer undrade nog 

varför jag log…

Bilden föreställer en tjock Åsa-fot med en knövlig stödstrumpa.
 

Kram från mig!