Den blomstertid nu kommer...

Den blomstertid nu kommer…..

Idag blir det bara hoppfulla sommarbilder

Kyrkan är såklart lika vacker som vanligt, svindlande högt i takkupolen och fina målningar på altartavlan. Sirliga träsniderier pryder bland annat bänkarna och vilsamma färger finns överallt. Kyrkor är rogivande även för den som inte kallar sig religiös. Jag blundar och njuter.

Men bara en liten stund! För jag vill för allt i världen inte missa dagens stora händelse. Ty idag är det inte kyrkan som är vackrast – idag är det niondeklassarna som är de allra finaste. Det är nämligen skolavslutning!

Tjejerna har valt ut de allra finaste klänningarna och killarna bär stolta kostym med slips eller fluga. Håren är lockade, plattade, uppsatta, blomsterprydda, fönade eller vattenkammade. De är så otroooligt fina! Deras ögon lyser förväntansfulla och lyckliga och de vet mycket väl att den här dagen är deras alldeles egen, dagen de väntat på. De strålar.

Jag sitter uppe på läktaren och bländas. Än har de inte fattat det riktigt. De har gått hela nio år i skolan, den obligatoriska. De har liksom nått det första delmålet. Nu ska deras egna val få lotsa dem vidare.

De har heller inte insett att det här är sista dagen de får se vissa av sina klasskamrater. Å nej fy vad sorgligt att påminna om det.. Jag kom bara att tänka på det när jag satt där och torkade en liten rörelsetår då och då. Jag insåg där och då att vissa av dem jag gick med i grundskolan har jag faktiskt inte sett en enda gång sedan skolavslutningen i nian. (33 år sedan minsann) Några flyttar långt och andra flyttar inte alls, och fast jag bor kvar i min födelsestad så har våra vägar ändå inte korsats. Idag skulle vi kanske inte känna igen varandra… rynkor, hårfärger, attityder och kroppsformer kanske har ändrats. Eller så har vi helt enkelt olika vägar till våra jobb...

En efter en går fram och hämtar sitt betyg. Jag kan ana nervositeten i varje steg. (jag sitter bakom en pelare så jag ser inte, men jag anar att de bockar, niger och kramar sin rektor) Det är stort att få gå fram ensam så att ALLA i hela kyrkan ser. Lyckan när de går tillbaka till sin plats går inte att ta miste på, självsäkert leende med små rosor på kinderna pustar de ut.

Jag studerar min vackre son (jo, man får säga så om sina egna barn) när vi kommer hem. Fast jag gått igenom det förr i och med att jag har äldre barn så är det så svårt att förstå att även denne lille man (nåja, han är över en och åttiofem) har blivit stor! Vad ska det bli av dig du lille, store pojke/ kille/ man. Jag bör nog sluta kalla dig för lilla gubben nu. Okej, jag har slutat redan, jag lovar.

Nu börjar livet, fast det i och för sig pågått länge. Men det är på något sätt som om mammakontrollen sätts ur spel när gymnasietiden inleds. Det klart att jag fortfarande finns där, stolt, orolig och omhändertagande, men nya krav på ansvar ställs i och med stigande ålder.

Hur ska jag kunna låta dig göra dina egna misstag? Hur ska jag kunna låta bli att lägga mig i så att du inte blir sårad? Hur ska jag kunna skydda dig?

Äsch, skärp mig, det här kommer att gå bra! Jag har till min hjälp mina barns far och mina två äldre barn som vakar och älskar sin lillebror precis lika mycket som jag gjort sedan första gången jag såg dig. Älskade unge! Klart det kommer att gå bra.

Jag torkar mina tårar, drar ett djupt andetag och inser hur pinsam du kommer tycka att jag är om du skulle läsa det här nu. Men en dag kommer du att förstå min unge vackre son. Lycka till!

Och lycka till, till alla er andra som går ut skolor, tar studenten och ska vidare i livet. Den lilla, lilla osäkerhet och oro ni känner kommer att lägga sig. Ni kommer att lyckas bra i livets berg och dalbana. Hjärtan till er!

"Du nalkas ljuva sommar, då gräs och gröda gror..."

Kram för idag!

Lite tics och mycket Danmark

Lite tics och mycket Danmark

Promenerar sakta ner på stan, solen skiner från den klarblå, gräset är så grönt det kan bli, maskrosorna gulgula, det är den 1 juni om 2 dagar och jag är ledig idag. Luften har bara lite, lite stänk av is i sig, tänker att det är tur att jag har långärmat och långtights utanpå linnet och under jeanskjolen. 

Medan bilarna dånar förbi på E4an så sjunger Ed Sheeran ”Perfect”  i min öronsnäcka och jag  gungar lite där jag går och njuter av sol och musik med solbrillor på nästippen.
https://open.spotify.com/track/0tgVpDi06FyKpA1z0VMD4v

I stan springer vardagslediga människor omkring och uträttar ärenden medan jag försöker att inte kliva på skarven mellan betongplattorna på trottoaren. Löjligt, jag vet, men det är mitt tics. Det och att inte kliva på A-tunnelock. Vad A-tunnelock är? Jo, det är sådana där runda avloppslock som finns överallt och som har ett stort A i mitten. I tonåren lärde jag mig att det betydde otur om man klev på ett sådant, och fast jag inte ens tänker tanken nuförtiden så hoppar jag smidigt (?) undan eller ”råkar” knuffa den stackare som står i vägen, ifall alternativet skulle vara att nudda locket. Vidskeplig? Nä inte ett dugg, vanemänniska bara. 

Det med betongplattorna är lättare att förbise, ty ibland är mina fötter för stora, så att inte nudda skarven skulle göra att jag måste trippa på tå och det skulle se bra dumt ut. Det kanske inte är tics. Egentligen. Mer bara tvångstanke.. Ja, ja är det inte värre så… Någon annan som törs berätta om sina tics?

Vid väntan på gröna gubben tänker jag på min resa förra helgen, till Danmark. Där kan man bli bötfälld om man går mot röd gubbe! Javisst, vi stod där sent på kvällen efter den goda middagen och väntade snällt tillsammans med de danska människorna på grön gubbe fast ingen bil var i sikte.

Danmark

Vår resa började på onsdagskväll med flyg från Umeå och byte på Arlanda. Fast vi höll på bli att bli kvar i Sverige...

Vi satt i godan ro på ”vår” gate och flinade åt ett par som tydligen fått veta att deras plan bytt gate och sprang som galningar, när vi blev varse… 

Ty att skicka två plan till samma destination med ungefär samma avgångstid är dumt. Att dessutom lägga gaterna (gäjterna) i varsin ände av terminal fem är ännu dummare. Och det absolut dummaste är att byta gatenummer i sista stund.. Ja – vi gick till fel. Helt fel. Men svettiga och flåsande (men lyckliga) damp vi ner på rätt säten till slut ändå.

400 trappsteg....

Vi hann med mycket på de här dagarna: Vi åkte sightseeingbuss, en sådan man kan hoppa på och hoppa av vars man vill. Vi såg tornet med 400 trappsteg med en vidunderlig utsikt över staden, den lilla havsfrun, "Den lille Havfrue" de många vackra statyerna, kyrkorna och alla tornen. Runt kyrkorna var det ofta murar för att grisarna som för längesedan sprang lösa i staden inte skulle böka upp gravarna. 

Fruen fyllde 100 år 2013 och föreställer den lilla sjöjungfrun från HC Andersens saga.
Hon är den mest fotograferade turistattraktionen i Danmark

Vi såg Köpenhamns universitet som numera är stängt för att det inte uppfyller kraven med uppkoppling och skulle bli för dyrt att modernisera om jag förstod det rätt. Men det stod kvar i all sin ståtlighet. Här forskade fysikern Niels Bohr som var med och uppfann Atombomben, det var dock inte hans mening när han studerade atomers egenskaper.

Ett av alla torn

Vi såg ett gammalt observatorium där den gamla rymdforskaren (Tycho Brahe kanske?) inte orkade gå i trappor upp till teleskopen utan byggde en ramp till kupolen och tog sin häst när han skulle upp och jobba.

Längst bort syns lyxkryssaren. den var mäktigt stor.

Vi fick höra historien om den hemlöse balettdansören som tjänade sitt husrum genom att berätta historier och som sedan blev världskänd, nämligen HC Andersen. Lite här och där fanns skyltar med hans namn på husen, det var ställen där han fått bott  och berättat.

Inte HC dock, men väl David med sin padda

Vi åkte den öppna båten i kanalerna och såg husbåtar, gigantiska lyxkryssare, vackra segelbåtar och underbara vyer. Vad guiden sa är dock outforskat eftersom han pratade engelska, tyska, ryska och danska i en strid ström om man säger så. Men vi såg desto mer.

Vi gick på matresa. Det går till så att man vandrar runt med en guide som berättar om stadens historia, visar kända platser och så äter man förstås. Vi åt smörrebröd och drack snaps på Köpenhamns första cafe/ restaurang för kvinnor. Här satt societetsdamerna i det fina rummet och arbetarkvinnorna i det andra.

Vi åt och vi åt..
Choklaeädbullar, mmmmm

Vi smakade goda ostar och körsbärslikör i en av saluhallarna. Vi åt wienerbröd i Köpenhamns äldsta bageri. Vi fick se godistillverkning i Karamelleriet. Vi fick smaka groed (gröt) i modern tappning. Smakade som risotto med nya spännande smaker. Vi åt musslor, jästa vinägerstrips och drack öl, mörkt och ljust. Vi smakade chokladbollar med rabarbersmak. Matvandring rekommenderar jag er att prova! Den tog fyra timmar, vi gick cirka en mil och den kostade 1200 kr och gick väl upp ett par kilon. (Nä skojar, det var bara provsmak på alla ställen)

Vi strosade och fascinerades av de gamla vackra husen överallt och de otroligt fina bakgårdarna. Målade i mörka ockrafärger, murgrönor som slingrade sig upp efter husväggarna. Stora krukor med mycket blomsterprakt. Kullersten på marken, pittoreska gröna, gamla trädgårdsmöbler… Ja, ser ni det framför er?

Typ..

Och så shoppade vi på stroeget förstås! Såå kul! Och hoppade undan för de miljoner cyklister som dundrade fram överallt. De hade egna körbanor mellan körbanan och trottoaren.

Gjorde som vanligt en komihåg- lista till mig själv till nästa resa:

-  Kom ihåg att det kan bli 30 grader varmt även i maj. Ha inte bara vårsverige-    kläder med dig! (typ jeans, jeans och jeans)

 - Ta med egna öronproppar, ty det är inte bara du som kan snarka.

 - Parkera dig nedanför tavlan med avgångar på flygplatsen. Basta!Vräk inte ut      dig bekvämt på gaten så att du eventuellt måste galoppera bara för att     flygbolagen bestämt sig för att förvirra ovana resenärer.

·         Och prova food tours i fler städer!

      Kram för idag!

Vissa dagar skulle det vara skönt att ha en sådan här lapp i pannan

*Av hänsyn till andra människor lägger jag bara ut bilder på dem om jag fått tillstånd 

eftersom denna blogg är offentlig.

Är din hjärna för trång?

Är din hjärna för trång?

Den 20 maj var en otroligt vacker kväll!!

"Sol, vind och vatten är det bästa som jag vet"

Texten kommer för mig när jag går ner till stranden

Den första av de så härliga sommarkvällarna

Jag känner de knotiga grenarna genom mina tygskor

Fjolårsgräs blandat med barr och kottar ligger på stigen

Solen strilar genom barrträdens grenar

Havet spegelblankt, glittrande

Lågvattnet avslöjar bottnens ojämnheter
och gyllenfärgar sanden
Jag njuter stort

Naturlig konst är den finaste

Färgerna, dofterna och vetskapen om att vi har sommaren kvar

gör att lyckan känns oändlig

Mitt i allt slår vardagstankar till:


Jag bara undrar...

Det slår mig lite då och då när jag hör dumma uttalanden

Om andra

Hur kan någon liksom veta varför?

Varför gjorde någon si eller så?

Med vilken rätt dömer vi varandra?

Vi kan väl inte veta....?

Vart tog din förmåga att tänka själv vägen?

Det kanske är din osäkerhet som talar...

Fast det kanske är jag som ska ha överseende....?

Du har väl också en anledning antar jag

Trångt kanske?

Mitt råd är bara att använda din hjärna

Ruska lite på huvudet

Så kanske du förstår

Att det alltid finns en anledning

Jag ska sluta vara negativ nu

Det passar inte vackra bilder

Tänk dig för bara

I fortsättningen

Åsa allvetare fortsätter med att fundera över det här med att vara frisk...

Jag vet att alla som någon gång varit riktigt sjuk tänkt tanken:

"Jag ska aaaldrig mer klaga på nåt,bara jag får bli frisk igen!"

Jag har vänner som aldrig blir helt friska igen...

De får lära sig acceptera

Att leva livet stympat

Hur gör man det utan att bli bitter?
När allt tas för självklart när man är frisk

Hur gör man

för att fortsätta glittra och vara en solstråle när allt är tungt?

Jag skickar en stor kram till er som har det jobbigt

Kram för idag!

Tantkväll (eller modevisning)

Tantkväll (eller modevisning)

(Nu ska det ut och handlas – hela klädskåpet förvandlas! 

*Magnus Uggla – ”Kung för en dag”)

Idag blir det bara vårbilder

Lokalen är fullsatt, jag är en av de 200 (det är 99 % av honkön, så jag kallar det tantkväll) som sitter vid långborden med renklämmor, kakor och kaffekoppar med gröna vårservetter framför oss och väntar. Det ser ut som om de allra flesta tagit på sig finblusen, skulle kanske ha tänkt på det jag med..Inser att t-shirt och jeans och att komma direkt från jobbet inte var så lyckat.. Men sedan skiter jag i det och inser att det inte är jag som ska visa upp mina kläder ikväll. Tur de`!

Lokalen är stor men ikväll är det ändå trångt, stolen går att skjuta 10 cm åt alla håll men inte mer. De stora fönstren utefter ena väggen visar oss att det snöar denna vårkväll. Jag vänder bort huvudet och rynkar mina ögonbryn. ”Men imorgon ska det minsann bli sol” tänker jag positivt och slätar ut rynkorna.

På andra sidan finns den stora scenen, där skulle jag vilja stå! Fast vad skulle jag där att göra? Sjunga? Nja… fast jag har inte gjort alla saker på min hundralista ännu… Hm… någon gång kanske.. Steppa? Fniss. Inte stå och prata i alla fall, det är svårt. Fast jag begriper inte varför, egentligen. Jag har inga problem att stå och prata med mina kunder, även om de är en hel hop. 








Skulle jag vara tvungen att stå på en scen och prata skulle jag börja svettas, stamma och få hjärtklappning. Och tänk vad mina ben skulle skaka! När benbilderna kommer i mitt huvud ler jag stort mot min okända bordsgranne som tittar misstänksamt på mig. Konstigt egentligen att det ska kännas nervöst? På planscherna skulle det stå: ”Åsa - din coach” pratar ikväll om… ja, inte vet jag? Någonting som skulle beröra många. Jag skulle vilja prata med någon som är van ståpåscenpratare och få reda på hur man gör för att stå där och se cool ut och snacka. Har du något tips till mig?

Vi väntar i alla fall förväntansfulla på den skönsjungande kören och modellerna som ska locka oss med vårens kläder. 

Klockan är sju och det är dags! Kören i vita överdelar, alla med olika, men det är fint, kommer in på scenen och ställer upp sig i olika nivåer och stämmor. De sjunger fantastiskt! Tänk att ha begåvats med så fina röster, och att sedan körledaren fått ihop det så fint!! Ja, jag är avundsjuk och samtidigt bedårad. Jag klappar kraftigt och energiskt efter varje sång. Jag undrar om de har någon fanklubb?

Sången tar slut och jag anar hysterin och trängseln bakom scenen, musiken går igång och en skämtsam (jag och alla andra tanter fnissar förtjust åt de ibland lite fräcka skämten)och duktig kvinna presenterar varje modells uppsättning. Vissa kläder är fina, andra fula men vi tycker alla olika inser jag efter att min granne dissat en klänning jag tyckte var snygg. Både ögon och öron fladdrar ikväll.

Det är mestadels körens medlemmar som utgör modellerna och de är verkligen charmiga. De ser ju helt vanliga ut! En del smala, en del lite runda, en del långa och en del korta. En del är lite blyga och en del lite tuffare. Vi vid borden kan alla känna igen oss i någon av dem, det känns skitbra.

Fikat är gott och snart är det dags för andra akt, eller vad man kallar det. Kvällen går fort, det tar slut och i trappan ut trängs jag med nöjda och glada kvinnor och i mitt huvud gnolar jag på Edelweiss som de sjöng på slutet.

Lite sugen är jag på vissa plagg och visst kommer det att bli köp av, något i alla fall men min behållning av kvällen är körsången. 

*Det var kören Nota Bene som sjöng. Ni var fantastiska!! (Om någon av er skulle läsa)

Kram för idag!

Jag vet varför det heter att ta en "lur" - gratis tips!

Jag vet varför det heter att ta en "lur" – gratis tips!

Vååååår!

Rummet är kolsvart sånär som på det orangea svaga skenet från E4an cirka 200 meter bort, det sipprar in genom de vickade persiennlamellerna. Men det är inte det som stör mig, inte heller den tyst snusande mannen bredvid mig, allvarligt talat vet jag inte vad det är som får mig att ligga här klarvaken timme efter timme den här natten. Troligen åldern, för nuförtiden har jag inget som oroar. Fast jag kanske sover litelitegrann, emellanåt, min kärlek påstår det i alla fall. Han säger kärleksfullt att jag snarkat som en liten (och ibland en stor) gris fast jag trott att jag varit klarvaken heela tiden….  Ja, ja, han får väl tro det då. Jag tror att han drömmer och så påstår han dessutom att jag pratar i sömnen! Va?? ”Vad säger jag då, då?” frågar jag och höjer misstroget mina ögonbryn, men han har aldrig något svar på det. ”Haha, det går inte att höra” säger han och skrattar. Så - han svamlar, tror jag i alla fall.

Jag vet väl bäst om jag somnat eller ej??

Fast häromdagen fick jag ett tips som fått mig att somna lättare: ”Du ska ligga och le när du försöker sova!” Det lurar tydligen hjärnan att sända ut lyckohormoner och får en att bli lugn och harmonisk.

Första natten jag provade kände jag mig urfånig när jag låg där och log. Det var lite jobbigt att spänna läpparna när allt jag ville var att slappna av och somna, irriterat grimaserade jag och kände mig dum som gått på det. Fast efter ett tag så kände jag lugnet komma krypande, en ro kom smygande och mitt huvud blev tungt och vips - så var det nästa dag! Numera lurar jag mig själv varje kväll när jag ska somna, ty även om jag är sur så flinar jag! Gratis tips till alla som inte hört det förut!

Fliiiina

Nu är det påsk och min fina tupp har fått sällskap på bordet av lite glest påskris, att det är glest gör inget, jag blir glad av det och det är huvudsaken.

Inte tuppar men fina duvor som bor på min gård

Här är tuppen på mitt bord

Jag har legat lite lågt med mitt skrivande ett tag, inte för att lusten inte har funnits, utan bara för att jag inte haft så mycket att skriva om. Livet rullar på, jag känner mig lugn och lycklig. Jag lägger min tid på jobb, familj och vänner och gör bara sådant jag har lust med.

Jag har haft en lyckad fest för mina närmaste, gått på teater och skrattat så att tårarna runnit. Jag har suttit på golvet på en jättefin nybyggd altan med en fin vän och sett hur våren är på väg. Jag har varit mamma och jag har masserat vänner, jag har shoppat och putsat fönster, haft djupa samtal med mina favoritvänner, varit på middagar, dans och dop, promenerat, gråtit, varit lycklig, ledsen och glad. Och kär. Man får helt enkelt låta allt ha sin tid! 

Tid för barndom, ungdom, vuxenlivet med egna barn, jobb, medelålder och allt däremellan. Nu här i medelåldern känner jag mig lugn och trygg. Jag vet vad jag vill och inte vill. Jag gör bara sådana saker jag mår bra av, föreslår du något jag inte vill så säger jag nej. Synd bara att jag inte lärde mig det tidigare...

Allt har sin tid..Olika tider - olika former... typ.

Jag fick en sedvanlig lyckokaka på Kinarestaurangen igår, en sådan som man bryter av på mitten för att nyfiket komma åt den vita inbakade lappen. Jag brukar roat läsa den och ta till mig det som står om det är något bra. Jag är en sådan där som hör det jag vill höra och så vidare. Ni fattar säkert hur jag menar. ”Du är en förebild för andra” stod det. Först fnös jag och tyckte att det var synd att jag inte fick något roligare budskap. Sedan funderade jag lite och kom på att det är ju det jag vill vara. En förebild som skriver och blottar mitt liv för att hjälpa andra i liknande situationer. Om du följt mig och min blogg vet du vad jag menar.  Jag vill även roa, för humor är det viktigaste vi har, tänker jag vidare medan jag förbereder mitt allra bredaste smajl inför sänggåendet.

Kram för idag!

Solen går upp varje dag!

Solen går upp varje dag

Selfboosting:

Jag skriver till mig själv nu:

”Jag vill att du ska läsa det här när du känner dig nere

När du känner att din energi är slut

När någon trampat på din svans

När du är besviken

När någon inte lyssnat

När du är oense med någon

När gråaste november är här

När du känner dig ensam

När orken att vara glad tryter

När tårar kommer fast du inte gråter

Jag vet att de dagarna kommer

Då ska du tänka:

 

Att solen går upp varje dag

Att det alltid finns något varje dag att vara glad för

En oväntad kram

Ett möte med en vän

Ett leende

Ett ny tröja ;)

Du kanske oväntat får massera din tonårings onda rygg

(Han som tycker mamma är pinsam och har slutat kramas)

((Jag har levt på det hela veckan, mmmmm))

Himlen kanske är sådär overkligt vacker så du nästan kör i diket

Får du inga blommor så köp till dig själv!

Eller så tar du fel på 13.30 och halvett och kommer en timme för tidigt till doktorn, jobbigt, men som tur är kan du skratta åt det.

Efteråt!

De här sakerna har gjort mig glad den här veckan

Kram för idag!