Jag vet varför det heter att ta en "lur" - gratis tips!

Jag vet varför det heter att ta en "lur" – gratis tips!

Vååååår!

Rummet är kolsvart sånär som på det orangea svaga skenet från E4an cirka 200 meter bort, det sipprar in genom de vickade persiennlamellerna. Men det är inte det som stör mig, inte heller den tyst snusande mannen bredvid mig, allvarligt talat vet jag inte vad det är som får mig att ligga här klarvaken timme efter timme den här natten. Troligen åldern, för nuförtiden har jag inget som oroar. Fast jag kanske sover litelitegrann, emellanåt, min kärlek påstår det i alla fall. Han säger kärleksfullt att jag snarkat som en liten (och ibland en stor) gris fast jag trott att jag varit klarvaken heela tiden….  Ja, ja, han får väl tro det då. Jag tror att han drömmer och så påstår han dessutom att jag pratar i sömnen! Va?? ”Vad säger jag då, då?” frågar jag och höjer misstroget mina ögonbryn, men han har aldrig något svar på det. ”Haha, det går inte att höra” säger han och skrattar. Så - han svamlar, tror jag i alla fall.

Jag vet väl bäst om jag somnat eller ej??

Fast häromdagen fick jag ett tips som fått mig att somna lättare: ”Du ska ligga och le när du försöker sova!” Det lurar tydligen hjärnan att sända ut lyckohormoner och får en att bli lugn och harmonisk.

Första natten jag provade kände jag mig urfånig när jag låg där och log. Det var lite jobbigt att spänna läpparna när allt jag ville var att slappna av och somna, irriterat grimaserade jag och kände mig dum som gått på det. Fast efter ett tag så kände jag lugnet komma krypande, en ro kom smygande och mitt huvud blev tungt och vips - så var det nästa dag! Numera lurar jag mig själv varje kväll när jag ska somna, ty även om jag är sur så flinar jag! Gratis tips till alla som inte hört det förut!

Fliiiina

Nu är det påsk och min fina tupp har fått sällskap på bordet av lite glest påskris, att det är glest gör inget, jag blir glad av det och det är huvudsaken.

Inte tuppar men fina duvor som bor på min gård

Här är tuppen på mitt bord

Jag har legat lite lågt med mitt skrivande ett tag, inte för att lusten inte har funnits, utan bara för att jag inte haft så mycket att skriva om. Livet rullar på, jag känner mig lugn och lycklig. Jag lägger min tid på jobb, familj och vänner och gör bara sådant jag har lust med.

Jag har haft en lyckad fest för mina närmaste, gått på teater och skrattat så att tårarna runnit. Jag har suttit på golvet på en jättefin nybyggd altan med en fin vän och sett hur våren är på väg. Jag har varit mamma och jag har masserat vänner, jag har shoppat och putsat fönster, haft djupa samtal med mina favoritvänner, varit på middagar, dans och dop, promenerat, gråtit, varit lycklig, ledsen och glad. Och kär. Man får helt enkelt låta allt ha sin tid! 

Tid för barndom, ungdom, vuxenlivet med egna barn, jobb, medelålder och allt däremellan. Nu här i medelåldern känner jag mig lugn och trygg. Jag vet vad jag vill och inte vill. Jag gör bara sådana saker jag mår bra av, föreslår du något jag inte vill så säger jag nej. Synd bara att jag inte lärde mig det tidigare...

Allt har sin tid..Olika tider - olika former... typ.

Jag fick en sedvanlig lyckokaka på Kinarestaurangen igår, en sådan som man bryter av på mitten för att nyfiket komma åt den vita inbakade lappen. Jag brukar roat läsa den och ta till mig det som står om det är något bra. Jag är en sådan där som hör det jag vill höra och så vidare. Ni fattar säkert hur jag menar. ”Du är en förebild för andra” stod det. Först fnös jag och tyckte att det var synd att jag inte fick något roligare budskap. Sedan funderade jag lite och kom på att det är ju det jag vill vara. En förebild som skriver och blottar mitt liv för att hjälpa andra i liknande situationer. Om du följt mig och min blogg vet du vad jag menar.  Jag vill även roa, för humor är det viktigaste vi har, tänker jag vidare medan jag förbereder mitt allra bredaste smajl inför sänggåendet.

Kram för idag!