Tantkväll (eller modevisning)

Tantkväll (eller modevisning)

(Nu ska det ut och handlas – hela klädskåpet förvandlas! 

*Magnus Uggla – ”Kung för en dag”)

Idag blir det bara vårbilder

Lokalen är fullsatt, jag är en av de 200 (det är 99 % av honkön, så jag kallar det tantkväll) som sitter vid långborden med renklämmor, kakor och kaffekoppar med gröna vårservetter framför oss och väntar. Det ser ut som om de allra flesta tagit på sig finblusen, skulle kanske ha tänkt på det jag med..Inser att t-shirt och jeans och att komma direkt från jobbet inte var så lyckat.. Men sedan skiter jag i det och inser att det inte är jag som ska visa upp mina kläder ikväll. Tur de`!

Lokalen är stor men ikväll är det ändå trångt, stolen går att skjuta 10 cm åt alla håll men inte mer. De stora fönstren utefter ena väggen visar oss att det snöar denna vårkväll. Jag vänder bort huvudet och rynkar mina ögonbryn. ”Men imorgon ska det minsann bli sol” tänker jag positivt och slätar ut rynkorna.

På andra sidan finns den stora scenen, där skulle jag vilja stå! Fast vad skulle jag där att göra? Sjunga? Nja… fast jag har inte gjort alla saker på min hundralista ännu… Hm… någon gång kanske.. Steppa? Fniss. Inte stå och prata i alla fall, det är svårt. Fast jag begriper inte varför, egentligen. Jag har inga problem att stå och prata med mina kunder, även om de är en hel hop. 








Skulle jag vara tvungen att stå på en scen och prata skulle jag börja svettas, stamma och få hjärtklappning. Och tänk vad mina ben skulle skaka! När benbilderna kommer i mitt huvud ler jag stort mot min okända bordsgranne som tittar misstänksamt på mig. Konstigt egentligen att det ska kännas nervöst? På planscherna skulle det stå: ”Åsa - din coach” pratar ikväll om… ja, inte vet jag? Någonting som skulle beröra många. Jag skulle vilja prata med någon som är van ståpåscenpratare och få reda på hur man gör för att stå där och se cool ut och snacka. Har du något tips till mig?

Vi väntar i alla fall förväntansfulla på den skönsjungande kören och modellerna som ska locka oss med vårens kläder. 

Klockan är sju och det är dags! Kören i vita överdelar, alla med olika, men det är fint, kommer in på scenen och ställer upp sig i olika nivåer och stämmor. De sjunger fantastiskt! Tänk att ha begåvats med så fina röster, och att sedan körledaren fått ihop det så fint!! Ja, jag är avundsjuk och samtidigt bedårad. Jag klappar kraftigt och energiskt efter varje sång. Jag undrar om de har någon fanklubb?

Sången tar slut och jag anar hysterin och trängseln bakom scenen, musiken går igång och en skämtsam (jag och alla andra tanter fnissar förtjust åt de ibland lite fräcka skämten)och duktig kvinna presenterar varje modells uppsättning. Vissa kläder är fina, andra fula men vi tycker alla olika inser jag efter att min granne dissat en klänning jag tyckte var snygg. Både ögon och öron fladdrar ikväll.

Det är mestadels körens medlemmar som utgör modellerna och de är verkligen charmiga. De ser ju helt vanliga ut! En del smala, en del lite runda, en del långa och en del korta. En del är lite blyga och en del lite tuffare. Vi vid borden kan alla känna igen oss i någon av dem, det känns skitbra.

Fikat är gott och snart är det dags för andra akt, eller vad man kallar det. Kvällen går fort, det tar slut och i trappan ut trängs jag med nöjda och glada kvinnor och i mitt huvud gnolar jag på Edelweiss som de sjöng på slutet.

Lite sugen är jag på vissa plagg och visst kommer det att bli köp av, något i alla fall men min behållning av kvällen är körsången. 

*Det var kören Nota Bene som sjöng. Ni var fantastiska!! (Om någon av er skulle läsa)

Kram för idag!