Ett litet skit-finger bara

”Den reparerade människan”

Eller ”Människan som doktorerna petat i”

Fast det lät ju inte bra det heller. Jag har helt enkelt fått små, små justeringar för att funka bara.

Här kommer storyn:

”Det var en gång ett finger som bråkade, det stelnade till och låste sig på nätterna. När människan, på vilket fingret satt, vaknade blev hon förskräckt och rädd.

- Vad har hänt med mitt tidigare så böjbara finger? utbrast hon.

Månaderna gick och när fingret som låste sig och liksom” klickade” i böjrörelsen började värka tänkte människan att ”Nu går jag minsann till doktorn”.

Sagt och gjort. Doktor nummer ett sa direkt:

-          Vill do opererra?” (Med rysk korthuggen brytning)

Människan, som var en hon, stammade tyst, förskräckt över den barska tonen:

-          Ja, ja tror de. Men, men cortison?  (För det hade hon läst om på google)

-          Hjälpeer intee, vill do opererra? Jag sätter opp dig på kolista (kölista) ring om do ändra. Och så var han väck.

Hon såg nog lika dum ut som hon kände sig.

Doktor nummer två sa:

-          Nej ingen ska få skära i dig!! Du ska få ett stöd för ditt finger så försvinner inflammationen.

Hm... hon som trodde att de skulle säga 
samma.....

Honmänniskan bar sitt stöd, stod i operationskö och var totalförvirrad, samtidigt!

Fingret värkte mer och mer och låste sig mer och mer. Tankarna snurrade. Doktorerna borde inte få ge okunniga människor denna valmöjlighet. Bestäm åt mig bara, tänkte hon.

Fast när det gått tre månader så fick ryssdoktorn sin vilja igenom. Bort med värken.  Nu!!! Hon ville inte låta detta uppta mer tankar och värktid nu.

Tvättad med desinfektionsmedel från topp till tå kom hon så till operationsavdelningen på utsatt tid.

Tanten i luckan öppnade motvilligt luckan som gick väldigt ljudligt och trögt fast den satt i ett sjukhus i Sverige.

-          Sitt ner och vänta, sa hon korthugget. (Hon kan ha varit ryssdoktorns fru)

”Jahapp”, tänkte människan tills doktorn kom en halvtimme senare.

En ung kvinna kom och presenterade sig som skärdoktor.

-          Det är jag som ska operera dig.

 ”Oj, va ung du är, kan du sånt?” tänkte hon men sa inget.

Dock gjorde ungdoktorn ett lugnande och tryggt intryck så människan beslöt sig för att lita på henne. Två bedövningssprutor senare fick mig (ok, jag skriver mig för nu slutar sagan och allvaret börjar) att ångra mitt val att operera. De fick mig att nästan svimma. I hård hud inne i handflatan vill man inte ha en vass nål med svidande bedövningsvätska. Jag blundade och undrade om hon skulle bli ledsen att hon inte skulle få skära i mig.

-          Så, nu har du fått dina tre sprutor, kändes det ok?

-          Du stack bara två, sa jag.

-          Nä, tre, envisades hon.

Det var då jag insåg att ok, hon får jobbet.

En liten söt sköterska kom och hämtade mig och tog mig, efter att jag fått ta av mig mina egna kläder, genom en labyrint av operationsavdelnings-korridorer. Hon gav mig information samtidigt som hon bad mig om färgråd (jag jobbar med det) och drog på mig operationsmössan. Kände mig lite gullig.

I salen det skulle hända stod tre (3) operationssköterskor beredda och skulle ta hand om mig. Allvarligt, tre stycken för ett litet snitt? Men de var som änglar allihop. Jag kände mig som kronprinsessan ungefär.” Kan du klia mig på armen eller hämta lite champagne kanske?”tänkte jag och fnissade inombords. Nä, men de var gudomliga, verkligen. Min oro försvann helt när de började prata om en salsakurs de skulle på.

-          Jag hänger på! sa jag tills jag insåg att mitt snitt skulle hindra mig. De gul-sprittvättade runt den tilltänkta öppningen och halva min arm och småpratade och checkade hela tiden att jag var alert.

Jag var cool- lugn tills ungdoktorn kom. Hon fick mig att börja darra.

”Snart ska de skära i lager efter lager, ner genom skinn och ben, nä inte ben men, blodet kommer spruta och jag kommer att svimma”

-          Känns det bra?

-          Ja, helt ok! Ok, jag ljög, men vad gör man inte för att nån ska få en bra dag på jobbet? Huvudsaken jag slipper se vad du gör. Jag log jättestort och övertygande.

-          Nejdå, en stor duk kommer att hänga för.

Jag fortsatte flina och bestämde mig för att skärpa mig. Jag tittade upp i taket på de blanka kvadratiska aluminiumramarna som suddigt speglade allt som hände i rummet. Jag flämtade till och knep ihop ögonen.

Att känna hur något vidrör ens hud och inte känna men veta att det är en kniv, kan nog få vissa att svimma, däribland mig. Jag hyperventilerade och väntade på att de skulle börja vifta med dukar och komma med kalla trasor. Inget av det hände utan jag bara låg där och tänkte på hur fjantig jag var. ”Nu syr de, puh! Tänkte jag, gång på gång, tills hon sa:

-          Sådär, går det bra, Åsa?

-          Ja-ada, svarade jag. Fast jag kände med bestämdhet att jag nog var likblek och skakade så jag nästan trillade av britsen.

-          Nu kan du slappna av, sa hon och la en lugnande hand på min arm.

-          Nu kan vi börja sy!

Sy?? Nu??

”Hejåhå, har jag överlevt såhär långt så…!” tänkte jag. Och det gjorde jag. Med förband och en fortfarande gul upp till armvecket så var det outhärdliga gjort, och det hade inte tagit mer än tjugo minuter.

På rangliga ben blev jag ledd ut ur det innersta, avplockad snyggmössan och påklädd eftersom jag numera var typ enarmad.

Ja, såhär två dagar efteråt så blir kontentan att just nu så har jag mer ont än jag hade innan men jag övar och böjer mitt finger uppåner, uppåner flera gånger i timmen och hoppas jag att det läker fint därunder förbandet samt att jag slipper välja att bli skuren i eller ej någon fler gång. Även om det bara är ett litet pekfinger.

Slut!

Heaven 23/ Gothia Towers

Men VAD gör jag här? Tänker jag när jag ser mig omkring på kostymnissarna och de leende flickorna med hår som böljar långt ner på ryggen. De flesta, både nissarna och de långhåriga kan inte vara mer än tjugo/ tjugofem.

 

Vi befinner oss på tjugonionde våningen på en av Sveriges hetaste krogar, alla som hört att vi ska hit har sagt att vi måste prova deras räkmacka. Och det gör vi innan vi går hem, den var verkligen något extra, fast jag hostade lite när vi fick notan. Räkberget på mörk brödskiva kostade 250 spänn! Och jag som tycker att en räkmacka för 50 hemma är dyrt. (Snålåsa, det är jag det!)

Lokalen omges av stora fönster så att man har en himmelsk utsikt åt alla håll. Wow! Det är imponerande.

Taket har fyrkantiga svarta plattor med inbyggda spottar i var fjärde. Det blir mysig belysning med dem och de vita ballongliknande kuporna ovanför bardisken som löper utefter det heta ställets mitt. De unga männen halvhänger på densamma, med ena armbågen på disken och ett glas i motsvarande armbåges hand. De står liksom i klungor med ett antal flickor svärmande runt sig som slänger med håren och skrattar med glänsande läppar. Allt männen säger verkar så roligt och intressant, tänk om jag skulle rulta fram och glittra lite jag med? Låtsas vara tjugofem och le vackert? Fast de kanske skulle höja ögonbrynen och be vakten ta ut den fulla kärringen. Haha, och min pojkvän skulle nog hämta mig illa kvickt och säga ursäkta, ursäkta minst fem gånger. Fast smygkolla och tänka saker är inte förbjudet. Tur för mig!

Jag skulle vilja prova lösögonfransar tänker jag när jag fortsätter titta på dem. Riktigt långa, fast det kanske skulle se dumt ut på mig. Usch, jag har nog aldrig varit ens hälften så cool. Det är tur att jag gillar mig själv ändå. De lösa skulle säkert försvinna in under ögonlocken som numera strävar ner mot backen.

Apropå neråt, på golvet ligger en textilmatta tror jag, jag sitter på en hög stol så jag varken ser eller når dit ner. Den har oregelbundna rutor i svart på beige botten (tror jag alltså) Den ser snygg ut. Som sedvanligt är hänger glas upp och ner ovanför den blankblanka disken, men kolla där! Lampor i färg lyser bakom flaskorna och gör att jag får lust att beställa något som ser snyggt ut. Jag går dit och pekar som jag vore i en godiskiosk, han förstår inte vad jag menar så jag ber honom blanda till något som inte är så sliskigt men färgglatt. Det blir en ingefärsdrink med en limeklyfta på kanten, syrligt och fräscht men inte mycket färg. Jag lutar mig så långt jag vågar mot de unga men typiskt nog så hör jag ändå inte vad de säger.

Vi sitter längst in, just innan krogdelen byts ut till matsal. ”Matsalen är stängd!” sa mannen i mottagaröppningen när vi kom. ”Eller ska ni bara dricka?” fortsatte han. När vi nickade pekade han till vänster. Vi, det är vi lite äldre. Jag, min pojkvän och några manliga vänner till honom. Vi hittade alltså ett bord längst in så om vi ville skulle vi kunna smita in i den stängda matdelen eftersom hela stället går som en cirkel. Förstod ni det där? Nä nästan inte jag heller.

Nu är de inbegripna i något samtal som jag inte hängt med i så jag får tid att ägna mig åt min favoritsysselsättning (kan man nästan tro) Nämligen att iaktta.

Bredvid oss sitter en indier och pratar engelska med två svenskar. Den svenska engelskan låter.. ja riktigt bra faktiskt. Jag tror att svenskar över lag kan låta som riktiga engelsmän. De yngre i alla fall. Men när en indier ska prata engelska låter det roligt. Förlåt alla indier men jag såg en film någon gång för längesen där det parodierades ganska mycket på ert engelska uttal. ”Plii-iis, can yu help  mii-ii” och så en liten knorr på slutet. Min indiergranne på krogen pratar exakt så och jag blir full i skratt. Tydligen passade det inte att skratta just där för en man i vårt sällskap blänger på mig. Även indiern och hans polare blänger. ”Skål,eh..” säger jag och märker att mitt glas är tomt.

Jag som klätt mig i svarta gabardinbyxor med pressveck, svart linne, svart kavaj och svarta höga klackar, sminkat mig med alla krämiga krämer och skuggor i alla färger jag hade med mig och burrat upp mitt blonda hårsvall (?) Jag sitter här och känner mig som om jag inte passar in? Måste vara något fel på mig. Lantlolla typ.

Jag ursäktar mig och tar hissen som går på utsidan hotellet ner till foajén. Det är häftigt, i en grisblink är jag nere, och jag blir inte ens åksjuk. Jag spankulerar fram och tillbaka några gånger på den röda mattan som löper nästan en hel kilometer känns det som.

Det är såå mycket folk! Överallt! De hänger i bottenbaren, springer i snurrdörrarna, styr barnvagnar, står i klungor och pratar. Alla är här, kan man säga. Ring mig om ni söker någon, jag kan söka upp dem!

En man sitter själv i en sittgrupp och säger ”Ööhh, du” troligen till mig. ”Hejhej” säger jag och trippar vidare (i höga klackar trippar man, fast jag som brukar lufsa har lite svårt för trippandet) Snart har jag nått slutet och jag vill inte gå tillbaka framför mannen igen. Tänk om han ropar dit mig. Å, en toalett! Här kan jag vara en stund.  Jag skyndar in.

Vitt, vitt allting är vitt. Fräscht men fantasilöst. Bakom toastolen upptäcker jag en knapp som jag måste trycka på! (Vin är gott men det kan hända att det blev lite mer än nyttigt är) det kommer vit sörja ur? Aha, en tvål där bak? För därbak? Liksom. Nä, jag går inte mer in på det för tvålen slutar inte rinna, det blir smet på golvet, ganska mycket kan man säga, jag skyndar ut innan tvållarmet går. ”En kärring har gjort slut på all baktvål på bortersta toan!!!” Larmet tjuter.

Jag tar hissen upp till vårt rum, slänger mig i divanfåtöljen, fötterna i fönstret och känner mig som en riktig diva och blickar ut över stadens miljoner lysen. Det är mäktigt! Jag tar ett glas mousserande och nyper en chokladbit. Man fick det, gratis! Det här liknar ingenting, jag är totalt ovärldsvan! Klart att ett hotell som detta bjuder på lite. Hotellet är magnifikt med sina tre gånger trettio våningar höga skyskrapor, alltså inte nittio utan det är tre hus med spegelfasad som ståtar långt upp i skyn. Det är skitsnyggt!

Fast det är bra tråkigt att sitta på rummet inser jag efter en kvart. Har jag tur har öh-mannen gått. Det har han, det är fritt fram fnittrar jag för mig själv och fåntrippar. Det är kul när man kan ha kul själv.

Uppe i hus nummer ett i krogen ni minns lever livet vidare. Hur orkar de? undrar jag. Min pojkvän lyser upp och omfamnar mig. ”Vart har du varit?” ”På liten promenad bara” svarar jag.

En liten stund senare, när vi ätit räkmackan, snarkar vi i våra vita silkeslakan och faktiskt längtar jag hem lite.

Rekommenderar er ett besök, ni som inte redan varit! Snyggt, fräscht och lyxigt! Men tryck inte på några knappar i nödan.

Slut!

Givande ensamfika

Häromdagen gick jag och fikade själv. Ja, helt själv. Det kändes rätt konstigt men jag fann mig rätt snart sitta och njuta av att vara en iakttagare. I smyg.

Ett gäng högstadiegrabbar sitter och petar i sig snus och flabbar åt något på en av deras mobiler, säkert något lite förbjudet och hemligt eftersom de sneglar runt i lokalen då och då. Ack, du härliga ungdom tänker gamla jag. Fortfarande ung och ansvarslös, de enda måstena är skolgång och läxor. Fast på den tiden längtade jag efter att bli vuxen för att slippa desamma. Suck, aldrig är man nöjd.

Två ”damer” sitter och småpratar över en räkmacka. När och hur blir man en dam egentligen? Jag kommer nog aldrig att bli en. Troligen blir jag en kärring när jag blir gammal, inte för att jag kommer att vara en surtant eller elak på något sätt, kärring låter bara lite mer som en vanlig en. En dam beter sig ”fint” liksom och det känns inte som jag.  Fast riktiga damer har nog hatt med fjäder i också, och jag gillar inte fjädrar. Den ena damen har faktiskt en fjäderbeprydd på sig. Och kappa. Undrar vad de pratar om? Hm.. ”Mitt barnbarnsbarn har just börjat gå!” kanske, och så svarar den andra: ”Ojoj, så pass!” och så sörplar de lite kaffe. Eller så pratar de om sina döda män och om vilka fina män de var, eller så kanske de inte var så fina heller. Såå spännande det är att fantisera, en liten defekt jag har bara, inget att bry sig om.

Jag inser att jag måste skärpa mig så de inte märker att jag smygkollar, jag byter objekt.

Diskens framkant består av låtsasstenar. De ser för perfekta ut för att vara äkta, men det är snyggt! Alldeles blanka är de i olika bruna nyanser. Ovanpå disken ligger en högblank svart skiva, mannen bakom borstar ideligen av ytan med skålad näve. Jag ser inga smulor fast jag sitter helt nära, han gör det nog av gammal vana bara och för att upplysa oss om att han håller rent. Som en slags reklam.

Golvet består av ganska stora, orangebruna klinkerplattor som matchar väggarna och stenarna, det är hemtrevligt här. En lång, svart soffa med hög rygg står utställd efter ena väggen med bord och två stolar utställda med jämna mellanrum. Fyra och fyra ska man sitta är det tänkt. Jag ruckar lite på bordet för att undersöka om det går att flytta om man skulle vara flera, jodå, jag behöver inte oroa mig. Ni kan fråga mig om sådana saker, jag har kollat det mesta.

Ovanför den blanka skivan finns härligheterna bakom glas. Allt från Briefyllda ciabattabröd och traditionella räkmackor till chokladbollar och kermit-prinsessbakelser.  Tårbitar och pajbitar, det är välfyllt. Skulle jag kolla för länge skulle jag säkert börja dregla. Det finns dessutom salladsingredienser som man kan peka på och be dem plocka ihop, allt har de tänkt på. Jag reser mig upp för att fylla på min kopp, Utanför fiket är egentligen inte utanför utan mer inuti gallerian. Folk rusar förbi med små kassar, stora kassar och inga kassar alls. De flesta har en mobil i handen. Jag drar i sista stund in mitt ena ben när en man med dragväska stressar förbi. Han ägnar mig inte en blick utan fortsätter prata i sin mobil. Hallå där! Undrar vad han gjort om jag inte hunnit dra in benet? Säkert hade han sett irriterad ut bara.

Det är en konstig övergivenhetskänsla som kommer när man sitter själv tillsammans med andra som sitter i sällskap. Jag känner mig lite ensam. Men bestämmer mig för att inte låta känslan ta över, jag ska ju föreställa en vuxen som klarar mig själv.  Tips! Tar känslan ändå över kan man plocka fram mobilen och titta ner i skärmen och skratta som om man har ett meddelandesamtal på gång.

En flicka som ser alldeles för liten ut för att gå själv passerar. Hon plutar med underläppen och ser ut att börja gråta vilken sekund som helst. Mitt modershjärta får mig att halvt resa mig upp för att rädda henne. Jag tittar åt höger och vänster för att se om hon tillhör någon. Det finns ingen i hennes närhet som ser ut som en mamma eller en pappa. Oj, det lät dumt, sådana kan ju se ut hur som helst. Jag menar att ingen passar i ålder. Just nu finns det bara tonåringar i närheten. Jag hinner ta två steg innan jag upptäcker en kvinna med lång färggrann kjol som ropar på andra sidan gallerian. Hon står sträckt över räcket som löper runt hela den översta våningen. Hon ropar högt och hjärtskärande. Flickan lyser upp och springer på sina små ben till sin mamma. Jag ser hur mamman skäller på henne och förstår rädslan hon känt. Flickan tittar ner men står snällt kvar med sin mamma. Jag torkar en liten mikrodroppe ur ögonvrån. Slutet gott och så vidare.

En tjej med håret i svans viker in på fiket. Hon köper kaffe och en macka och dimper ner en liten bit från mig. När hon mimar ”Hej” till mig glor jag en halv sekund tills jag inser att hon hejar för vi har något gemensamt. Hon och jag är ensamma bägge två. Jag ler. Ensamma tillsammans. Smart slogan för alla gamjänter och -pojkar som ledsnat på den ensamma ensamheten.

Fönstren visar en gråkall aprildag där utanför som absolut får mig att vilja sitta kvar en stund till. Jag skulle kunna strosa i affärer en stund men jag är alldeles för lat och dessutom behöver jag ingenting just nu.

Mannen bakom disken sneglar på mig, hm, han kanske tycker att jag minsann har suttit klart nu. Jag frågar om det ingår påtår och hoppas att han inte såg att jag tog den nyss. Han nickar.

Flabben från hemliga bordet höjs några decibel, instinktivt vänder jag på huvudet. De kollar mot mitt håll. Jag låtsas titta förbi dem ut genom fönstret men anar ändå deras rörelser, jag blir sjukt nyfiken hur jag lyckats glädja dem så. Eller det kanske är önsketänkande bara, hade jag haft mina glasögon eller en kikare så hade jag kunnat kolla om det verkligen är på mig de tittar.

Jag hoppar till när en väldigt stor kille är på väg att dra med sig brickstället med sin bakdel när han böjer sig för att plocka upp servetterna han tappat. Jag som sitter granne med brickstället sneglar mot hemligbordet och inser att de unga oförståndigas skratt är ämnat åt killen, en slags mobbing!  Jag blir arg. Tänker snabbt, ska jag prata med dem och kanske skämma ut mig eftersom det bara är för dem att neka?

-          Det verkar fullt, du kan sitta här! Säger jag till killen. Han ser misstänksamt på mig. Tänk om jag gör allt ännu värre för honom? Sedan sätter han sig tacksamt ner. Vi säger inte mycket medan han äter sin bakelse och dricker sin Cola.

 

Jag åker hem och summerar mina iakttagelser

Gofika, unga oförståndiga pojkar, gamla fina damer, bakelser, stressad mobilman, ledsen liten flicka, storvuxen pojke... Jag tror jag fick med allt där

Spännande dag jag har varit med om, jag tror jag måste fika själv fler gånger

 

 

Att åldras är ofrånkomligt!

När jag blir gammal ska jag vara en sjusärdeles lycklig liten gumma!

Jag ska ha en rödrutig Dramaten och bo nära affären. Jag ska vara en käck gamling med kappa, röd hatt och snygga fotriktiga stövlar. Vidare ska jag gå på roliga P R O-möten åka på jordenruntresor.

Nuförtiden är jag lycklig men att inse hur min unga lekamen plötsligt inte orkar som förr är nedslående.

Jag har insett att jag redan passerat medelåldern, den är i min kommun 43,6 år.

Jag befinner mig alltså i övre medelåldern. (47 bast)

Eller övergångsåldern. Javisst, den har redan startat. Hujadamej!

·         Jag somnar inte på kvällarna även om jag inte somnat i soffan tidigare.

·         Jag svettas som en gris mellan brösten på nätterna (Usch att hon berättar tänker ni säkert)

·         Och jag funderar över livet titt som tätt.

Fast sån har jag ju varit hela livet kom jag på….

Vidare har jag märkt vissa kroppsliga förändringar.

Min rumpa, den har plattats ut och hänger lite mer, klinkorna dinglar liksom nedanför troskanten mer än de borde.
”Tantrumpa” typ.

Axlar sluttar lite mer än förut, och kraften i armarna tvinar. Min fjortonåring är starkare än mig!
Axellös och muskellös (inte att blanda ihop med muskulös) det är snart jag det.

Mina fötter har blivit bredare framtill, ni kan nog snart kalla mig Kalle Anka tänker jag.

Synen förändras i och med att man passerat fyrtio. Kisning måste vara motsatsen till rynkkräm.

Små krämpor blir ett samtalsämne varje dag. ”Har gamlingar verkligen inget annat att prata om” Minns jag att jag tänkte, då..

Inte är det någon som visslar efter mig på stan heller. Har i och för sig aldrig hört någon men skulle ha vart kul!
Nuförtiden visslar bara min sambo på mig när han vill ha något..

Mitt dagliga liv har också påverkats av ålderdomen, ve och fasa!

En dag i mitt övremedelåldern- liv kan se ut som följer:

Sitter länge på sängkanten och förbereder kropp och knopp på högre höjder.

Stapplar stötvis vidare till badrummet för att ta en dusch. Där inleds kampen för att nå överallt med tvål och senare handduk.

En rynkkräm insmörjes noga (Kanske jag borde ha börjat med innan rynkorna kom, men jag chansar)

(Kanske man kan smörja in rumpan också, har jag tur stoppar den upp ytterligare breddning)

Frukosten består alltid av samma hårda bröd (det är bra för tänderna) samma pålägg och en kopp kaffe.

Jag kollar noga nyheterna OCH vädret innan jag går på jobbet. Herre gud, det gjorde ju min gamla pappa!

När jag väl kommer till jobbet letar jag upp en stol då och då för att vila gambena.

Desamma har jag alltid böjt på när jag lyfter något tungt, men nuförtiden är det fasligt svårt att komma upp igen. ”Ååå hej” säger jag och tar i.

På jobbet är jag förresten snart äldst också. Jag som alltid var yngst. Hmm..

Dagen flyter på och in på mitt jobb kommer en "lite äldre" man. Han påstår att vi gått i samma klass..?

Jag fnissar till och undrar för mig själv om han har alla bestick i lådan, stackaren!

Jag slutar fnissa när jag kommer ihåg honom. Det innebär ju att jag också är "lite äldre"

När dagen är slut och jag kommer hem tänker jag oftast att jag ska göra det och det. Men mitt gamla jag sjunker ner i soffan och somnar direkt efter vädret nummer två denna dag.

Om jag ska på lokal för ovanlighetens skull så åker jag hem före tolv, det är dumt att inte vara pigg på morgonpromenaden.

På krogen förresten, där har de börjat släppa in mina barns barndomskompisar! De är ju bara 25 någonting!! Jag minns ju när de lärde sig gå!

Apropå mina barn så sneglar de menande på varandra när jag sagt något riktigt vettigt" De tror nog inte att jag märker det. Det gjorde ju jag och mina syskon åt våra föräldrar! (Fast de var ju gamla på riktigt)

*Anti- Rynkkräm ska det stå!

Det är svårt att befinna sig mittemellan.

Innan man vant sig!

Rimdikt till alla underbara människor!

Vi är bara underbara människor!

Och vi ser väldigt olika ut

Varför och hur spelar ingen roll,
av livet bara njut!

Om vår planet så rund,
kan du fundera en stund

Men dröj inte kvar
för du får inga svar!

Vi behöver stunder av sorg
för att uppskatta tider av lycka

Lätt att räkna ut kan man tycka

Åt bitterhet, avundsjuka och hat,
ägna bara en kvart

För det leder absolut ingen vart

Räta upp dina axlar och var
glad att du fick leva här och nu

Av dig finns ingen kopia,
bara du

Gräv inte ner dig i tvivel och
funderingar

Om där kanske kan finnas undermeningar….?

Nä lyssna på vad som sägs och
försök inte tyda.

Du ska bara lyssna på
mitt råd och lyda.

Gör det du gillar mest!

Känn dig som en fin gäst.

Du bor på jorden blott en
liten tid.

Under vilken du borde få
känna frid.

Ta lagom stora kliv –
I ditt underbara liv!

Töntig dikt kan tyckas

Men kontentan är hur man lyckas!

Det är svårt att hela tiden rimma.

Denna dikt tog nog en hel timma! 

Vi är bara underbara människor!

My hometown!

Jäddrarr vad backen är tung!

Mina lårmuskler sväller och värker skönt när jag pumpar på mina pedaler så mycket jag orkar. Jag flåsar som en gris men njuter av känslan att trötta ut min kropp.

Jag är på väg till mitt jobb som ligger i stan, fem kilometer hemifrån.

Mina blonda lockar(!) ligger slickade mot huvudet, ty vinden har bestämt sig för att vara emot mig idag. Min svettiga skalle gör dessutom att håret får fäste och ligger snällt kvar.

Timotejen på ängarna nere till höger fyller mina näsborrar och lila vackra syrener skymtar i ögonvrån. Jag njuter som en tok.

 Jag håller blicken riktad ner mot de vita sträcken, tio centimeter  till vänster om dem slutar asfalten och bildar en hög kant ner mot gruset i vägrenen, det gäller att se upp! (Eller ner)

Jag hör hur billjudet på E4an 300 meter längre ner till höger brusar på som det alltid har gjort. Det är konstigt, men jag skulle nog sakna oljudet om det inte fanns eftersom jag bott nära E4an större delen av mitt liv.

Ni vet – när man kommer till ett ställe där man kan höööra tystnaden.
Det är så tyst som det var när man satte på sig pappas 70-tals-hörlurar, det kändes som om man hade en hockeyhjälm på sig.
(Haha, jag minns hur jag såg ut med intryckta kinder och lädermuffar typ 15 cm i diameter på öronen,) (Eller då kanske det möjligen var jag som var mindre…?)

Jag tycker sådan tystnad är lite kuslig i alla fall. Man hör bara sina egna andetag.
Är man i en skog kan man höra fågelkvitter och träd som svajar i vinden i alla fall, sånt är bara mysigt.

Jag känner mig privilegierad som får susa fram på min cykel, känna håret lyfta lite, lite i nacken och vinden som svalkar min svettiga rygg när jag kör utför. Det får mig att känna mig fri och lycklig.

Bilarna dånar tätt förbi, jag funderar på varför inte fler cyklar egentligen? Skulle de prova skulle de säkert förvånas hur skönt det är.
Det är faktiskt lite läskigt att ha bilarna så nära här där cykelbana saknas. Jag blänger lite ilsket över axeln när de kör förbi. Jag ser säkert ut som en surkärring som hatar att cykla. Snart, snart kommer cykelbanan, då ska jag börja njuta igen.

Min väg tar mig norrut. På långt håll ser jag slalombacken där jag stoppade hela liftkön.
Tio år gammal var jag när släpliftskroken gled ur mitt grepp. På något sätt så gick det inte att styra ut ur raddan av slalommänniskor med mina tioåriga slalompjäxebeklädda ben/ fötter utan jag åkte genom dem alla, så att säga.
Efter det åkte jag hem.

Hm.. det kanske förklarar varför jag slingrar mig än idag när min sambo försöker få mig att hänga med till backen. ”Det är det bästa som finns!” Säger han och tindrar.
Vid vissa sällsynta tillfällen lyckas han få mig med, andra gånger stoppar jag i öronproppar.

Bredvid slalombacken, lite närmare stan, böjer sig hoppbackarna likt svagt böjda ostkrokar, de mindre syns inte nerifrån gatan, men jag vet att de finns där uppe, Paradiskullarna.
Inte många är aktiva i hoppningen numera, men de som hoppar är verkligen avundsvärda för sitt mod.

Fattar ni vilken modig människa
detta är!!

Aldrig skulle då jag slänga mig ut på det viset. I jämförelse är ju bungyjump blaha, blaha, där har man ju ett rep som hejdar i alla fall. I min mage kittlar det obehagligt när jag tänker på hur det måste kännas i ögonblicket när man slänger sig ut.

 Jag bryr mig inte om att jämföra mera, jag väljer att fortsätta imponeras av min far, mitt kusinbarn samt alla andra som vågat/ vågar sig på denna Tarzansport.

Blicken vandrar vidare.. Vilken vacker vy vår lilla kuststad bjuder på!

Botniabanan som slingrar sig likt en orm som lyser vackert när det är mörkt.
Vad bra vi har det som snabbt kan ta tåget norrut eller söderut bara vi rättar oss efter tidtabellen. Lyx!

Hamnen och havsviken. Wow! Såå snyggt när man kör in i staden söderifrån.
När solens strålar landar på silhuetterna av bergen och husen och blänker i vattnet. Jag blir andlös varje gång.

Och kranarna som får stå kvar och påminna om svunna tider. Vissa tycker att de är fula, konstigt nog. Jag tycker de är vackra, speciellt när de är upplysta i vintermörkret.

Ovanför stationen ligger Kusthöjden, ja där skulle jag vilja bo. Så otrolig utsikt och så fina små villor som klamrar sig fast på bergets brant. Kanske en dag…!

Skönjer en sekund den äldre tågstationen, en fin gammal byggnad, tänker på tiggarna. Skönt att vi kunde ge dem tak över huvudet, men bäst hade ju varit om de fått det taket hemma i sitt eget land…
Min önskan är att vi ska slippa se stackarna sitta och frysa utanför våra affärer ännu en vinter.

Jag cyklar på, min hoj gnekar när jag måste halvt vrida kroppen för att få kraft och för att nå att trampa runt hela varvet. Jag skäms lite för ljudet som drar till sig nyfikna blickar. (Inbillning säkert)

Jag rundar den gamla kiosken som funnits så länge jag kan minnas, blir lite nostalgisk när jag tänker på hur många gånger mamma stannade och köpte en Pigall där innan hon tog bussen hem.
Det luktade så gott när kioskluckan öppnades, mmm, godis och gott liksom.

Stadens högsta hus tornar upp sig nere vid havsviken. Hotellet är högt och ståtligt och syns över all annan bebyggelse fast det ligger längst ner liksom.
Fasadskivorna skiftar förresten färg vid väderomslag, de blir till guld vid sol, och på kvällarna är den upplyst med lampor som skiftar färg. Färgskiftningarna gör hotellet ursnyggt!

 Jag ler när jag tänker på vilket rabalder det var innan det byggdes. Alla tyckte olika, insändaran avbytte varandra i dagstidningen, men nu står det här och rösterna har tystnat och det verkar dessutom vara välbesökt!

Likadant var det ju förresten när det gamla tingshuset skulle byggas på och om, eller förresten det blev mer ännu prat när det var klart och pratas gör det om det än. Precis som byggherrarna förutspått gissar jag. Jag tittar på det medan jag trampar över E4an.
Högt är också det, fråga mig inte hur många våningar för det har jag glömt. (Har lite problem att räkna och trampa samtidigt också)

Färgglatt i grönt, rött och gult, häftigt, om någon frågar mig. Jag blir glad varje gång jag tittar på det. Jag skulle gärna bo där också, ett tag i alla fall.

Tänk att få vakna mitt i stan varje morgon; Först spana mot kyrkan för att kolla tiden, sen sitta och njuta över att slippa stressa in med bilen i parkeringshuset och svära över att jag sitter fast i bilkön därinne. Nä bara coolt käka min frukost på min lilla glasbalkong och visa alla hur bra jag har det. Lite senare skulle jag kanske ta en tur på stan och uträtta några ärenden. Kanske gå på Spa på Paradisbadet några timmar innan jag hämtar en pizza på någon av restaurangerna.
(Hm… ja det syns kanske lite föör bra in på balkongerna förresten, ser jag när jag närmar mig)

Jag kör in min cykel på Palladiumgatan som jag aldrig kommer ihåg vad den heter, rullar förbi Systemet och Port nio. Ser mammas klänningsaffär där vi barn fick sitta på en pall och vänta ihjäl oss, kändes det som.

Tänk vad mycket som har ändrats sen jag var liten, till det bättre alltså. Tre gallerior har vi, inte illa. Det känns lite lyxigt, dyra hyror har jag förstått, en del lokaler står tomma emellanåt, men tänk ändå vilken skillnad mot förut när vi bara hade Domus och Tempo att välja på. Och en del mindre affärer naturligtvis, men de två var ju de största.

Domus ja, med restaurangen dit man fick följa mamma och få en räksmörgås ibland och dricka Coca Cola med sugrör. Det var tider det.

Entrén på Domus, det var där man stämde träff, vid den halvrunda telefonglaskupan.
En del säger Dåå-muss, en del Doomus. Småler inombords.För att inte genera någon som säger "fel" skriver jag inte hur jag uttalar det.

Jag är ute tidigt idag, gågatan delar jag bara med några få andra morgonpigga.  Jag låter cykeln sakta rulla på kullerstenarna. Jag vet förresten inte om det ens är tillåtet att cykla här.. men idag chansar jag, ingen risk jag krockar med någon i alla fall.

Från ostbutiken doftar det gott, dörren står inbjudande öppen och dagens soppa står säkert och puttrar.

Vackra kläder och skor lockar min blick lite senare från några nyöppnade butiker jag inte hunnit besöka.

På torget sitter ett välbekant gäng, inte mina polare men välbekant för de flesta ändå, de skrålar redan fast timmen är tidig. Så lätt det ändå är att hamna där antar jag, livsöden, kompisar och tillfälligheter. Jag försöker att aldrig döma någon, men stackars ändå, tänker jag.

Nedanför torget finns en av bankerna, de öppnar tolv nu för tiden. Märkligt vad allt förändrats, inga kontanter finns på vissa banker har jag läst någonstans. Men det är bara att hänga med utvecklingen, vad som än händer, jag kan inte ändra eller hejda något. Tur att man har barn som kan hjälpa till att förklara när jag blir äldre och gaggigare.

Jag svänger av på en liten, liten gata, här passerar jag sällan. Känns nästan lite pittoreskt med uteserveringen, eller pizzerian som det egentligen är, som finns där bakom staketet. Får en känsla av att vara i Gamla stan i Stockholm. Helmysigt!

Sneddar över gatan vid videobutiken som fortfarande är välbesökt efter alla dessa år, de har verkligen följt med i utvecklingen och lyckats med sina satsningar.

Nere på Strandvägen svänger jag vänster för att komma till mitt jobb, jag åker alltså inte ner till en av stadens stoltheter, den stora arenan. Där har många stjärnor passerat, både på skridskor och vissa med en mikrofon i sin hand.

På Sjögatan arbetar nu för tiden jag och 800 personer till varje dag, det får bli min slutliga mening om min stad som är väl värd att hylla som den bästa.

I alla fall för mig

Örnsköldsvik  <3 3="" p="">

Iakttagelser vid fikat!

Mmmm, en biskvi skulle kännas läckert i gommen….

Jag blundar och kan redan känna smaken

Jag smackar ofrivilligt till 

och hoppas att ingen hörde

Chokladen skulle knäckas av när jag bet på den,

den skulle brytas av i flera mindre bitar 

och liksom knastra mellan tänderna,

och smaka guuuudomligt som bara choklad kan göra

Smörkrämen skulle breda ut sig på tungan

och slinka med den bruna chokladsmeten ner i halsen

Nä usch, nu lät det äckligt och mitt blodsocker skulle skjuta i höjden

En liten, liten gobit då?

En smakbit bara!

Jag sneglar runt på bakverken bakom glaset

(Fast han på bilden var mycket sötare)

När jag ser mitt ansikte speglas i glaset blir jag generad

Stora glupska ögon möter min blick

Och tusan,

en dregeldroppe i mungipan minsann

Jag torkar diskret bort det blöta

Tårtor, pajer, kakor, bakelser…

 

En minihavrechokladkaka!!

Mmmmmm...

Man doppar chokladdelen snabbt i kaffet

och låter det bruna bli pyttelite smält bara

Skyndar sig med kakan till munnen och biter av

Den bruna sörjan sköljer man ner med en klunk kaffe

Eller nä.. sörjan?

Jag tar och hoppar slisk idag!

Smart bantningstips förresten!

Idag blir det en grovfralla till fikastunden

Bra för tänder, mage och blodsocker

Stället är fullt av fikasugna människor mitt på måndag eftermiddag

Jag tittar mig omkring medan jag letar min fikakompis

En krypande liten ettåring tar stora kliv med sina armar

Det mörkbruna golvet vi alla går 

med ytterskor på ser smutsigt ut..

Fast han är mycket söt och händer och knän går att tvätta

Jag hittar henne vid ett väggbord med fyra stolar

Brickan och jag dunsar ner mittemot

Henne alltså

Nu var det inte
 ML som hängde där men..

Fantasifull konst hänger på väggarna och lockar till liten diskussion

"Det vackra i det enkla"

Kommer vi fram till att en serie tavlor föreställer

Några färgstarka streck mot turkos bakgrund

En ser ut som kärlek,

Det är  silhuetter av ett par

En, en havande kvinna

En som vågor

Ja, här har vi en duktig konstnär.

De skulle passa bra hos mig!

Stället är stort men de har ändå lyckats få det mysigt!

Med låga sofforgrupper

Och barbord med höga stolar

 Med starka färger, på kuddar, gardiner

Och mönstrat tyg på väggarna

Jag glufsar i mig min grovfralla 

och tappar naturligtvis gurka på golvet

Snabbt som attan tar jag upp den 

så inte krypar´n kommer

och äter oren mat också

Efter andra koppen kaffe så har vi avhandlat

barn, sällskap, jobb och mående

och kommit fram till följande

Att det är skönt med stora barn

(inte bara sen vi sett han på golvet)

Att kvinnor och män tänker olika

Om inredning, hobbys och känslor

Att ha jobb är bra

Men att vara ledig är skönare

(För då kan man göra det man brinner för)

Att ha nära vänner är stort

Och viktigt!

Att det är viktigt att lyssna på sig själv

(Man får prata högt för att höras)

Det sista är viktigast!

Kör inte över dig själv

Blir kontentan av vårt samtal

  

Våga!

Våga!

Javisstja, jag bor på landet nu!

Kommer jag på när jag morgonpromenerar,

och ser mig omkring runt nejderna

Konstigt ord! 

(Nej-der tar ängarna slut)
Kanske..

Jaja!

Det är en konstig känsla att bo så nära naturen

Fridfullt liksom

Bara en och annan bil susar förbi på landsvägen

Tidigare E13, har jag lärt mig.

Min pappa cyklade dagligen den här vägen

Från Bjästa

Till sitt jobb i Gullänget

Såå långt!

Varje dag!

Det känns speciellt för mig
Jag känner mig stolt över honom

Jag har alltid bott nära sta´n

Varit tvungen att kamma mig innan promenader, typ

Nu tar jag en macka i handen

Drar på mig det jag hittar så jag inte fryser

Kommer det en bil så är det ingen jag känner

Sååå skönt!

Huset ligger ganska nära E4an

Står man ute på gården dånar långtradarna förbi, ideligen

Men här, en bit ifrån

Är allt tyst och lugnt

Jag får lugn och ro




Oj, vad den blev liten!
Men det är en räv,jag lovar!

På de av snöpulver betäckta ängarna
på var sida av vägen springer två rävar

Totalt obrydda om att jag befinner mig helt nära

Fåglarna retar dem med start och landning gång på gång

Bara någon meter ifrån rävsvansarna hoppar de, 

upp och ner.

Antingen retas de eller så har de barnfyllda bon alldeles i närheten

Som de vill skydda

Fast de befinner sig mitt på ängen.. 

Långt från buskiga buskar, som man kan gömma bon i

Rävarna hoppar och hoppar

Fåglarna flaxar och flaxar

Fåglarna vågar

Vara nära rävarna

Rävarna vågar

Vara nära mig

Fast jag är människa

Kanske jag borde vara rädd?

För rävarna

Fast jag har aldrig läst om något rävöverfall..

De verkar inte bry sig
Jag fortsätter gå

Jag spankulerar vidare och njuter av utsikten

Morgonen är ljus 

Ängarna oändliga

Och våren är på väg

Och jag funderar

Man måste våga! 

Jag måste

Och du måste!

Solen lyser mig i ögonen så jag måste kisa

Solglasögon nästa gång!


I ett dike skönjer jag våren titta fram under några snöflak

Alla har drömmar, det är jag helt övertygad om

Kanske inga stora men ändå

Små drömmar som varje person är skyldig sig själv att uppfylla

En gitarr- eller en akvarellkurs

En resa

Att säga nej

Att bryta upp

Att leva någon annans drömmar är det många som gör

Sin partners

Sina föräldrars

Sin chefs

Tänk på att du kan dö imorgon!

Usch, det lät illa

Men så är det faktiskt

Tänk om du levt ett helt liv

Och drömt och drömt

Och så hann du inte

För att du blev sjuk

Eller dog
Eller inte vågade....

Jag är inte rädd för att dö. 

(Tror jag)

Jag är rädd för att bli sittande och ångra mig. 

Varför gjorde jag inte det och det.

Eller så och så?

När jag kunde?

Vägens asfalt har tinat fram

Fukten gör att den blir blank av solstrålarna

Jag känner för att dra ett djupt andetag

De härliga vårkänslorna som väller fram i bröstet

hotar att min jacka ska puta ut

Mina vårkänslor är en blandning av barndomsminnen 

och ett välbehagligt välkomnande av ett varmare klimat

Och dofter av ny grön natur

Lycka till!