Heaven 23/ Gothia Towers

Men VAD gör jag här? Tänker jag när jag ser mig omkring på kostymnissarna och de leende flickorna med hår som böljar långt ner på ryggen. De flesta, både nissarna och de långhåriga kan inte vara mer än tjugo/ tjugofem.

 

Vi befinner oss på tjugonionde våningen på en av Sveriges hetaste krogar, alla som hört att vi ska hit har sagt att vi måste prova deras räkmacka. Och det gör vi innan vi går hem, den var verkligen något extra, fast jag hostade lite när vi fick notan. Räkberget på mörk brödskiva kostade 250 spänn! Och jag som tycker att en räkmacka för 50 hemma är dyrt. (Snålåsa, det är jag det!)

Lokalen omges av stora fönster så att man har en himmelsk utsikt åt alla håll. Wow! Det är imponerande.

Taket har fyrkantiga svarta plattor med inbyggda spottar i var fjärde. Det blir mysig belysning med dem och de vita ballongliknande kuporna ovanför bardisken som löper utefter det heta ställets mitt. De unga männen halvhänger på densamma, med ena armbågen på disken och ett glas i motsvarande armbåges hand. De står liksom i klungor med ett antal flickor svärmande runt sig som slänger med håren och skrattar med glänsande läppar. Allt männen säger verkar så roligt och intressant, tänk om jag skulle rulta fram och glittra lite jag med? Låtsas vara tjugofem och le vackert? Fast de kanske skulle höja ögonbrynen och be vakten ta ut den fulla kärringen. Haha, och min pojkvän skulle nog hämta mig illa kvickt och säga ursäkta, ursäkta minst fem gånger. Fast smygkolla och tänka saker är inte förbjudet. Tur för mig!

Jag skulle vilja prova lösögonfransar tänker jag när jag fortsätter titta på dem. Riktigt långa, fast det kanske skulle se dumt ut på mig. Usch, jag har nog aldrig varit ens hälften så cool. Det är tur att jag gillar mig själv ändå. De lösa skulle säkert försvinna in under ögonlocken som numera strävar ner mot backen.

Apropå neråt, på golvet ligger en textilmatta tror jag, jag sitter på en hög stol så jag varken ser eller når dit ner. Den har oregelbundna rutor i svart på beige botten (tror jag alltså) Den ser snygg ut. Som sedvanligt är hänger glas upp och ner ovanför den blankblanka disken, men kolla där! Lampor i färg lyser bakom flaskorna och gör att jag får lust att beställa något som ser snyggt ut. Jag går dit och pekar som jag vore i en godiskiosk, han förstår inte vad jag menar så jag ber honom blanda till något som inte är så sliskigt men färgglatt. Det blir en ingefärsdrink med en limeklyfta på kanten, syrligt och fräscht men inte mycket färg. Jag lutar mig så långt jag vågar mot de unga men typiskt nog så hör jag ändå inte vad de säger.

Vi sitter längst in, just innan krogdelen byts ut till matsal. ”Matsalen är stängd!” sa mannen i mottagaröppningen när vi kom. ”Eller ska ni bara dricka?” fortsatte han. När vi nickade pekade han till vänster. Vi, det är vi lite äldre. Jag, min pojkvän och några manliga vänner till honom. Vi hittade alltså ett bord längst in så om vi ville skulle vi kunna smita in i den stängda matdelen eftersom hela stället går som en cirkel. Förstod ni det där? Nä nästan inte jag heller.

Nu är de inbegripna i något samtal som jag inte hängt med i så jag får tid att ägna mig åt min favoritsysselsättning (kan man nästan tro) Nämligen att iaktta.

Bredvid oss sitter en indier och pratar engelska med två svenskar. Den svenska engelskan låter.. ja riktigt bra faktiskt. Jag tror att svenskar över lag kan låta som riktiga engelsmän. De yngre i alla fall. Men när en indier ska prata engelska låter det roligt. Förlåt alla indier men jag såg en film någon gång för längesen där det parodierades ganska mycket på ert engelska uttal. ”Plii-iis, can yu help  mii-ii” och så en liten knorr på slutet. Min indiergranne på krogen pratar exakt så och jag blir full i skratt. Tydligen passade det inte att skratta just där för en man i vårt sällskap blänger på mig. Även indiern och hans polare blänger. ”Skål,eh..” säger jag och märker att mitt glas är tomt.

Jag som klätt mig i svarta gabardinbyxor med pressveck, svart linne, svart kavaj och svarta höga klackar, sminkat mig med alla krämiga krämer och skuggor i alla färger jag hade med mig och burrat upp mitt blonda hårsvall (?) Jag sitter här och känner mig som om jag inte passar in? Måste vara något fel på mig. Lantlolla typ.

Jag ursäktar mig och tar hissen som går på utsidan hotellet ner till foajén. Det är häftigt, i en grisblink är jag nere, och jag blir inte ens åksjuk. Jag spankulerar fram och tillbaka några gånger på den röda mattan som löper nästan en hel kilometer känns det som.

Det är såå mycket folk! Överallt! De hänger i bottenbaren, springer i snurrdörrarna, styr barnvagnar, står i klungor och pratar. Alla är här, kan man säga. Ring mig om ni söker någon, jag kan söka upp dem!

En man sitter själv i en sittgrupp och säger ”Ööhh, du” troligen till mig. ”Hejhej” säger jag och trippar vidare (i höga klackar trippar man, fast jag som brukar lufsa har lite svårt för trippandet) Snart har jag nått slutet och jag vill inte gå tillbaka framför mannen igen. Tänk om han ropar dit mig. Å, en toalett! Här kan jag vara en stund.  Jag skyndar in.

Vitt, vitt allting är vitt. Fräscht men fantasilöst. Bakom toastolen upptäcker jag en knapp som jag måste trycka på! (Vin är gott men det kan hända att det blev lite mer än nyttigt är) det kommer vit sörja ur? Aha, en tvål där bak? För därbak? Liksom. Nä, jag går inte mer in på det för tvålen slutar inte rinna, det blir smet på golvet, ganska mycket kan man säga, jag skyndar ut innan tvållarmet går. ”En kärring har gjort slut på all baktvål på bortersta toan!!!” Larmet tjuter.

Jag tar hissen upp till vårt rum, slänger mig i divanfåtöljen, fötterna i fönstret och känner mig som en riktig diva och blickar ut över stadens miljoner lysen. Det är mäktigt! Jag tar ett glas mousserande och nyper en chokladbit. Man fick det, gratis! Det här liknar ingenting, jag är totalt ovärldsvan! Klart att ett hotell som detta bjuder på lite. Hotellet är magnifikt med sina tre gånger trettio våningar höga skyskrapor, alltså inte nittio utan det är tre hus med spegelfasad som ståtar långt upp i skyn. Det är skitsnyggt!

Fast det är bra tråkigt att sitta på rummet inser jag efter en kvart. Har jag tur har öh-mannen gått. Det har han, det är fritt fram fnittrar jag för mig själv och fåntrippar. Det är kul när man kan ha kul själv.

Uppe i hus nummer ett i krogen ni minns lever livet vidare. Hur orkar de? undrar jag. Min pojkvän lyser upp och omfamnar mig. ”Vart har du varit?” ”På liten promenad bara” svarar jag.

En liten stund senare, när vi ätit räkmackan, snarkar vi i våra vita silkeslakan och faktiskt längtar jag hem lite.

Rekommenderar er ett besök, ni som inte redan varit! Snyggt, fräscht och lyxigt! Men tryck inte på några knappar i nödan.

Slut!