Ett litet skit-finger bara

”Den reparerade människan”

Eller ”Människan som doktorerna petat i”

Fast det lät ju inte bra det heller. Jag har helt enkelt fått små, små justeringar för att funka bara.

Här kommer storyn:

”Det var en gång ett finger som bråkade, det stelnade till och låste sig på nätterna. När människan, på vilket fingret satt, vaknade blev hon förskräckt och rädd.

- Vad har hänt med mitt tidigare så böjbara finger? utbrast hon.

Månaderna gick och när fingret som låste sig och liksom” klickade” i böjrörelsen började värka tänkte människan att ”Nu går jag minsann till doktorn”.

Sagt och gjort. Doktor nummer ett sa direkt:

-          Vill do opererra?” (Med rysk korthuggen brytning)

Människan, som var en hon, stammade tyst, förskräckt över den barska tonen:

-          Ja, ja tror de. Men, men cortison?  (För det hade hon läst om på google)

-          Hjälpeer intee, vill do opererra? Jag sätter opp dig på kolista (kölista) ring om do ändra. Och så var han väck.

Hon såg nog lika dum ut som hon kände sig.

Doktor nummer två sa:

-          Nej ingen ska få skära i dig!! Du ska få ett stöd för ditt finger så försvinner inflammationen.

Hm... hon som trodde att de skulle säga 
samma.....

Honmänniskan bar sitt stöd, stod i operationskö och var totalförvirrad, samtidigt!

Fingret värkte mer och mer och låste sig mer och mer. Tankarna snurrade. Doktorerna borde inte få ge okunniga människor denna valmöjlighet. Bestäm åt mig bara, tänkte hon.

Fast när det gått tre månader så fick ryssdoktorn sin vilja igenom. Bort med värken.  Nu!!! Hon ville inte låta detta uppta mer tankar och värktid nu.

Tvättad med desinfektionsmedel från topp till tå kom hon så till operationsavdelningen på utsatt tid.

Tanten i luckan öppnade motvilligt luckan som gick väldigt ljudligt och trögt fast den satt i ett sjukhus i Sverige.

-          Sitt ner och vänta, sa hon korthugget. (Hon kan ha varit ryssdoktorns fru)

”Jahapp”, tänkte människan tills doktorn kom en halvtimme senare.

En ung kvinna kom och presenterade sig som skärdoktor.

-          Det är jag som ska operera dig.

 ”Oj, va ung du är, kan du sånt?” tänkte hon men sa inget.

Dock gjorde ungdoktorn ett lugnande och tryggt intryck så människan beslöt sig för att lita på henne. Två bedövningssprutor senare fick mig (ok, jag skriver mig för nu slutar sagan och allvaret börjar) att ångra mitt val att operera. De fick mig att nästan svimma. I hård hud inne i handflatan vill man inte ha en vass nål med svidande bedövningsvätska. Jag blundade och undrade om hon skulle bli ledsen att hon inte skulle få skära i mig.

-          Så, nu har du fått dina tre sprutor, kändes det ok?

-          Du stack bara två, sa jag.

-          Nä, tre, envisades hon.

Det var då jag insåg att ok, hon får jobbet.

En liten söt sköterska kom och hämtade mig och tog mig, efter att jag fått ta av mig mina egna kläder, genom en labyrint av operationsavdelnings-korridorer. Hon gav mig information samtidigt som hon bad mig om färgråd (jag jobbar med det) och drog på mig operationsmössan. Kände mig lite gullig.

I salen det skulle hända stod tre (3) operationssköterskor beredda och skulle ta hand om mig. Allvarligt, tre stycken för ett litet snitt? Men de var som änglar allihop. Jag kände mig som kronprinsessan ungefär.” Kan du klia mig på armen eller hämta lite champagne kanske?”tänkte jag och fnissade inombords. Nä, men de var gudomliga, verkligen. Min oro försvann helt när de började prata om en salsakurs de skulle på.

-          Jag hänger på! sa jag tills jag insåg att mitt snitt skulle hindra mig. De gul-sprittvättade runt den tilltänkta öppningen och halva min arm och småpratade och checkade hela tiden att jag var alert.

Jag var cool- lugn tills ungdoktorn kom. Hon fick mig att börja darra.

”Snart ska de skära i lager efter lager, ner genom skinn och ben, nä inte ben men, blodet kommer spruta och jag kommer att svimma”

-          Känns det bra?

-          Ja, helt ok! Ok, jag ljög, men vad gör man inte för att nån ska få en bra dag på jobbet? Huvudsaken jag slipper se vad du gör. Jag log jättestort och övertygande.

-          Nejdå, en stor duk kommer att hänga för.

Jag fortsatte flina och bestämde mig för att skärpa mig. Jag tittade upp i taket på de blanka kvadratiska aluminiumramarna som suddigt speglade allt som hände i rummet. Jag flämtade till och knep ihop ögonen.

Att känna hur något vidrör ens hud och inte känna men veta att det är en kniv, kan nog få vissa att svimma, däribland mig. Jag hyperventilerade och väntade på att de skulle börja vifta med dukar och komma med kalla trasor. Inget av det hände utan jag bara låg där och tänkte på hur fjantig jag var. ”Nu syr de, puh! Tänkte jag, gång på gång, tills hon sa:

-          Sådär, går det bra, Åsa?

-          Ja-ada, svarade jag. Fast jag kände med bestämdhet att jag nog var likblek och skakade så jag nästan trillade av britsen.

-          Nu kan du slappna av, sa hon och la en lugnande hand på min arm.

-          Nu kan vi börja sy!

Sy?? Nu??

”Hejåhå, har jag överlevt såhär långt så…!” tänkte jag. Och det gjorde jag. Med förband och en fortfarande gul upp till armvecket så var det outhärdliga gjort, och det hade inte tagit mer än tjugo minuter.

På rangliga ben blev jag ledd ut ur det innersta, avplockad snyggmössan och påklädd eftersom jag numera var typ enarmad.

Ja, såhär två dagar efteråt så blir kontentan att just nu så har jag mer ont än jag hade innan men jag övar och böjer mitt finger uppåner, uppåner flera gånger i timmen och hoppas jag att det läker fint därunder förbandet samt att jag slipper välja att bli skuren i eller ej någon fler gång. Även om det bara är ett litet pekfinger.

Slut!