Att njuta

I tisdags tre år ihop!

Han kom med en bukett!

Jag log, glad över gåvan av mannen jag älskar.

Men,

också för att jag såg vackra föremål att föreviga med min nya systemkamera som jag håller på att lära mig använda.

Blommornas och hela naturens skönhet får mig lugn inuti.

En av de kallaste dagarna kunde jag inte hålla mig längre, jag var tvungen att gå ut och fånga ljuset innan dagen mörknade. 

Så skört, så vackert. 

Så stackars ynkliga i den stränga kylan.

                             Kontraster
                          Som människor
                           Vi är alla olika
                  Precis som det ska vara

Min dag blev fin

Jag kände mig nöjd

Med iskalla fingrar, ro i hjärtat 

och ett leende på läpparna

fick min käre en kyss

när jag kom in.

Sanning eller ej?

    Jag vaknar av att mina kompisar otåligt säger att de ska gå och käka. De undrar om jag ska med eller inte? Jag gnuggar mina ögon och ser mig omkring. 

   Vi har åkt länge i den lilla bussen med mörkblå säten, det ser inte ut som en vanlig buss. Det ser mer ut som en handikappbuss, golvet är av sån där silverfärgad durk med räfflor på och går att sänka till trottoarnivå. Stolarna står en efter en utefter väggarna och golvet är stort i mitten, som för att ge plats för rullstolar.

   Innan jag hinner svara kommer ett gäng gamla tanter in i bussen med rullatorer, de ser mycket äldre ut än vanliga gamla tanter. Riktigt rynkiga gamla ansikten, med silvergrått permanentat hår, guldringar i öronen och seniga händer som håller hårt i handtagen. De har gråa kappor på sig allihop. Och rött läppstift som de målat både på sina smala läppar och i rynkorna ovanför. De pratar högljutt på ryska. Mina vänner försöker få ut dem, men då skriker de ännu högre, hytter med nävarna, låser däcken på sina fordon och blänger elakt på oss. Det blir en lång obegriplig hetsig diskussion där ingen förstår vad den andre säger. Nåväl, vips är de borta. Jag tror det var vår chaufför som föste ut dem till slut.

   Jag vill helst sitta kvar på min plats och sova en stund till känner jag men inser att jag inte åkt till Ryssland över dagen bara för att sitta och sova i bussen. Ja, Ryssland var det. Chauffören meddelar att han kommer och hämtar oss klockan åtta på kvällen på samma ställe. Jag kravlar mig mödosamt upp men meddelar mina vänner att jag kommer att strosa själv. Tillbaka till bussen kommer jag att hitta innan åtta.

     Jag ser mig storögt omkring, stora hus, breda gator och vackra fontäner. Jag står vid en fontän och beundrar utformningen på statyn som pryder dess kant när jag känner att något buffar på mitt ben.

Hu, det är en stor svart sak som ser ut som en korsning mellan en stor ful hund och en kolsvart get. Den har lång tovig päls som släpar i marken. En nos som är lång och bred och mest ser ut som en falukorv, små elaka ögon och gethorn. Jag vet faktiskt inte vad det är. Den tigger mat av mig, jag stryker den på huvudet och visar mina händer att jag inget har att erbjuda. ”Bort nu” tänker jag. Schas,schas, jag viftar lite med handen. Men han ger sig inte, jag tänker att jag borde ryta åt honom men de kanske är fridlysta här. 

Med sina små svarta ögon tittar han argt på mig och helt utan förvarning tar han sina stora breda och jättevassa tänder och biter sig fast i mitt lår. Folk med svarta burkor, antar att det är kvinnor, står och tittar på oss.

Jag gapar förvånat av smärtan och hoppas att det inte är på riktigt detta. Han biter hårdare. Jag säger ”Hjälp” Lite lågt eftersom jag inser att folket som samlats och nu klappar händerna och skrattar inte kan svenska.

Panik! Jag blir arg när de skrattar och tänker att jag får väl klara mig själv. Jag får superkrafter och sliter loss mitt ben ur hans käftar och börjar springa. Jag tänker att jag kanske inte borde springa men det är för sent. När jag sneglar bakåt ser jag att besten är efter mig.

 Jag springer mot gränderna, det ser ut som i Gamla Stan, kullersten täcker marken och ockragula hus kantar ”gatorna” Mysigt och fint tänker jag medan jag lufsar vidare. Men en blick bakåt gör att jag inte kan lufsa längre, jag måste speeda på lite. Den svarte knappar in på mig.

Jag blickar till höger och vänster där jag springer och tänker smart att åt höger springer jag inte för den gränden tar ju slut där och till vänster slutar gränden där…  Jag fortsätter alltså springa rakt fram.

Längst där borta skönjer jag ett slut även på min gränd. Ett hus står i vägen med breda glasdörrar. Jag närmar mig och tänker att jag ska skynda mig in och slå igen dörren efter mig. Framför gethunden.

Men plötsligt saktar min värld ner och går i s l o w motion. Jag svävar i luften några sekunder mellan varje nedslag i kullerstenen. Jag vill ju så snabbt som möjligt nå fram men det går inte! När jag sneglar bakåt ser jag att gethundens värld går lika snabbt som vanligt så han når mig snart om han vill, och det vill han ju. Rädsla och maktlöshet gör att jag snyftar till.

Jag sträcker mig fram mot handtaget och ska just gripa tag i det när odjuret kastar sig över mig.  Jag hinner känna att dörren är låst så den skulle ändå inte ha hjälpt mig.

Jag blev till getlunch!

Nä, det vet jag inte för jag vaknar, svettig och med dunkande hjärta efter min språngmarsch och min rädsla och undrar vars min jagare gömmer sig. Bredvid mig ligger någon! En svart kalufs sticker upp ovanför täcket!

Ve och fasa, ska jag våga öppna täcket och kolla?

Knäppt slut jag vet, men över drömmar råder man inte och det här är min dröm precis som jag upplevde den. Just att man minns alla detaljer känns konstigt, och när man vaknar törs man inte riktigt lita på att man verkligen är vaken.

Tänk att november kan vara så vacker ändå!

Tänk att november kan vara så vacker ändå!

Jag har just valt att ikläda mig mitt nya vinröda vinterset, 

det vill säga mössa, snurrarunthuvet- halsduken, 

ni vet en sådan där som är stickad rund, samt vantar. 

Jag har stått och speglat mig och gruvat mig för att gå ut. 

November har blivit kallt, tjocka skor och tröja under jackan. 

Tröjan alltså. Under jackan. 

Och jag har tänkt att jag borde skura hallen, 

det ser alltid så skitigt ut när man öppnar dörren 

i den annars mörka hallen. 

Jag skulle faktiskt kunna använda dörren på baksidan
tänker jag lurigt.

Jag drar ett djupt andetag och småspringer till bilen, 

kommer precis ihåg sladden, girar runt bilen, 

springer och slänger upp sladden på soptunnan,
den rasar ner som den brukar, 

men jag tänker som vanligt att jag plockar upp den ikväll.

 (Slarvigt, jag vet)

Motorvärmaren har gjort att jag bara behöver skrapa bilens rutor lite, lite. 

Jag klämmer in mig på bilsätet,
observerar att det blivit fasligt trångt bakom ratten, 

trycker ifrån med benen medan jag fumlar med staget under sätet. 

Skulle inte käkat så mycket i helgen.

Blåtandstelefonen påkopplad, 

FM-sändaren inkopplad, 

jag fastkopplad samt glasögonen påsatta.

 Bara att tuta och köra!

När bilen är utbackad blir jag stående utan att trycka ner min högerfot.

 Ja, november är vackert!

 Björkarna runt issjön är täckta av frost,
solen försöker tjurigt tränga igenom grådiset. 

Jag gapar, ögonfransarna når bergis mina ögonbryn 

och hade inte en bil kommit från ingenstans och väckt mig med sitt ”tut” 

så hade jag nog stått kvar där än idag.

Jag vet inte riktigt vad som hänt med mig, 

det är som om jag är rädd att jag ska glömma allt vackert jag ser, 

jag måste fota, fota och fota. 

”Bra men suddigt, mamma” säger mina sanningsenliga barn. 

Jag tror det har med åldern att göra,
jag menar min uppskattning av vackra ting.

Jag skulle så gärna ta osuddiga bilder, 

funderar på att antingen skaffa glasögon eller skaffa en bra systemkamera. 

Fast den tar ju inga kort själv förstås.

Borde nog gå en fotokurs funderar jag och kör iväg. 

Jag höll på att anmäla mig till en i somras 

men insåg att jag nog inte kunde komma med min mobilkamera.

Glasögonköpare höll jag på att bli i våras,
synen kollades och provning inleddes,

 mycket spännande, tyckte jag, 

så många läckra det finns!!

Jag provade och provade,
mörkt turkosa uggleglasögon skulle jag vara jättesnygg i tyckte jag.

 Ända tills jag blev upplyst om att jag har ett väldigt ”svårt” ansikte.

 ”Det finns inte så många glasögon som passar till dig”
sa lilla fröken glasögonförsäljare.

 Ja, så sa hon. 

”Annat är det med mig, mitt ansikte passar i de flesta” 

Hm, tänkte jag,
du borde nog vara lite mer uppmuntrade och inte säga allt du tänker.

Så – mitt köp stannade av kan man säga, jag tappade lusten. 

Dock har jag sepålångthåll-glasögon när jag kör bil. 

Ingen annan bilist hinner se om jag har rätt ansikte. 

Nya glasögon ska det bli, snart.

Uppskattningen av vackra ting går inte att beskriva,
jag blir helt uppslukad. 

Den kan vara bra att känna till om nu någon får för sig att vilja
valla mig runt något naturstråk.

Jag stannar ideligen,
man kan tro att jag är kissnödig och stannar för att knipa, 

men jag stannar helt enkelt för att kisa och
bestämma mig för vilken vinkel som bäst fångar tinget.

Vad jag ska göra med alla bilder har jag ingen aning om, 

de flesta är som sagt lite suddiga men det ser ju inte jag – än.

Nåja, nu var det novembers skönhet jag skulle skriva om. 

Vägbanan är blank, 

jag vågar inte tvärbromsa sådär coolt som många gör bara för att kolla greppet. 

Jag gasar lite lagom och håller siffrorna på skyltarna.

 Det ringer i mobilen! 

Blinkar höger, bromsar in vid den blå P-parkeringsskylten. 

Hm… eller, det vaar halt, jag missade parkeringen kan man säga, 

jag glider förbi och svänger ut på den bilfria vägbanan igen.

Lägdan, ängen eller åkern, jag vet inte vad det egentligen är, 

men det spelar liksom ingen roll, 

blänker silvervit och bländande av strålarna som nu trängt fram.

Fotofingret rycker, men jag kopplar järngrepp om ratten, 

koncentrerar mig på min körning
och tänker återigen att min besatthet måste vara åldersrelaterad.

När jag i min ungdom lufsade i naturspåren
kollade jag mest barken under mina fötter, 

mina båtåk minns jag bara med fasa
eftersom jag är en sådan där lättåksjuk människa. 

Och blommor och blad, de växte, mer tänkte jag inte då.

Nu skulle jag kunna bo mitt på elljusspåret, på en ö eller mitt på en typ äng. 

Eller, nä, men ni fattar.

Ljuset är magiskt,
när jag närmar mig staden
fantiserar jag att det är som taget ur en tecknad serie 

som gick på tvn när jag var barn.

Lite disigt, med suddiga konturer och en sol som inte tänker stiga mer på himlen

 innan den går och lägger sig igen.

Jag är glad att jag hinner vara med om detta
eftersom mitt jobb inte startar förrän tio, 

sju till fyra jobbare hinner liksom inte.

 Lyllo mig, tänker jag.

Jobbar hela dagen till klockan sex och får finna mig i att
novemberkvällarnas

 svarthet inte är speciellt vacker.  

Men imorgon, då!

Min väg i skogen!

Min väg i skogen

Skogen drar i mig och vill att jag ska komma in

Vägen är bred och inbjudande

Hösten är kall men jag är välklädd och solens strålar letar sig in mellan blad och grenar.

Barren ligger likt en matta och färgar marken varmt rödbrun

Jag vänder min blick uppåt och blir stående så en stund, betraktar de höga trädkronorna, 

ser hur de svajar svagt högt där uppe och känner hur liten jag är

Ord som dyker upp i mitt huvud är:

Storslagna

Mäktiga

Respektingivande

och naturligtvis

Vackra

I den åldriga skogen hänger skägglaven, det tyder på att skogen mår bra.

Känslan av att befinna sig i en saga blir påtaglig.

Som om en tomte sprungit förbi och tappat sitt skägg i farten.

Magiska vattendroppar fångar min blick, 

går jag tillräckligt nära ser jag hur skogen speglas i dem.

Sakta gungar de med grenen utan att trilla av.

Jag önskar i denna stund att jag hade en bättre kamera och att jag inte darrade på handen så.

Jag når den omtalade utsiktsplatsen

Ja, den är magnifik!

Berg, dalar och sjöar ser jag.

Nynnar sol, vind och vatten.

Drar ett djupt vördnadsfullt andetag inför moder natur.

Jag fortsätter min vandring och beundrar höstens färger.

Alla de brandgula löven är borta nu.

Kvar finns lite mildare toner som förbereder sin vila under snötäcket.

Mossan lyser fortfarande saftigt grön

Går man närmare ser den ut som en helt egen liten skog

Och på avstånd som ett 
vackert hantverk med perfekta små stjärnor.

Medan jag söker motiv dyker en skrämmande skugga upp..

Inte så vackert men jag tar med bilden för att jag gillar dess effekt.

Å de stackars hundkexen, de arma krakarna, så sköra nu på slutet.

Men ändå så vackra.

Den trolska skogen, det tunna ljuset strilar mjukt in över mossan.

Något konstigt är det

Idag är till och med de sågade stubbarna en fin syn

De stympade ytorna lyser starkt gula i solskenet.

Här och där i lingonriset tittar skogens rubiner fram och gör att jag ler.

Så fina!

Jag avslutar med ännu en bild över det vackra landskapet 

Molnslöjor seglar sakta. 

Ja det var min tur på berget bakom fantastiska Österåsen

Känner mig stärkt både av min skrivarweekend och av min skogspromenad.

Njutning på en ö i Kroatien!

Njutning på en ö i Kroatien!
Brac (Bratj)

Vi åker bil, flyg, båt och buss i nämnd ordning för att komma till vårt resmål. Det blir inga upprop i någon högtalare och inte heller något nytt Usain Boltliknande rekord för att vi ska hinna med vårt plan i år, det blir istället en lugn och välplanerad resa.

Jag har köpt stödstrumpor för att slippa svullna och krypiga ben på planet, men tar för säkerhets skull även en sorts sömntablett för att kunna slappna av helt. (*Lite för sent dock) Flygresans tre och en halvtimme ”flyger” förbi. Jag slumrar då och då och mår som en prins.

När vi kliver av planet slår hetluften som en vägg emot oss. Fast jag av erfarenhet vet det så blir jag ändå chockad och känner mig tveksam om jag ska klara en vecka i ett land där jag inte kan andas. Det är 35 grader varmt och luftfuktigheten mycket hög. Visst, det känns underbart med värme efter den kalla sommar vi haft hemma, så jag försöker skärpa mig och ta lugna heta andetag.

*Nackdelen med att ta en sömntablett lite för sent kan göra att det blir lite svårt när man till exempel ska gå ombord på en stor färja, samtidigt som sömntabletten har sin största verkan, och försöka att inte se ut som om man druckit typ en hel whiskeyflaska själv...

Som tur är har jag tre killar med mig som lotsar. Men det blir ändå en mycket skum ditresa för mig. Mina resekompisar frågar mig saker, jag spärrar upp mina ögon, svarar och somnar. Jag slår efter en stunds kämpande åter upp dem men somnar nästan på en gång igen. Knäppt, kommer jag då aldrig att göra om samma sak igen. Men min tonårsson har roligt åt mig i alla fall, det unnar jag honom. Fast jag anar andra turisters sneglande ögon och snörpta munnar. ”Stupfull, innan vi ens är framme!” Haha jag sitter bara i min egen bubbla och ler jag.

Hotellets lägenheter är fina och heta. Va?? Funkar inte vår air condition? Min fine pojkvän rusar till receptionen som en fixarfrasse, en man följer med honom tillbaka och visar hur vi ska starta den. Han vrider två hack på den stora lådan som har  en mycket väl dold knappanel, men jag som tror att jag ska dö av värmeslag vrider upp den på fullt. ”No, no” säger han. ”Jo, jo” säger jag.

Utanför hotellet har vi den allra finaste vyn upptäcker jag och dessutom en underbart vacker hibiskusbuske som får följa med hem i form av ett skott.

Morgonen efter vaknar vi i ett kylskåp! Man lär så länge man lever, som jag brukar säga ;)

Hela det första dygnet går för mig åt till att försöka acklimatisera mig, jag känner mig svullen, av med ringarna så fingrarna får andas, mitt runda ansikte ser ut som en bulle och vit som ett lakan är jag. Jag lider och vill helst inte att någon ska se mig. Fast framåt kvällen första dygnet så börjar jag dock slappna av. Det är fortfarande lika varmt men jag börjar njuta. ”Har ni aldrig sett en vit svullen tant från Sverige” tänker jag och blänger på alla som möter min blick.

Den nedåtgående solen dalar snabbt och färgas magiskt blodröd ju lägre och närmare havshorisonten  den kommer. Vi går för att leta middagsrestaurang längs strandpromenaden där restauranger och barer trängs, folk sitter tätt, tätt vid vartenda bord och servitörer springer med armarna i vädret och balanserar fullastade brickor mellan borden.

Vi väljer första kvällen till slut hotellets matställe, vi blir proffsigt uppassade och väljer svärdfisk som kommer in på tallriken utan svärd (?) och avslutar med fruktsallad och glass i höga glas.

Efter middagen vandrar vi omkring och tittar på vackra segelbåtar som tävlar inne i själva hamnen. De stora vita seglen är upplysta i den svarta natten med starka strålkastare, de rusar snabbt fram medan pampig musik dånar i hela byn. Folk trängs på alla pirer för att se, det är tydligen en mycket stor augustihändelse i byn. Ja, det är mäktigt!
Kvällen känns magisk och romantisk, jag ber min son ta en bild på oss med solnedgången i ryggen, min pojkvän som inte gillar arrangerade uppstyltade bilder drar mig intill sig och bilden visar sig bli just så romantisk som jag tänkt.

Okej, jag tänkte inte berätta det men vi har hittat badsträndernas badstrand!

Vattnet här skimrar underbart i grönblått och är kristallklart, de badandes kroppar syns helt klart fast de badar en bra bit ut. Botten är av sand och ”vår” badvik kantas av en liten strandremsa i mitten och lite längre ut på ena sidan, där vi ligger, plana heta klippor och skog där bakom. På andra sidan löper en låg mur på vilken det ligger folk och solar. Vi kan coolt glida ner i vattnet från vår klippa när vi vill snorkla, eller som jag, bara doppa mig och ta några simtag då och då. Eftersom vissa av oss vill ha skugga och vissa andra vill ha sol så är stället där vi lagt våra handdukar perfekt.

Fastän min bikini känns mindre än ifjol så finner jag mig ligga och njuta och känna mig fin, den heta solen och den mycket fuktiga luften gör att min kropp slappnar av och ber mig ligga kvar hela dagen. Jag har smörjt mig noga med hög solskyddsfaktor för att både kunna njuta och känna mig trygg.

Några hundra personer till har hittat hit till paradiset, ungar som stojar och skriker, mammor och pappor som servar, unga människor som glänser med bruna kroppar, både vackra tjejer och välpumpade killar. Medelålders kvinnor som ligger liksom jag utfläkta och lapar sol och hoppas att den även hittar in i valkvecken. Samt män i alla åldrar som sitter halvt skymda under små träd för att få skugga, de brukar påstå att solen tar lika bra där (?) Men havsviken i det Adriatiska havet räcker till för oss alla.

Jag skönjer de höga bergen på fastlandet om jag kisar lite i soldiset, de är gråsvarta och de högsta mäter 800 meter har jag googlat mig till. Mäktiga - är mitt betyg på bergen, de ser ut som de veckats av en stor kraft som tvingat dem samman och blivit till höga berg och dalar däremellan. Och så är det ju, det är inte bara hos oss man ser spår av inlandsisen.

En kvinna står (?) och solar ett par meter bort från mig, hon har stått där sen vi kom. Antagligen vill hon bli jämnt solbränd på hela kroppen för hon byter håll och ställning då och då. Pyttsan, sånt bryr då jag mig inte om. Jag brukar ligga tills jag är less, vara rödbrun fram och vit bak. Vadå? Jag ser ju mig framifrån när jag kollar och det är det jag själv ser som räknas, eller hur?

När hon solar åt mitt håll är de svarta solglasögonen riktade rakt emot mig. Jag känner mig iakttagen, och tycker att det känns lite obehagligt. Det gör mig lite osäker när jag inte kan se folks ögon. Eller så spanar hon in mig..  Hm, jag skickar en slängpuss till min älskling som just dyker upp ovanför ytan där ute.

Cikadorna gnuggar sina bakben och spelar högt, högt för att locka till sig sina honor. Det är ett mycket skärande ljud som man konstigt nog blir van vid efter en liten stund. Marken är kruttorr, växter växer men väldigt långsamt antar jag. Långa rödbruna barr ligger överallt och jorden ser ut att skrika; ”Vattna mig!” Men troligen så var allt fint och prunkande för ett par månader sen, vi befinner oss i augusti nu så det kanske inte är så konstigt.

En man dyker och snorklar med sina små barn rakt framför mig, han är vit som ett lakan, har rött hår och är bergis från England. Jag skärper min hörsel och visst tusan har jag rätt, en mamma i stor mörkblå klänning på en halvt dold klippa bredvid mig ropar till dem: 

”It´s time for a sandwich, please come” med en sådan där engelsk dialekt som från en film på TV. ” We´re coming” ropar min engelsman tillbaka. Kvinnan som ståsolar är säkert från Polen, hon ser bara ut som en sådan. Fast inget fördömande menat, de ser bara ut på ett speciellt sätt inbillar jag mig. Kolsvarta ögonbryn som gör att hon ser arg ut och långt blont hår.

Jag blir serverad en glass och en iskall öl där på klippan, det har nog aldrig smakat så gott någondera. Glassen blir av värmen sådär halvsmält på en gång så jag glufsar i mig den så snabbt det går, (inte bara för att jag måste) Ölen kyler mig och får mig på ännu bättre humör, inte på grund av alkoholhalten utan bara för att den kyler mig och väcker upp mina sinnen igen.

När jag känner att jag bara måste svalka mig drar jag på mig mina rosa badskor som får mig att känna mig som jag bär förskoletidens sockiplast (Fast jag har alltid trott att det heter sockerplast) och kravlar mig likt ett stort klumpigt skåp coolt nedför klippan. ”Aj fan” undslipper mig när jag kliver ner på några kantiga stenar där under ytan närmast klippan. Så tar stenarna slut och sandbotten tar vid, jag sjunker långsamt ner i det grönturkosa vattnet. Det omsluter mig och känns verkligen underbart. Jag blundar och lägger mig på mage för att ta några simtag.  

När jag efter en stund vill ställa mig på botten hinner jag gripas av en sekunds panik när jag inser att havets salthalt och de rosa gör att det inte är gjort i en handvändning. Visst, när jag gjort det ett par gånger så funkar det, men den där första gången känns overklig, när benen inte lyder utan vill ligga kvar där med mig som en flytanka eller flytgris på ytan. (Jo, det känns så)

Funderar ett tag på att flyta på rygg men inser att jag kanske skulle bli liggande tills jag når Italiens kust innan jag kan ha mig upprätt igen så jag låter bli.

Jag går längre ut så vattnet nästan når min mun och spanar rakt fram på den magiskt färgade vattenytan, det är förtrollande vackert, jag anar bergen långt där borta, skränet från folket runtomkring mig hörs inte längre, jag blir stående så en stund och bara tar in lyckokänslan, det här ska jag minnas när det blir vinter tänker jag.

Längst däruppe ser man masten!

Lite senare vandrar vi genom den lilla staden upp mot ett litet berg med en mast vi sett. Beige, grå och vita stenhus kantar de små gränderna. Var och en av stenarna i fasaderna tycks vara varsamt plockad och ditsatt likt ett pussel för att smälta in. Väldigt snyggt och över hundra år gamla är säkert husen. Eller flera hundra kanske? Alla byggnader pryds av en grön dörr och gröna fönsterfoder. En alldeles speciell lysande grönfärg, kanske något kulturellt, vad vet jag. Som vår Falu rödfärg möjligen.

Fast jag duschade just innan vi gick så rinner svetten utför min rygg och mellan mina bröst, det känns som när jag sprang tjejmilen för hundra år sedan, men jag flåsar inte lika mycket. Nere vid havet fläktade det lite men här står luften stilla, fast efter ett par klunkar vatten så förnyas mina krafter och jag trampar vidare uppför. Vägen slingrar sig trång och nära inpå husen. Det känns lite som om vi tränger oss in på privata ägor. Och det visar sig att vi gör det också… För plötsligt kliver en man fram bakom en torr murgröna och upplyser oss om att vi är på privat mark..

”But that´s okej” säger han på kroatengelska. Vi tar oss vidare uppför en smal grusväg bakom hans hus som han tipsar oss om. Vi når stora bilvägen där bilar kör fort som f. Här finns inga gång och cykelbanor och inte ens vägrenar så inget vingel är tillåtet.

Vi traskar vidare uppåt med bilarna vinande tätt inpå oss, det känns inte så säkert men vi går så nära kanten vi kan. Det enda som snurrar i min hjärna är tanken på toppen och på nästa klunk vatten som kan få mig lite nedkyld, svetten rinner nu nerför mitt ansikte i små rännilar. Det ser nog jättehemskt ut men jag bryr mig inte längre, jag föser undan ett par liter då och då när jag inte kan se vägen. Nä nu överdrev jag men det känns nästan så.

En blick ner mot samhället får det att svindla, långt där nere ser jag byn, utsikten över den, havet och himlen är magnifik! De vita husen med röda tak, de gråvita husen med de gröna dörrarna, de små trädgårdarna med röda tomatplantor fulla trädgårdarna. Ja det är väldigt vackert.

Känner mig lycklig och cool när jag äntligen når toppen

Jag kommer som andre man upp till toppen, här är utsikten än mer vidunderlig. Och vi är här helt själva konstigt nog. Fast det kanske inte är så konstigt när temperaturen visar på 30 grader, inte många knäppisar som skulle komma på tanken en dag som denna.

Cykeltur!

Varje morgon har vi tagit en promenad, både för att starta dagen på ett bra sätt och för att rekognosera omgivningarna. Vi har promenerat den cementerade gångbanan som löper utefter vattnet ett otal gånger, den är inte så lång så ibland har vi gått den fram och tillbaka ett flertal gånger bara för att få lite mer motion. Strandpromenaden avslutas åt det ena hållet med den underbara sandstranden med blågrönt vatten, klippor och har en egen kiosk med bar och glasskiosk. Motsvarande slut åt andra hållet består också av en badstrand men är stenbelagd både ovanför och nedanför vattenlinjen. Där har vi inte badat än men väl på ett flertal andra platser.

Killarna snorklar varje dag och påstår att den bästa badplatsen har varit den kargaste och ligger alldeles nedanför hotellet med vassa klippor med många håligheter och skrevor där de kan spana efter krabbor, bläckfiskar och vanliga fiskar. Jag håller mig under tiden på land, blundar, njuter och försöker att inte tänka på att vi om några dagar är hemma i kylan igen.

Andra dagar har vi vandrat i de trånga gränderna, beundrat de gamla stenhusen och svettats ett par liter var.  Utan en vattenflaska skulle jag nog falla död ner för hettan är outhärdlig emellanåt. Har man ett linne på sig glider armarna fram och tillbaka av sig själva på grund av blötan som forsar från armhålorna. Benbeklädnad med tyg som täcker insidan lår är ett måste då människor med lår utan mellanrum annars kan få skavsår, tror ni förstår hur jag menar.

I alla fall så hyr vi cyklar.

100 Kona, cirka 120 svenska kronor, kostar det att hyra en cykel en dag.

Vi hämtar dem och drar iväg. Vi har fått nys om en alldeles fantastisk badplats som ska ligga 4 kilometer bortanför sista stranden, den med stenar, på strandpromenaden. Vi cyklar på en finfin asfalterad väg längre och längre bort från staden, vägen blir efter ett tag ett par centimeter bredare. Bilar susar förbi i hög hastighet med ojämna mellanrum, det är bara att dra in magen och armbågarna och cykla så nära kanten man vågar.

Hotellen blir efter ett tag utbytta mot stora fina villor, oftast vita, fasaderna är i vitt tegel eller har jämna fina vita stenar. Oftast med mer än en våning och med balkonger och altaner i olika etager. Stora asfaltsbelagda uppfarter med grönt fint gräs på sidorna (gräs har jag inte sett alls tidigare på denna resa, jo lite kanske, men det har varit gult och bränt) Vi har alltså kommit till de lite finare kvarteren. Fast landsvägen har blivit lite bredare än i gränderna men inte nämnvärt ändå. Sneglar på stadsjeeparna och tänker att jag inte skulle vilja köra dem här.

Den fina asfaltsvägen byts ut till en grusväg med jämnt fint grus, en km ungefär. Sedan byts det jämna fina gruset ut till grovt grus som senare byts ut till liten storsten som sen blir till stor storsten. Ja, ni förstår att jag är glad att min cykel har dämpning och breda däck och att jag hoppas ingen av oss cyklar omkull.

I alla fall så uteblir det härliga vinddraget som brukar uppstå vid cykelturer, här slås man av vass hetluft som man får skära sig igenom. Men oj, nu låter det som om vår cykeltur är pest och pina men så är det inte. Jag njuter i fulla drag, cykeln är härlig att trampa, vädret är varmt och hett, precis som vi önskat och belöningen på resan kommer när vi rundar den sista udden; Ännu en helt underbar sandstrand! Ja vi tillbringar ett antal timmar i vattnet, på stranden, i gräset, och på restaurangen innan vi nöjda trampar hem igen.

På väg till fastlandet och flyget hem

Vi får en underbar resa och åker nöjda hem igen när veckan är slut.

Mässdag!

MÄSSDAG!

På marknaden, eller mässa kallas det visst, trängs vi tillsammans med hundratals andra. Vi strosar runt och kollar först utomhus. Solen gassar vilket gör det behagligt att vistas ute, jag har klätt mig för mycket naturligtvis men jag är på ett gott humör så att jag svettas lite ymnigt gör mig inget, jag söker heller inget speciellt utan njuter bara av att befinna mig bland så mycket folk. Konstigt nog njuter jag av det. Jag är i en annan stad än min egen så jag behöver inte kolla efter kända ansikten och vara rädd för att jag missar någon bekant. Men de blickar jag ändå möter visar glädje, troligen för att det är en vacker dag efter åtskilliga regndagar på sistone.

Det hörs musik och sång från någon scen som vi inte ser. Jaja, jag har ingen aning om vilka artister som ska vara här och på vilket klockslag så jag kan lika bra lyssna såhär på lite avstånd. Jag nynnar lite… hmmhmmhmmhnanana

-         -  Va? Sa du nåt?

-          -  Näe…

Jag blir alltid förnärmad när någon frågar vad jag sa när jag nynnar, hörs det inte att jag diggar? Jag småler för mig själv och tänker finurligt att en vacker dag ska jag våga ta sånglektioner.... Då ni!

Alla säljare verkar så trevliga, de ler brett om man visar minsta intresse för deras varor. Jag ler blixtsnabbt tillbaka men tar små kliv från deras monter så jag inte ska lura fram dem, både för deras skull och för min. Vi ställer lite frågor om vissa varor vi är liite intresserad av och en skånsktalande försäljare brer på och vill att vi ska förhandsboka. Just vi ska få mässrabatt ända fram till julen som ligger fem månader bort minsann. Vi tackar men tackar nej.

I matmässhallen trängs miljoner lukter, både från mat, bakverk och svettiga människor. Hm, jag njuter av det rökta renköttet, kväljs av det feta oset från munkarna, vitlöksdoften från oliverna får mig att dregla men svetten från männen som skickligt håvar upp dem från lagen luktar svett blandat med eau de Cologne (heter det så nu för tiden?) nja, rakvatten säger vi, det är lättare att stava till. Jag bestämmer mig för att de får skylla sig själva att jag inte handlar av dem.

Kön till munkarna vid entrén innehåller trettio munksugna människor som allihop i handen håller ett eller flera barn med stora glansiga ögon riktade mot munkarna. Munkarna är nämligen frestande glaserade med marshmallows, strössel, vit och brun choklad, nonstop och kokos. Jag har en beställning hemifrån på munkar så jag funderar på att säga att de var slut när jag ser kön. Jag tänker att jag ska ta en liten sväng in i hallen före jag handlar de förbannade munkarna. Som tur är så finns det fler som säljer munkar längre in. Jag blir först i kön där och tänker att jag borde vara smartast här inne.

När vi ska ut möts vi av barnvagn efter barnvagn… Hur tänker man när man tar med sig barnvagnen in i trånga hallar överfulla med människor? De stackars mödrarna, ja det är oftast mödrar som styr vagnar på marknader, tittar ursäktande och försöker ta sig framåt. Stannar de för att titta på något stoppar de upp cirka hundra människor efter sig och försöker de skynda sig igenom hallen blir man själv stressad för att man måste flytta och ge plats. Jag gjorde det en gång på en utomhusmarknad och aldrig mer. Kanske är alla dessa barnvagnsmänniskor på marknad för första gången tänker jag. Snart blir de varse!

Vid sin disk står en man från något fjärran land och säljer en otroligt smart grej som kan hyvla, pressa, skiva, knorra (han fixar potatisskruvar) med ett litet smalt verktyg! Vi två vanligtvis ohyggligt smarta människor faller för hans knaggliga svenska övertygande snack. Vi köper den smarta ”grejen”

Naturligtvis får vi den inte att funka lika lätt när vi kommer hem… Vad trodde vi egentligen?

Mitt i alltihop kommer en handikappad kvinna som halvligger ner i sin permobil, eller vad det heter. Hon rattar sitt fordon sakta och tålmodigt med två fingrar, jag går bakom henne och ser hur folk tränger sig före. Släpper hon fram en så kliver tio förbi. På hennes sida är jag!  Klart att hon ska få gå på marknad! Hon har liksom inget val än att ta sitt åkdon och tränga sig in. Jag blir lite arg när jag ser hur folk nonchalant tränger sig förbi. Några småkillar omringar henne och låter örrnn, örrnn. Jag öppnar munnen för att be dem skärpa sig men en av deras kompisar ber dem sluta. Smarta barn finns också!

Vi provligger sängar och provsitter soffor, en liten flicka har fått tag i dosan till en säng som hon kör upp och ner i racerfart, det ser kul ut och jag skrattar till men slutar kvickt när jag får en arg blick från en vuxen som står bredvid henne och försöker få henne att sluta.

I en hall sitter hantverkskunniga människor som har tryckt, format, sytt, designat och använt sina kunskaper för att få oss andra att köpa deras vackra verk. De stolta ler, de blyga tittar ner och de luttrade pratar på och försöker locka. Jag tillhörde nog de blyga när jag försökte få egenhändigt gjorda nylonstrumpedockor sålda.  Klart jag ville få mina saker sålda men jag var livrädd för att ingen skulle köpa något av mig. En kvinna med vackert handblåsta glaslampor har flera hänförda människor runt sitt bord, kvinnan bredvid med broderade dukar sitter ganska ensam.. Jag känner nästan för att köpa en duk bara för att hon ska få känna stolthet för all tid som hon säkert har lagt ner på sina vackra dukar men som inte är lika populära idag.

Eftersom vi har olika intressen så delar vi på oss och jag njuter av att kunna kolla på vad jag vill en stund.  Jag har ingen som helst köplust idag och är som sagt inte på jakt efter något speciellt så jag finner mig själv som iakttagare av andra människor istället. Det har börjat dugga och de förr så glada människorna går nu med mungiporna riktade nedåt. Kassar dinglar från deras nävar och jag får lust att fråga vad de köpt. Jag får lite lust att köpa något bara för att lyckligt kunna öppna mina fynd när jag kommer hem. Vi har som sagt bara köpt feta munkar och en supergrej som kommer visa sig att den inte funkar när vi kommer hem, fast det vet jag ju inte där och då.

Förr på marknader kunde man nästan räkna med att tappa bort varandra, nu för tiden går mobilerna varma ”Var är du?” ”Vid husvagnarna” ”Aha, jag är vid poolerna” ”Ok”

Vi ses vid trädgårdscafeét en stund senare och hittar där hembakta jättestora kanelbullar och gott kaffe. Snabbmatsförsäljarna lockar oss inte. Här finns trädgårdsmöbler och mycket gröna växter som i en oas mitt i stressen och trängseln runtomkring.

Som tur är så är vi nöjda bägge två efter fikat och strosar till bilen som vi smart parkerat på andra sidan stan för att slippa betala parkering. Ok, snålt, jag vet.

Tur att det är ett helt år tills det blir mässa igen tänker jag och sover utmattad hela vägen hem.