Sanning eller ej?

    Jag vaknar av att mina kompisar otåligt säger att de ska gå och käka. De undrar om jag ska med eller inte? Jag gnuggar mina ögon och ser mig omkring. 

   Vi har åkt länge i den lilla bussen med mörkblå säten, det ser inte ut som en vanlig buss. Det ser mer ut som en handikappbuss, golvet är av sån där silverfärgad durk med räfflor på och går att sänka till trottoarnivå. Stolarna står en efter en utefter väggarna och golvet är stort i mitten, som för att ge plats för rullstolar.

   Innan jag hinner svara kommer ett gäng gamla tanter in i bussen med rullatorer, de ser mycket äldre ut än vanliga gamla tanter. Riktigt rynkiga gamla ansikten, med silvergrått permanentat hår, guldringar i öronen och seniga händer som håller hårt i handtagen. De har gråa kappor på sig allihop. Och rött läppstift som de målat både på sina smala läppar och i rynkorna ovanför. De pratar högljutt på ryska. Mina vänner försöker få ut dem, men då skriker de ännu högre, hytter med nävarna, låser däcken på sina fordon och blänger elakt på oss. Det blir en lång obegriplig hetsig diskussion där ingen förstår vad den andre säger. Nåväl, vips är de borta. Jag tror det var vår chaufför som föste ut dem till slut.

   Jag vill helst sitta kvar på min plats och sova en stund till känner jag men inser att jag inte åkt till Ryssland över dagen bara för att sitta och sova i bussen. Ja, Ryssland var det. Chauffören meddelar att han kommer och hämtar oss klockan åtta på kvällen på samma ställe. Jag kravlar mig mödosamt upp men meddelar mina vänner att jag kommer att strosa själv. Tillbaka till bussen kommer jag att hitta innan åtta.

     Jag ser mig storögt omkring, stora hus, breda gator och vackra fontäner. Jag står vid en fontän och beundrar utformningen på statyn som pryder dess kant när jag känner att något buffar på mitt ben.

Hu, det är en stor svart sak som ser ut som en korsning mellan en stor ful hund och en kolsvart get. Den har lång tovig päls som släpar i marken. En nos som är lång och bred och mest ser ut som en falukorv, små elaka ögon och gethorn. Jag vet faktiskt inte vad det är. Den tigger mat av mig, jag stryker den på huvudet och visar mina händer att jag inget har att erbjuda. ”Bort nu” tänker jag. Schas,schas, jag viftar lite med handen. Men han ger sig inte, jag tänker att jag borde ryta åt honom men de kanske är fridlysta här. 

Med sina små svarta ögon tittar han argt på mig och helt utan förvarning tar han sina stora breda och jättevassa tänder och biter sig fast i mitt lår. Folk med svarta burkor, antar att det är kvinnor, står och tittar på oss.

Jag gapar förvånat av smärtan och hoppas att det inte är på riktigt detta. Han biter hårdare. Jag säger ”Hjälp” Lite lågt eftersom jag inser att folket som samlats och nu klappar händerna och skrattar inte kan svenska.

Panik! Jag blir arg när de skrattar och tänker att jag får väl klara mig själv. Jag får superkrafter och sliter loss mitt ben ur hans käftar och börjar springa. Jag tänker att jag kanske inte borde springa men det är för sent. När jag sneglar bakåt ser jag att besten är efter mig.

 Jag springer mot gränderna, det ser ut som i Gamla Stan, kullersten täcker marken och ockragula hus kantar ”gatorna” Mysigt och fint tänker jag medan jag lufsar vidare. Men en blick bakåt gör att jag inte kan lufsa längre, jag måste speeda på lite. Den svarte knappar in på mig.

Jag blickar till höger och vänster där jag springer och tänker smart att åt höger springer jag inte för den gränden tar ju slut där och till vänster slutar gränden där…  Jag fortsätter alltså springa rakt fram.

Längst där borta skönjer jag ett slut även på min gränd. Ett hus står i vägen med breda glasdörrar. Jag närmar mig och tänker att jag ska skynda mig in och slå igen dörren efter mig. Framför gethunden.

Men plötsligt saktar min värld ner och går i s l o w motion. Jag svävar i luften några sekunder mellan varje nedslag i kullerstenen. Jag vill ju så snabbt som möjligt nå fram men det går inte! När jag sneglar bakåt ser jag att gethundens värld går lika snabbt som vanligt så han når mig snart om han vill, och det vill han ju. Rädsla och maktlöshet gör att jag snyftar till.

Jag sträcker mig fram mot handtaget och ska just gripa tag i det när odjuret kastar sig över mig.  Jag hinner känna att dörren är låst så den skulle ändå inte ha hjälpt mig.

Jag blev till getlunch!

Nä, det vet jag inte för jag vaknar, svettig och med dunkande hjärta efter min språngmarsch och min rädsla och undrar vars min jagare gömmer sig. Bredvid mig ligger någon! En svart kalufs sticker upp ovanför täcket!

Ve och fasa, ska jag våga öppna täcket och kolla?

Knäppt slut jag vet, men över drömmar råder man inte och det här är min dröm precis som jag upplevde den. Just att man minns alla detaljer känns konstigt, och när man vaknar törs man inte riktigt lita på att man verkligen är vaken.