För 34 år sedan fick jag diabetes
Jag var 12 år och hade just gått ut sexan.
Innan vi förstod vad felet var så drack jag
kopiösa mängder vätska, mest saft minns jag.
Jag sprang och kissade ut det efter några minuter.
Gång på gång, på gång, på gång. Dag som natt.
Dricka, kissa, dricka, kissa..
Jag var inte så hungrig, så kilona rasade.
På sjukhuset fick jag lära mig sticka sprutnålen i en apelsin
Senare ruta upp mina lår så jag inte skulle sticka för ofta på samma ställe
Jag fick veta att jag skulle äta fyra stora potatisar,
mycket grönsaker och lite kött till varje måltid
Två smörgåsar till frukost, mellanmål och kvällsfika.
Samt ett äpple om dagen
Detta skulle följas noga!!
Så var det då.
Jag blev tonåring och ville inte vara annorlunda.
Ville inte gå förbi matkön för att
hämta min mat inne i mattanternas kök.
Ville inte gå och hämta mellanmålsmacka
halv tre i matsalen oavsett lektion.
Speciellt högstadiet minns jag som en jobbig period
Jag ville heller inte äta välmenande äckliga gräddstrutar
så fort det var kalas eller fika någonstans.
- Titta här vad jag har köpt till dig!! De är sockerfria!
Snäll och blyg åt jag varje gång, fick kväljningar och skyhögt blodsocker.
Första åren var det spruta morgon och kväll.
Jag mådde väl som jag blev van att må.
Jag fick ett rör som skulle fyllas med urin till ett markerat streck,
en tablett skulle läggas i och resultat inväntas
Oftast var provet inte bra. För mycket socker i urinen! sa doktorn.
Självkollen var inte som den är idag.
Efter ett par år blev det fler sprutor om dagen, inte för att jag mådde sämre -
( - Va!! Tar du FEM sprutor om dagen? Du måste ju vara jättesjuk! Sköter du dig inte?)
- utan en förbättring för oss alla diabetiker bara.
Det gick att hålla blodsockret på en jämnare nivå.
Långtidsverkande och snabbverkande insulin att fylla sprutan med fick man istället
De jobbiga urinproverna blev till smala stickor som skulle kissas på, avläsas och skrivas in i en bok
Senare fick jag låna en apparat av sjukhuset, stor som en bordsräknare ungefär,
så jag kunde kolla mitt blodsocker själv!
Det var stort!
Jag blev äldre och plågade mig genom tonåren som alla andra.
Jag var inte guds bästa diabetiker, men jag tror ändå inte att jag var speciellt
annorlunda än andra i min situation.
23 år gammal väntade jag barn!!!
Jag var överlycklig såklart!
- Du vet väl om att man kan bli blind när man som diabetiker väntar barn?
- Å, ska du ha barn? De brukar bli så stora de där barnen!
Månntro att jag blev orolig av alla de "goda råd" jag fick.
Nåväl jag har fått tre friska och fina barn med min diabetes, eller med mina barns far såklart.
Vi överlevde, jag blev inte blind och de var inte speciellt stora när de föddes.
En sak som jag tänkt på som alla borde få veta är att
jag kan äta vad jag vill.
En diabetiker som äter "icke sockerfritt"
Han fuskar inte!!
Han checkar sitt blodsocker och tar bara lite extra insulin om det behövs.
Fast jag hoppas och tror att alla vet det idag!
Efter 18 år med diabetes fick jag en insulinpump av mitt landsting!
Jag måste säga att det är en gudomlig uppfinning!
Jag får insulin inpumpat i mig var tredje minut.
Dosen har jag själv provat ut.
Jag kan koppla en sensor till den så jag kan läsa av
mitt blodsocker när jag vill!
Jag varierar min dos utifrån det dagen kommer att innehålla
Jag kan gå på gympa, dansa, klättra i berg....
Jag kan vara hur aktiv jag vill!
Med min pumps hjälp kan jag slippa de
fruktansvärda känningar jag haft genom åren.
En känning får man om man har för mycket insulin
och för lite mat i sig enkelt förklarat.
Om jag skulle gå ut på promenad utan att vara förberedd
med sänkt dos i min pump eller utan en
extra macka så kommer känningen som på beställning.
Av en känning, skakar, svettas och fryser man
Man får ångest, blir bedövad och behöver ett par
timmar för att återhämta hjärnan efteråt.
Tips!
Ge en diabetiker med känning druvsocker och en macka
så är han/ hon på banan igen snart.
Varför berättar jag det här då?
Jo för att jag kände för´t
Och för att jag är så nyfiken på andras liv
Tänkte att någon annan kanske är som jag!
