Förändring..

Förändring…

Är du rädd för förändringar?

Livet är fyllt av förändringar vare sig vi vill eller ej

Ibland till det bättre, ibland till det sämre

Vi kan träffa vårt livs kärlek eller få en svår sjukdom

Vi kan få nya arbetsuppgifter eller en ny arbetskamrat

Det kan vara tufft, bägge delar

Huvudsaken är att vi är öppna för det och vågar ändra på oss

Ändra på vårt invanda mönster för att vi ska klara det

En del av oss vägrar ändra på sig

De tror de kan och vet allt som är nödvändigt redan

De vet helt enkelt bäst

Du som läser det här känner en eller flera, eller hur?

Eller kanske du känner igen dig?

Det finns något som heter självinsikt

Något som inte alla är begåvade med

Tyvärr

Hur beter du dig mot dina medmänniskor?

Hur uppför du dig mot dig själv?

Är du rädd om dig själv och andra?

I mitt jobb möter jag alla slags människor

De allra, allra flesta är öppna, nyfikna och tillmötesgående

Men det finns också motsatsen

De som testar mig, de som är misstänksamma och ibland oförskämda

Mitt jobb är att möta dem alla

Jag klarar det

Jag har erfarenhet

Jag är jag

Oftast trygg

Känner du igen dig som en sådan människa så fundera på om det kanske är dags för en liten förändring?

Troligen går du och funderar på vart dina vänner tagit vägen…

Om inte så är du en människa full av självinsikt och har redan insett vad livet går ut på, då har du mycket fina vänner runt omkring dig och vet att vi ska vara rädda om varandra den tid vi fått…..

Lite tankar bara..

Kram för idag!

Lyssnar på just nu:

https://open.spotify.com/track/5w6B0sAH7XauCvMOAtplQj?si=pUyD7d8PR6ai5tCOLmUc8g

Vad jag är bra på:

Vad jag är bra på:

Jag är en jäkel på färger! 

Vill du veta något om svarthet, kulörthet eller hur olika kulörer kommer att upplevas beroende på var de finns, fråga mig, jag vet! 
Vill du ha tips på hur du ska tänka när du ska välja så ......"

Jag har en väldans tur som har ett jobb där jag får utlopp för mitt intresse och kunnande inser jag. Det har till och med blivit som en drog för mig att fundera ut vilket kulörnummer (ncs) olika hus, föremål och allehanda ting har. Ser jag mer borta ut än vanligt är det för att jag är uppe i det blå. Eller röda. Eller.. 

Jag gör allt jag kan för att peppa mig där jag går med allt längre armar med två skit-tunga matkassar på väg hem.

Långt däruppe bor jag, tänker jag självömkande

Jag befinner mig en kylig vintereftermiddag nere på stan och har en låååång uppförsbacke hem.

Suck! Jag kommer inte på nåt annat att skryta med som jag är bra på.

Jag anar tegelhusets rödfärg i gatlyktornas sken. 

Nä, tittar ner istället.

 Jag koncentrerar mig stenhårt på de fyrkantiga gatstenarnas rektanglar och gör allt för att inte minnas hur långt jag har kvar hem. 

(Jag vet att jag överdriver, det gör jag alltid)

Som tur är så har jag mina mjuka och vackra, gröna vantar jag fått av en fin vän i julklapp. Jag har fina vänner! 

Jag flinar mot vantarna som om de vore vännerna.

Hon tar beställningar till nästa vinter
Säg till mig om ni är intresserade!

  

Jag önskar att jag var tjugo igen. Då skulle jag med raska steg redan ha varit hemma. Just nu känner jag mig som en tjurig åttioåring. 

Livet är orättvist, tänker jag. 
Läpplutande och avundsjuk blänger jag på alla bilägare som åker förbi. 

Det är kallt och jag har ont i lillaste fingret där kassen skär in. 
Om jag låtsas vara halt kanske någon stannar och erbjuder skjuts?

Nä, gud vad jag är barnslig. Skärp mig.

När jag slutligen når min port springer jag upp för de 6 trapp- partierna och det känns som om de inte tänkte döda mig idag. 

Tänk om min önskan uppfylldes och jag fyllde tjugo istället för femtio? 

Låser upp och sneglar på min spegelbild i förbifarten.

Nä, det syns åtminstone inte, dubbelhakorna, ögonpåsarna och läpprynkorna gungar med när jag lufsar förbi.

Soffan ropar på den fortfarande gamla damen så jag dråsar ner. Lär bli kvar hela kvällen, men då får det bli så.
Lite rastlös eftersom Tv:n som vanligt inte lockar mig kommer jag på att en selfie kan bli kul. 
Ja, kul!!

Att se på, sen, när jag är ännu äldre...

Jag lutar huvudet mot en kudde och ler fint. Kollar på resultatet..
Inser 1 att mina smala läppar blivit lite fylligare av överläppsrynkor trots mitt leende - Plus!!
Inser 2 att mina kinder flutit ut mot kudden. Tur att den inte är hudfärgad. 
Nä jag får hitta på nåt annat.

Musik är lösningen på det mesta!

Spotify dundrar med Nina Simone
"I feeling good"
Ja det gör jag faktiskt
https://open.spotify.com/track/1VKsbTJ78G5bnfyoPz46LA?si=B1-FADisS96kBTswUBeZKQ

Jag blir på så bra humör att jag lämnar soffan för att piffa lite i mina rum, flyttar lite grejer i hyllorna. Får upp en gardin
Diggar, dansar och hmmar med i refrängerna



"Det är precis som mamma sa:
Det finns inget du vill gå igenom själv" Moneybrother
https://open.spotify.com/track/1e3Z54Eng96jH08eV9WoQc?si=s35JvVo5SAKjnylzjhndfA

Mamma❤
Hon fixade det mesta själv. Fort.
Precis som jag!
Med självförtroendet långt över mitt huvud sätter jag igång

Den nya väggspegeln i hallen bör få lämna sin golvplats
Jag måttar och ser att jag kan använda de gamla övermålade skruvhålen!
Inser när jag försöker hänga upp spegeln att trots min färdighet med den häftiga skruvdragaren med lyse i så skulle jag ha mätt...
Men! 
Med tjocka snören får jag upp spegeln på väggen!! 
Den lilla petitessen att snörena syns kan jag dölja med - nåt.. 
Sen..
Klart!
Ja, ja.. om jag böjer på knäna lite..



Vidare funderar jag på när jag ska bli vuxen
Eller, måste jag det. Egentligen?
Tror världen behöver oss
Oss med barnasinnet kvar

Klart slut från Storgatan idag
Blir surrkväll med kompis nu
Kram

Tjejfest, universum och att diska i takt

Om vår litenhet blev jag varse i morse. 

Den lilla röda pricken som är vår måne, och vanligtvis gul, blev rödare och rödare. Och härnere stod jag och glodde mot skyn, halvt ihjälfrusen för att det var tjugo grader kallt. 

Jag stod där påbyltad till tänderna för att få se pricken, men det var såå värt det. Jag blev ännu lugnare och tryggare än förut. 

Tänkte på mina små, små problem i livet. Som om universum brydde sig?

 Min lilla bubbla som är jag är en av cirka tio miljarder. Jag blundade och kände hur alla våra viktiga saker inte spelar någon roll i världsalltet. 

Vi kämpar mot sjukdomar och orättvisor, vi rakar benen, köper Porschar och vill ha kärlek och lycka. Vi gråter, skrattar, lever och dör. 

Jag fick lust att bo i ett hus ensam långt ute på landet men kom på att jag är mörkrädd. Vi är tio miljarder helt unika små bubblor! 

Självklara grejer men bra att bli varse emellanåt.

 I lördags mullrade det på Storgatan, skratten studsade mellan väggarna i min fortfarande taveltomma lägenhet. 

I min soffa, med musik i bakgrunden, tusen tända värmeljus för mysfaktor och värme delade vi gemensamma och vitt skilda erfarenheter denna lördagskväll och gjorde den till en välbehövlig energiboost mitt i tråkjanuari. 

Vi dryftade (lite) politik, rädslor, svek, glädjeämnen och våra finaste minnen bland annat. Vi spelade ett ”spel” som jag kan rekommendera:

 Vertell?s, heter det. 

Frågor som du gör djupa eller ytliga, du bestämmer själv. 

Nöjd somnade jag i alla fall inpå småtimmarna som en liten gris och snarkade säkert som en stor. Ja, det brukar bli så efter lite vin har jag hört.

Jag vaknade morgonen efter med ett leende på mina läppar – det höll i sig ända tills jag såg diskbänken.. 

Men inte ens den fick förstöra min uppåtgående glädjekurva. 

Med bh, trosor och tjocksockar drog jag igång gamla hits och diskade tametusan alltihop i takt. Och snabbt gick det.

Ikväll har jag städat lådor och tvingar mig själv nu att skriva mina tankar, allt för att inte fastna i TV-träsket. 

Min son och jag hänger i soffan, han kollar mobilen samtidigt som han kollar såpor. Jag sitter med snäckor i öronen med skön musik och koncentrerar mig djupt på mina ord. 

Ett sätt att umgås med sina barn! ........ typ.

Kram för idag!

Om liv och död, typ

Om liv och död, typ..

Tidigt på morgonen går jag, klockan är bara sex. 

Trafiken på överstan är gles, nästan obefintlig. 

Jag kan snedda över gatan hur ofta jag vill utan att se mig för. 

Se mig för behöver jag bara göra om jag inte vill dratta omkull i halkan, ty många fastighetsägare, speciellt vid det gröna och det blå huset, har ingen aning vad de skulle kunna bli skyldig mig. 

Så därför går jag snällt (både mot mig och dem) mestadels mitt i gatan där det är rikligare med grus. (Jo, jag har nyinköpta broddar därhemma, men när jag sist använde dem så fick jag vända tillbaka och plocka upp dem så ofta eftersom jag klivit ur dem så det var inte roligt) Jag trippar så gärna. 

Det är fortfarande svart ute, nere på stan ligger gågatan öde, julbelysningen svajar i vinden och golvvärmen har synliggjort gatstenarna. Jag har vant mig vid min promenadväg till jobbet och tycker att det är ganska skönt att ha hela min stad för mig själv, speciellt på tidiga morgnar – tänk att starta som en zombie och tjugo minuter senare anlända till jobbet som en nyponros. Kinderna är rosaröda i alla fall.

Jag fixade jul och nyår med bravur, jag valde med omsorg lugna alternativ och hann träffa både vänner och familj. Gå på lunchmusik i kyrkan, midnattsmässa på julafton och dansa så ofta jag kom åt,ibland hemma ui vardagsrummet. Viktigt att komma ihåg när julångesten kommer om elva månader, det går att överleva.

Fast förra veckan höll jag på å dog. 

Trodde jag, det var en fruktansvärd upplevelse. 

Jag hade haft svårt att somna, låg timme efter timme och kämpade. 

Så! 
Helt plötsligt, när jag vände mig på sidan kom sömnen! 

Jess!! hann jag tänka, den liksom överföll mig. 

Ni som fött barn vet hur det känns när moderkakan liksom varmt snurrålar sig ut (Usch, va äcklig jag är, ber om ursäkt) 

Men så kändes det i mina ben, de liksom snurrålades iväg och försvann. Jag blev rädd och försökte öppna min mun men mina läppar var helt stela. 

Jag försökte skrika men det kom bara väsande, kvidande och konstiga ljud.

 Jag låg på sidan och försökte sträcka ut mina böjda armar, men det gick inte, min kropp var helt stel. Jag var förlamad!

”Det är nu jag dör” tänkte jag. Såhär känns det...

 Jag fick för mig att någon som låg bakom mig hade tagit stryptag runt min hals.  Jag har ingen aning hur länge det pågick men efteråt låg jag länge med bultande hjärta och försökte förstå vad som hänt. 

Och somna igen, det vågade jag absolut inte – tänk om det skulle hända igen?

Eller var det bara en otäck dröm? 

Jag ville tro det men när jag började berätta för mina vänner så fick jag reda på att det förekommer att kroppen kan somna före hjärnan. 

Det kallas sömnparalys. 

Vissa händer det ofta, andra en till två gånger i ett helt liv. 

Mig har det faktiskt hänt en gång förut, men då var jag övertygad om att det var en dröm. 

Har du varit med om det någon gång? Berätta gärna för mig, jag vill veta mer!

Vidare har jag i mitt 38-åriga diabetesliv fått en ny insulinpump! 

Det är en sort som ska göra mitt liv ännu lättare. 

Jag inser att den kommer att göra det, snart. Bara jag har lärt mig… 

Den vill bara att jag berättar för den hur många kolhydrater jag tänker sätta i mig så doserar den efter mina förinställningar. 

Den är revolutionerande för oss diabetiker och kom till Sverige i höstas om jag förstått det rätt. 

I begynnelsen gav jag mig själv en spruta morgon och kväll, mina lår var noga inrutade så att jag skulle variera injektionsställe. 

Jag skulle äta fyra potatisar, lite kött, grönsaker och två knäckebrödsmackor till lunch och middag. 

Äta äckliga osötade gräddbakelser på kalas och aldrig få samma mat som de andra i skolan. Att alltid få känna sig annorlunda i tonåren kan vara känsligt. Inte konstigt att jag bojkottade alltihop ett tag. 

Nog om det nu, ville bara berätta.

Januari 2019 är halvt gången - vinter, snö och kyla alltså och jag sitter i mitt vardagsrum med tjocksockar och tjockkofta och längtar tills jag får ha shorts och linne igen.

Kram från mig!

Vi är bara människor...

Vi är bara människor

Jag befinner mig i en mysig källarlokal tillsammans med mina vänner och ungefär 150 personer till, den är utformad som en mysig pub med baren i fil, loft, X antal bord och stolar och en scen. 

Lokalen och inredningen är mysig. Vi är här för att lyssna på blues, fyra lokala Ö-viksband ska under kvällen underhålla oss. Det är trångt och varmt, vissa av oss har varit smarta och bokat bord för att käka sin middag här innan, de sitter väl unnade vid sina bord. Vi andra, typ vi och femtio till, som alltså har käkat hemma, gör allt för att inte stå i vägen för småirriterade sittande. Nåväl, vi hittar till slut en vägg på loftet att häcka vid.

Det är bra musik, banden byter av varandra. Svettiga av de starka strålkastarna står de bländade och blinda och spelar och sjunger proffsigt, helt säkert känner de att vi diggar det de gör. 

Tänk att vi har såna proffs i lilla Ö-vik!!

 Folk dansar. Farbror Bertil sitter och trummar försiktigt med tummen på bordet. Två överförfriskade ynglingar bredvid oss diggar med huvudena i någon ojämn takt. Dans- Micke rockar loss helt solo på dansgolvet emellanåt. Det är en fröjd att se honom helt hänförd av musiken genomföra sina ibland akrobatiska rörelser. Jag tror att fler skulle vilja våga. Om farbror Bertil vore tuffare skulle han nog ha dansat på bordet. Vi, vi dansar på loftet där vi inte syns så väl. Vi är inte där för att visa upp oss, vi dansar för att vi älskar det. Jag låter mitt huvud falla bakåt när jag dansar med min kavaljer, studerar det svarta taket och låter bluesgunget sprida sig i min kropp, det är en underbar känsla som gör mig lycklig.

Kvällen blir lyckad förutom en sak… Vi måste komma ihåg och påminna oss att vi alla bara är människor, livet är för kort för att försöka förpesta det för andra. När människor går vidare är det för att de vill utvecklas och har en önskan om att hitta ett nytt sätt att förgylla sitt återstående liv. Om ditt eget liv är för tråkigt, gör något åt det istället. 
Avundsjuka bör jobbas med.

Så! Det är jobbigt att vara arg, så nu är jag klar.

Jul… då ska alla vara glada! Vi ska vara snälla, om inte - äta mera pepparkakor. Vi ska träffa släkten, kära vänner och även de vi kanske inte alls har lust att träffa, byta julklappar som vi stressat runt och köpt för ibland dyra pengar och vi ska äta mycket mat. 

Pyttsan, vilken ångest detta skapar.

 Jag ska nu avslöja att julafton inte är något annan än en vanlig kväll. 

Just i år en simpel måndagskväll.  Jag vet att du vet det, men jag vet att 

både jag och många fler inte mår så bra med alla dessa förväntningar.

 I mitt eget fall innebär julafton inget alls i år. Mina barn får jag träffa på juldagen. Jag/ vi överlever. Mina barn jobbar på julafton och min yngste ska vara med sin far. Jag har köpt dem varsin klapp och hoppas jag får många kramar tillbaka. Jag vill att mina barn ska må bra i kropp och själ, det är det viktigaste för mig och säkert för dig. Jag vill rå om dem en liten stund, att det råkar vara i julveckan spelar ingen roll, bara ännu ett tillfälle att träffas.

Annars skulle min önskejul se ut som mitt 50-årskalas gjorde förra veckan. En massa nära och kära, levande musik och skratt. Jag skulle inte nödvändigtvis behöva stå i centrum men det vore rätt kul. (!) Det är kanske som tomte jag ska söka? Nä, skämt åsido, en jul med vänskap, lugn och ro vore skönt. Jag ser på minnesuppdateringen som Facebook gör, att jag varje år skrivit om min ångest. Jag hatar nog bara alla ”måsten”. 

Så –
 Gör som du vill och ha den jul du mår bra av!

Kram för idag!

(Min dator har fallit i golvet och vägrar samarbeta när jag ska lägga in bilderna på rätt ställe så de kommer här istället)

På min gata i stan....

På min gata i stan….

36, 37, 38… Suck, snaaart uppe. Flås, flås. 

Sex trappor med 8 steg i varje är det upp till vår nya lägenhet, jag lufsar i sakta mak upp till boet. Jag inser att mina byxlårsömmar kommer att behöva breddas med kilar innan våren men å andra sidan får jag vardagsmotion och det är ju bra. Vill jag ha lite extra motion behöver jag bara bära en tung tvättkorg två trappor till… (Eller gå ner i förrådet, längst ner, längst in och med dubbla valvdörrar innan) (Fingrarna slinter på tangenterna av rinnande handsvett, ty jag går inte ner dit själv. #mörkrädd)

Vi är alltså inflyttade och klara nu, min son och jag.
Högt uppe på stan och högst upp i huset, smart. Eller...

Mina vänner har burit mina ägodelar alla våningar utan att klaga medan jag bara har latat mig. Mitt jobb har varit att packa upp allt. Två veckor har gått och vi känner oss redan naturligt som hemma, konstigt men så är det.

Lägenheten är ljus och fin med insyn från alla håll….

 Ja precis, jag kan inte kliva upp naken på natten för att kissa.

Inte för att jag brukar det men om jag skulle råka få lust.  

Jag tillbringar nu dagarna mestadels med att surfa runt för att hitta lämpliga möbler att fylla rummen med. När man flyttar från tvåsamhet till ensamhet kan det bli så om man inte ägde några av möblerna innan.

Vidare har jag varit hos tandläkaren, inget att berätta om egentligen, men uppfödd på nyponsoppa i nappflaskan som jag är samt rökare i delar av mitt liv så har jag förståeligt nog besökt honom ett antal gånger. 

Ändå har jag den värsta tandläkarskräck du kan tänka dig. 

När jag sitter där och gapar med vitnande knogar om armstöden och tårar som väter mina polisonger (typ, tror ni fattar) försöker jag alltid tänka på något roligt och fint minne:

På mina barn när de var små..... 

När jag var i något varmt land där jag mådde gott.....

 Eller ”Om en timme är jag FRIIII!!”

Jag kan säga att den här gången funkade det inte.

Jag såg bara på insidan av mina ögonlock allt min fantastiske tandläkare berättade att han gjorde. Min stackars tand som blev borrad i, hur tandköttet slets itu och hur nerverna krullade sig och skrek när de blev nuddade. 

(Jag vet, jag överdriver) 

och

 (han sa inte det, men..) 

Jag skulle i alla fall vilja ha tips på hur man blir botad.

Mina hundkrockskador tar allt längre uppehåll med att ge sig tillkänna, jag vaknar dock nästan alltid med en sprängande värk i nacken och bakhuvudet. Ibland försvinner det när jag varit uppe en stund och ibland behövs lite Alvedon. Jag ska prova på att jobba lite nästa vecka, det känns bra för jag har, från att ha behövt hjälp med det mesta, börjat bli kreativ. 

Jag har målat lite loppismöbler.

Jag är för frisk för att gå hemma och skrota nu. 

Dessutom längtar jag tillbaka.

Dagens allvarsord får bli ”Tro inget innan du vet den rätta sanningen”

Kram för  idag!

Behåll barnasinnet men låt barnet i dig bli vuxet

Ligger vaken men inte naken, som en halvsekel gammal dösill och försöker vakna. 
Det är tydligen varannan dag det gäller för i förrgår var jag som en stram svan med ond nacke som hasade runt i tjocksockar och ullkofta i lägenheten, jag varvade mellan att stå vid balkongdörren och glo ut på det vackra höstvädret och ligga och slumra i soffan. 
Jag orkade inte gå ut fast solen lyste på de knallorangea bladen. jag låg inne och läkte istället. Jag körde musik på hög volym när jag var vaken och körde några stela moves på väg mot ljuset, alltså inte det ljuset. 
Funderade på att dra ner persiennerna så inte grannarna skulle tro att jag fått nåt slag åt huvet också.
För musik -se länk längst ner!

Men igår var jag tillbaka! Med ett besök inbokat hos sjukgymnasten var jag uppe tidigt, nacken gick att vrida en centimeter till och jag fick på mig höger strumpa utan problem. 
Jag fick några övningar så nu kan jag för första gången i mitt liv, när någon frågar om jag börjat träna, coolt svara ja.

På bussen hem från sjukgymnasten satte jag mig utan dåligt samvete på den bakåtvända handikapplatsen (utnyttjar min krage lite) dessutom var de övriga sätena fyllda av minimänniskor. De fnittrade och kivades som små barn gör. 

Jag, jag satt och glodde ut och såg mina uppväxtmarker svepa förbi. Paret med den perfekta trädgården stod som vanligt, nu lite äldre, ute och ansade sin gård som var lika fin som förr. Hus efter vägen var ommålade och träd fällda här och där. 
Jag räknade mina forna adresser vi passerade som jag befolkat och fick det till fem på den sträckan. Livet är märkligt, eller är det jag månne? Jag har alltid trivts på mina boställen, ganska på en gång. Nästa vecka bär det iväg igen och det känns bra.

In i bussen klev en berusad man plötsligt. De små spärrade upp ögonen när mannen vrångt rumlade in. Han satt och pratade hela vägen, mest för sig själv men hans tonläge var så högt att vi alla hörde hur arg han var. Så fort något litet barn klev upp så vrålade han till. Jag tror till och med att ett barn blev så rädd att han inte vågade gå av där han skulle.

Livet ja, jag återkommer till det hela tiden.. 
Han var hemsk, mannen… Eller skrämmande, men vem vet hur hans liv varit? Vad för demoner har han i sitt huvud och var han ens full? Jag må vara en godtrogen blondin men jag vill tro att det alltid finns en anledning till att människor beter sig ”annorlunda”. 

En har stängt inne alla svårigheter i hela sitt liv och förmår inte prata känslor i sitt vuxna liv för att hen är rädd att komma ihåg. 
En annan har lärt sig att hen är annorlunda så genom att alltid vara övertrevlig och jobbig så slipper hen frågor om sig själv. 
Ytterligare en annan har tvingats visa upp vad duktig hen är hela sin barndom så i sitt vuxna liv har hen blivit en riktig egoist och sätter sig själv främst i alla lägen. 
Och åter en annan har tuktats så hårt i sin barndom så hen är rädd att ens prata med nya människor. 

Min fasta plats i livet just nu
Soffan!

Ja, vi är alla olika.. 

Våra barndomar påverkar våra beteenden utan att vi fattar det. 

Vi borde nog alla försöka förstå att lämna barnet i oss och uppföra oss vuxet.

Men behåll barnasinnet för all del!

Nä nu har Åsa åskådat klart för den här gången.

 Tack för att du läste!

Kram för idag!

https://open.spotify.com/track/7iySBFOxbQTcCkDo9c07m6?si=7ITcxnUvQnOc_XqTLVuZkw

Smärtan från helvete och kostymnissarna

Smärtan från helvetet 

Vissa dagar är jag ett riktigt vrak, nattens smärta i min nacke fick mig undra om någon drämde en tegelsten i bakhuvudet på mig igår. Jag stirrade blint ut i det svarta rummet timme efter timme och önskade det värsta. Men min smärta är ju övergående och jag vet att jag kommer vara på banan snart igen. Idag firar jag till exempel att höger arms fingertoppar når vänster armhåla igen!

Dumt att skämta om kanske..

Jag låg i alla fall och tänkte på er som har denna smärta jämt eller till och från.. Hur klarar ni av det? Hur överlever ni smärtan? 
Tusen och åter tusen hjärtan till er!

Men det finns dagar då jag lämnar lägenheten också och går på stadens gator som en vanlig kvinna, jag har dock inte tio tigrars styrka och inte smyger jag tystare än djungelkatten heller, snarare är jag ganska klumpig emellanåt. Men jag är hård mot de hårda och även om man inte dör en fasansfull död om man ser mig utan halskrage så kan det vara en fasa en mörk natt…. Eller det är nog värre att se mig med den förresten. 

I

alla fall så tog jag mig en tur på stan häromdagen, allt var sig likt, gatstenen låg rutig, torgets klocka gick rätt och ingen verkade ha saknat mig. Eftersom jag nu och ett antal veckor framåt har all tid i världen på mig att göra ingenting så slog jag mig ner på en solbestänkt bänk. 

En äldre dam satt bredvid och kisade mot sin mobil och läste om vårt lands kommande styre för sin man som satt i en rullstol bredvid. De muttrade bägge två, oroliga såklart över hur det blir med allt. Mannen torkade sitt rinnande snor med en stor, rutig näsduk och stoppade ner den igen. Jag fick lust att ge honom min packe engångsnäsdukar men insåg att det skulle vara oförskämt. 

En tonårig tjej satt med trasiga innejeans och rökte, fötterna vilade på sittdelen av bänken, jag fick lust att säga något när jag kom på att jag gjorde likadant i den åldern… Den gången kom min pappa just ut från banken och tittade på mig med sträng blick, jag fimpade och skämdes medan jag ertappad sjönk ner på den plana ytan. Men borde jag egentligen inte säga något? Inte ha sådan jäkla förståelse för allt och alla? Äh, jag antar att hon också växer upp. Hon kanske blir lika smart som mig en dag. 

Vidare så skyndar ett gäng kostymnissar med portföljer förbi. Jag slår vad om att de just tagit något viktigt beslut och nu ska käka lunch tillsammans. Om jag hade ägt en fin kavaj med tillhörande kort kjol kunde jag ha slunkit med och tjuvlyssnat lite, snopen de skulle bli. Och jag skulle få ont i ryggen för då skulle jag måsta ta på mig klackeskorna igen. Nä, jag hoppar det. 
Jag stortrivs i mina mysbyxor och gympadojor nu. 

Så kommer mina likar, jag ler inombords över deras glädje, ett skrattande gäng medelålders kvinnor med flera påsar i händerna som verkar ha shoppingdag och tänker ta långlunch tillsammans när de hittat sina blåsor. När de kommer närmare ser jag att de troligen nått pensionsåldern, men säker är jag inte. De ser pigga, fnittriga och fräscha ut. Jag får sån lust att fråga dem om deras liv. Jag måste sluta att vara så nyfiken, jag har väl inte med det att göra heller. Men faktum är att det är en av de bästa saker jag vet är att möta nya människor. Alla har ju sina historier, vi befinner oss i olika faser i livet och har förståelse för det mesta.

Jag vandrar hemåt igen när jag insett att allt fortgår utan mig också.

Vidare så planerar jag min 50-årsfest, skriver, tecknar och ska snart flytta. Ja, ja allt löser sig. Vi lär så länge vi lever och så vidare!

Kram för idag!