Smärtan från helvete och kostymnissarna

Smärtan från helvetet 

Vissa dagar är jag ett riktigt vrak, nattens smärta i min nacke fick mig undra om någon drämde en tegelsten i bakhuvudet på mig igår. Jag stirrade blint ut i det svarta rummet timme efter timme och önskade det värsta. Men min smärta är ju övergående och jag vet att jag kommer vara på banan snart igen. Idag firar jag till exempel att höger arms fingertoppar når vänster armhåla igen!

Dumt att skämta om kanske..

Jag låg i alla fall och tänkte på er som har denna smärta jämt eller till och från.. Hur klarar ni av det? Hur överlever ni smärtan? 
Tusen och åter tusen hjärtan till er!

Men det finns dagar då jag lämnar lägenheten också och går på stadens gator som en vanlig kvinna, jag har dock inte tio tigrars styrka och inte smyger jag tystare än djungelkatten heller, snarare är jag ganska klumpig emellanåt. Men jag är hård mot de hårda och även om man inte dör en fasansfull död om man ser mig utan halskrage så kan det vara en fasa en mörk natt…. Eller det är nog värre att se mig med den förresten. 

I

alla fall så tog jag mig en tur på stan häromdagen, allt var sig likt, gatstenen låg rutig, torgets klocka gick rätt och ingen verkade ha saknat mig. Eftersom jag nu och ett antal veckor framåt har all tid i världen på mig att göra ingenting så slog jag mig ner på en solbestänkt bänk. 

En äldre dam satt bredvid och kisade mot sin mobil och läste om vårt lands kommande styre för sin man som satt i en rullstol bredvid. De muttrade bägge två, oroliga såklart över hur det blir med allt. Mannen torkade sitt rinnande snor med en stor, rutig näsduk och stoppade ner den igen. Jag fick lust att ge honom min packe engångsnäsdukar men insåg att det skulle vara oförskämt. 

En tonårig tjej satt med trasiga innejeans och rökte, fötterna vilade på sittdelen av bänken, jag fick lust att säga något när jag kom på att jag gjorde likadant i den åldern… Den gången kom min pappa just ut från banken och tittade på mig med sträng blick, jag fimpade och skämdes medan jag ertappad sjönk ner på den plana ytan. Men borde jag egentligen inte säga något? Inte ha sådan jäkla förståelse för allt och alla? Äh, jag antar att hon också växer upp. Hon kanske blir lika smart som mig en dag. 

Vidare så skyndar ett gäng kostymnissar med portföljer förbi. Jag slår vad om att de just tagit något viktigt beslut och nu ska käka lunch tillsammans. Om jag hade ägt en fin kavaj med tillhörande kort kjol kunde jag ha slunkit med och tjuvlyssnat lite, snopen de skulle bli. Och jag skulle få ont i ryggen för då skulle jag måsta ta på mig klackeskorna igen. Nä, jag hoppar det. 
Jag stortrivs i mina mysbyxor och gympadojor nu. 

Så kommer mina likar, jag ler inombords över deras glädje, ett skrattande gäng medelålders kvinnor med flera påsar i händerna som verkar ha shoppingdag och tänker ta långlunch tillsammans när de hittat sina blåsor. När de kommer närmare ser jag att de troligen nått pensionsåldern, men säker är jag inte. De ser pigga, fnittriga och fräscha ut. Jag får sån lust att fråga dem om deras liv. Jag måste sluta att vara så nyfiken, jag har väl inte med det att göra heller. Men faktum är att det är en av de bästa saker jag vet är att möta nya människor. Alla har ju sina historier, vi befinner oss i olika faser i livet och har förståelse för det mesta.

Jag vandrar hemåt igen när jag insett att allt fortgår utan mig också.

Vidare så planerar jag min 50-årsfest, skriver, tecknar och ska snart flytta. Ja, ja allt löser sig. Vi lär så länge vi lever och så vidare!

Kram för idag!