En annan slags vardag/ natt med morfin och halskrage

Första veckan...

Svettig som en gris, endast iklädd trosor, fnissar jag för mig själv och undrar om jag är med i dolda kameran. 
Senaste halvtimmen har jag nämligen ägnat mig åt att försöka ta mig upp ur sängen. Fast mina skador på nacke, nyckelben och muskelfäste är relativt små är det ingen lätt sak...

Jag makar mig, liggande på sidan, och försöker resa mig i upp sittande ställning varvid nyckelbenet hotar att bukta ut genom huden (känns det som) Jag vrider lite på mig och gör ett nytt försök, då känns det som om höger bröst trycks in och försvinner mellan revbenen. Jag åmar och möxar mig hit och dit i sängen utan att ta mig ur fläcken. 
Ja, egentligen inget att skratta åt men en sak jag tagit som självklart hela mitt liv funkar helt plötsligt inte. En konstig, frustrerande känsla.
Men - 
 när jag föser ner min ändalykt över sängkanten tror jag att jag kommit på det! Grejen är bara att jag blir sittande så, med ryggen liggande på sängen och benen böjda men fötterna i golvet. Ser du bilden framför dig? Det är då jag börjar skratta, för jag kommer varken upp eller ner nu. 

Med rubriker som ”kvinna hittad…” i tanken får jag dock extra energi och häver mig upp trots smärtan. Småleende går jag och nattkissar och inser att jag måste sluta vara rädd för smärtan.

Vad som hänt? 

Jo jag blev påsprungen av en hund......

Vi krockade jag och denna vackra hund

JA...
 jag vet att det låter dumt men så var det. 
Jag parerade åt fel håll när 45 kg hund kom rusande bakifrån i utförslut och jag flög med mina 70 kg som en vante genom luften, gjorde en vridning och landade på min axel och mitt bakhuvud.

 Jag trodde i min enfald att en timmes vila skulle kunna få mig att hänga med på dansen på kvällen men min vän, 
hundägaren och tillika vittne till händelsen, hade tänkt 
”Jo, tjeeena” berättade han senare. 

Det blev istället akutenbesök, halskrage, morfin och skiktröntgen. 
Med morfin i systemet fick min fantasi bränsle och började skena.
Tankarna började vandra på sagostigar:
Med halskragen på kände jag mig som en riktig rymdfarare med rymddräkt. 
Typ Darth Vader.

När det var dags att åka in i ”röret” (skiktröntgen) var jag på väg!
Genom luftslussen och ut i rymdeeen!! 
Jag funderade lite på om jag kommit ihåg att ta farväl av alla jordbor jag behövde och om jag var en god Jedi eller en ond krigare,vaddenukallades.

 Nåväl, jag kom strax tillbaka till Tellus igen och fick av kirurgenläkaren veta att jag skulle få vila i åtta veckor. 
Åtta veckor??

 Min haka skulle trillat ner till knäna om jag inte haft min vän, kragen, i vägen. 
EN ledig dag hade jag ju bett om när jag utarbetad knäppte mina händer häromkvällen. Inte fanns det något fönster jag argt kunde snegla på honom däruppe genom heller. 
Jag svalde och frågade dumt om det verkligen var nödvändigt. Doktorn tittade överseende på den blonda (jag) och sa att jag fick börja jobba precis när jag ville.

Nåja, nu sitter jag här och skriver mina tankar igen. Jag får göra det jag tycker allra bäst om. Mitt älskade jobb kommer tvåa och det känns ”svärord” att behöva vara borta så länge men just nu behövs vila. Punkt. 

Min vän Spotify underhåller mig, just nu med
"One small step" med Daniel Lemma
https://open.spotify.com/track/32ivSeyYJGrZevYdBWdvBB?si=9872cKYoR2iip_uQ5aRG1Q

Jag kommer snart igen, nu när jag har all tid i 
världen att skriva

Kram för idag!