Tantkväll (eller modevisning)

Tantkväll (eller modevisning)

(Nu ska det ut och handlas – hela klädskåpet förvandlas! 

*Magnus Uggla – ”Kung för en dag”)

Idag blir det bara vårbilder

Lokalen är fullsatt, jag är en av de 200 (det är 99 % av honkön, så jag kallar det tantkväll) som sitter vid långborden med renklämmor, kakor och kaffekoppar med gröna vårservetter framför oss och väntar. Det ser ut som om de allra flesta tagit på sig finblusen, skulle kanske ha tänkt på det jag med..Inser att t-shirt och jeans och att komma direkt från jobbet inte var så lyckat.. Men sedan skiter jag i det och inser att det inte är jag som ska visa upp mina kläder ikväll. Tur de`!

Lokalen är stor men ikväll är det ändå trångt, stolen går att skjuta 10 cm åt alla håll men inte mer. De stora fönstren utefter ena väggen visar oss att det snöar denna vårkväll. Jag vänder bort huvudet och rynkar mina ögonbryn. ”Men imorgon ska det minsann bli sol” tänker jag positivt och slätar ut rynkorna.

På andra sidan finns den stora scenen, där skulle jag vilja stå! Fast vad skulle jag där att göra? Sjunga? Nja… fast jag har inte gjort alla saker på min hundralista ännu… Hm… någon gång kanske.. Steppa? Fniss. Inte stå och prata i alla fall, det är svårt. Fast jag begriper inte varför, egentligen. Jag har inga problem att stå och prata med mina kunder, även om de är en hel hop. 








Skulle jag vara tvungen att stå på en scen och prata skulle jag börja svettas, stamma och få hjärtklappning. Och tänk vad mina ben skulle skaka! När benbilderna kommer i mitt huvud ler jag stort mot min okända bordsgranne som tittar misstänksamt på mig. Konstigt egentligen att det ska kännas nervöst? På planscherna skulle det stå: ”Åsa - din coach” pratar ikväll om… ja, inte vet jag? Någonting som skulle beröra många. Jag skulle vilja prata med någon som är van ståpåscenpratare och få reda på hur man gör för att stå där och se cool ut och snacka. Har du något tips till mig?

Vi väntar i alla fall förväntansfulla på den skönsjungande kören och modellerna som ska locka oss med vårens kläder. 

Klockan är sju och det är dags! Kören i vita överdelar, alla med olika, men det är fint, kommer in på scenen och ställer upp sig i olika nivåer och stämmor. De sjunger fantastiskt! Tänk att ha begåvats med så fina röster, och att sedan körledaren fått ihop det så fint!! Ja, jag är avundsjuk och samtidigt bedårad. Jag klappar kraftigt och energiskt efter varje sång. Jag undrar om de har någon fanklubb?

Sången tar slut och jag anar hysterin och trängseln bakom scenen, musiken går igång och en skämtsam (jag och alla andra tanter fnissar förtjust åt de ibland lite fräcka skämten)och duktig kvinna presenterar varje modells uppsättning. Vissa kläder är fina, andra fula men vi tycker alla olika inser jag efter att min granne dissat en klänning jag tyckte var snygg. Både ögon och öron fladdrar ikväll.

Det är mestadels körens medlemmar som utgör modellerna och de är verkligen charmiga. De ser ju helt vanliga ut! En del smala, en del lite runda, en del långa och en del korta. En del är lite blyga och en del lite tuffare. Vi vid borden kan alla känna igen oss i någon av dem, det känns skitbra.

Fikat är gott och snart är det dags för andra akt, eller vad man kallar det. Kvällen går fort, det tar slut och i trappan ut trängs jag med nöjda och glada kvinnor och i mitt huvud gnolar jag på Edelweiss som de sjöng på slutet.

Lite sugen är jag på vissa plagg och visst kommer det att bli köp av, något i alla fall men min behållning av kvällen är körsången. 

*Det var kören Nota Bene som sjöng. Ni var fantastiska!! (Om någon av er skulle läsa)

Kram för idag!

Jag vet varför det heter att ta en "lur" - gratis tips!

Jag vet varför det heter att ta en "lur" – gratis tips!

Vååååår!

Rummet är kolsvart sånär som på det orangea svaga skenet från E4an cirka 200 meter bort, det sipprar in genom de vickade persiennlamellerna. Men det är inte det som stör mig, inte heller den tyst snusande mannen bredvid mig, allvarligt talat vet jag inte vad det är som får mig att ligga här klarvaken timme efter timme den här natten. Troligen åldern, för nuförtiden har jag inget som oroar. Fast jag kanske sover litelitegrann, emellanåt, min kärlek påstår det i alla fall. Han säger kärleksfullt att jag snarkat som en liten (och ibland en stor) gris fast jag trott att jag varit klarvaken heela tiden….  Ja, ja, han får väl tro det då. Jag tror att han drömmer och så påstår han dessutom att jag pratar i sömnen! Va?? ”Vad säger jag då, då?” frågar jag och höjer misstroget mina ögonbryn, men han har aldrig något svar på det. ”Haha, det går inte att höra” säger han och skrattar. Så - han svamlar, tror jag i alla fall.

Jag vet väl bäst om jag somnat eller ej??

Fast häromdagen fick jag ett tips som fått mig att somna lättare: ”Du ska ligga och le när du försöker sova!” Det lurar tydligen hjärnan att sända ut lyckohormoner och får en att bli lugn och harmonisk.

Första natten jag provade kände jag mig urfånig när jag låg där och log. Det var lite jobbigt att spänna läpparna när allt jag ville var att slappna av och somna, irriterat grimaserade jag och kände mig dum som gått på det. Fast efter ett tag så kände jag lugnet komma krypande, en ro kom smygande och mitt huvud blev tungt och vips - så var det nästa dag! Numera lurar jag mig själv varje kväll när jag ska somna, ty även om jag är sur så flinar jag! Gratis tips till alla som inte hört det förut!

Fliiiina

Nu är det påsk och min fina tupp har fått sällskap på bordet av lite glest påskris, att det är glest gör inget, jag blir glad av det och det är huvudsaken.

Inte tuppar men fina duvor som bor på min gård

Här är tuppen på mitt bord

Jag har legat lite lågt med mitt skrivande ett tag, inte för att lusten inte har funnits, utan bara för att jag inte haft så mycket att skriva om. Livet rullar på, jag känner mig lugn och lycklig. Jag lägger min tid på jobb, familj och vänner och gör bara sådant jag har lust med.

Jag har haft en lyckad fest för mina närmaste, gått på teater och skrattat så att tårarna runnit. Jag har suttit på golvet på en jättefin nybyggd altan med en fin vän och sett hur våren är på väg. Jag har varit mamma och jag har masserat vänner, jag har shoppat och putsat fönster, haft djupa samtal med mina favoritvänner, varit på middagar, dans och dop, promenerat, gråtit, varit lycklig, ledsen och glad. Och kär. Man får helt enkelt låta allt ha sin tid! 

Tid för barndom, ungdom, vuxenlivet med egna barn, jobb, medelålder och allt däremellan. Nu här i medelåldern känner jag mig lugn och trygg. Jag vet vad jag vill och inte vill. Jag gör bara sådana saker jag mår bra av, föreslår du något jag inte vill så säger jag nej. Synd bara att jag inte lärde mig det tidigare...

Allt har sin tid..Olika tider - olika former... typ.

Jag fick en sedvanlig lyckokaka på Kinarestaurangen igår, en sådan som man bryter av på mitten för att nyfiket komma åt den vita inbakade lappen. Jag brukar roat läsa den och ta till mig det som står om det är något bra. Jag är en sådan där som hör det jag vill höra och så vidare. Ni fattar säkert hur jag menar. ”Du är en förebild för andra” stod det. Först fnös jag och tyckte att det var synd att jag inte fick något roligare budskap. Sedan funderade jag lite och kom på att det är ju det jag vill vara. En förebild som skriver och blottar mitt liv för att hjälpa andra i liknande situationer. Om du följt mig och min blogg vet du vad jag menar.  Jag vill även roa, för humor är det viktigaste vi har, tänker jag vidare medan jag förbereder mitt allra bredaste smajl inför sänggåendet.

Kram för idag!

Solen går upp varje dag!

Solen går upp varje dag

Selfboosting:

Jag skriver till mig själv nu:

”Jag vill att du ska läsa det här när du känner dig nere

När du känner att din energi är slut

När någon trampat på din svans

När du är besviken

När någon inte lyssnat

När du är oense med någon

När gråaste november är här

När du känner dig ensam

När orken att vara glad tryter

När tårar kommer fast du inte gråter

Jag vet att de dagarna kommer

Då ska du tänka:

 

Att solen går upp varje dag

Att det alltid finns något varje dag att vara glad för

En oväntad kram

Ett möte med en vän

Ett leende

Ett ny tröja ;)

Du kanske oväntat får massera din tonårings onda rygg

(Han som tycker mamma är pinsam och har slutat kramas)

((Jag har levt på det hela veckan, mmmmm))

Himlen kanske är sådär overkligt vacker så du nästan kör i diket

Får du inga blommor så köp till dig själv!

Eller så tar du fel på 13.30 och halvett och kommer en timme för tidigt till doktorn, jobbigt, men som tur är kan du skratta åt det.

Efteråt!

De här sakerna har gjort mig glad den här veckan

Kram för idag!

Lycka, jämförelse och det blåser som fan!

Lycka, jämförelse och det blåser som fan!

Trottoaren är geggig.  Ett och annat fjolårslöv badar i det fint rinnande vattnet som är blandat med gruset som ännu inte vårsopats bort. Jag hoppar mellan de minst blöta partierna, mina gympaskor är lite fuktiga längst fram, snart kommer jag att känna det inuti. Men det är liksom ingenting att göra något åt om jag inte vill gå ner i förrådet och hämta mina röda gummistövlar, och det ids jag inte. (Tanken på att gå ner i jordbävningskällaren, ducka med huvudet för att inte slå i det låga taket och sedan gräva mig längst in i mitt förråd lockar mig inte. En annan gång. Kanske.) Funkar fint det här, förutom att jag måste huka mig för att inte blåsa bort. Jag kisar med ögonen, både mot solen och för att skydda. ”Det blåser som fan” tänker jag.

Jag är på väg mot affären, på min rygg hänger den ännu tomma ryggsäcken. Jag hittar nya vägar till affären varje gång, de skiljer sig i och för sig inte så mycket från varandra men bara att gena mellan några nya hyreshus eller att ta en annan stig i skogsdungen känns bra. Jag upptäcker alltid något jag inte sett förut. Idag ser jag rätt in i en lägenhet på nedersta våningen, livet pågår därinne. Damen i familjen dammsuger och skriker samtidigt till någon, TVn står på och jag hör musik och barnröster genom den gläntade balkongdörren. Lite dokusåpa! Wow! De kanske ska göra något jättespännande sedan! Jag skulle vilja stå kvar och se hur det går. Fast då kanske de skulle ringa polisen…. Jag sneglar mot fönstret så länge jag kan och längtar efter min promenad tillbaka.

 På affären är det fullt av folk trots att det är söndagseftermiddag och strålande sol, fast blåsigt. Jag plockar ner de grejer som jag beräknar får plats i min rygga medan jag iakttar och tänker. En ung kvinna med rullator ler och ursäktar sig medan hon sträcker sig väldigt nära mig för att plocka bananer.

Lite naggad i kanten men fit for fight fortfarande

Jag har fått en sjukdom. Graves heter den. Skit samma. Alla får något, jag håller bara på att bli gammal. Bara att gilla läget. Fast först blev jag chockad och kunde inte greppa läget. ”Å nej, inte nu, nu när hela livet lugnat ner sig och jag känner mig lyckligare och mer harmonisk än på många år. Men nu har landningen kommit och jag tänker som jag borde ha gjort på en gång. ”De finns de som har det mycket värre” och ”Jag ska inte måla fan på väggen” Kom och ta mig bara jävla sjukdom. Jag ler och hjälper kvinnan med rullatorn.

Det jag vill förmedla idag är känslan av att inte ha lyssnat på min magkänsla, saker som jag visste var fel lät jag bero och anpassade mig bara. Jag tror stenhårt på att de år jag tryckte ner mitt sunda förnuft fick mig att må dåligt och locka fram den här sjukdomen. (Ärftlighet är en faktor och stress en annan,  utlösande)

Vackra fast de så gott som blommat klart

Så – till alla mina vänner, speciellt till de yngsta – Lyssna för fan på er själva. Jag säger inte till er att ni kommer att bli sjuka annars men bra kommer ni inte att må. NI är viktigast för er själva, ni ska leva med er själva ett helt liv. Känns något inte bra, öppna munnen och säg ifrån!

Oj, vart fick jag luft ifrån? Jag som bara brukar skriva snällsnälla saker? Kanske att min gräns är nådd? Tja… det vore väl på tiden i så fall.

Sedan så funderar jag på det här med att vi jämför oss med varandra. Vi letar lyckor istället för att se det liv vi har och uppskatta det. Många av oss vill vara smala, vältränade, ha lyckliga familjer och ha det där andra som ”alla andra har” Vi tränar, bantar och stressar för att allt ska bli ”perfekt”. Då! Då först blir man lycklig! Och så väntar vi på att lyckan ska komma.

Alla är faktiskt lika bra

Sjunk ner i soffan, ta ett djupt andetag och titta på dig själv och inse att lycklig blir du när du tycker om dig själv precis som du är. Du behöver inte låtsas vara någon du inte är. Genom att ta hand om dig själv och göra saker du mår bra av.

Jag bara står och är

Ta bort vänner som inte ger något tillbaka. Sluta vänta på lyckan, finn den, hos dig själv.

Å nu har professor Åsa talat igen. Ja, jag är min egen professor, vi brukar tala allvar, jag och jag, ibland. Jag har kommit till en punkt då jag inte orkar föreställa mig längre för att passa in. Jag är jag.

Kram för idag!

Thailand eller Lady in Led

Thailand eller "Lady in Led"

Jag gjorde´t!

Va?? 

Jag som aaaldrig skulle sätta min fot i Thailand?

När vänner begeistrat berättat om det fantastiska landet 
har jag lyssnat med halvt öra och nickat med låtsat intresse. 

Ja, ja, har jag tänkt, vad kul att ni har haft det bra, 
men Europa är bra det med. 
Och så har jag lett och tindrat lite lagom med ögonen, typ.

Fast nu har jag bytt sida

Så nu får du läsa med antingen låtsat eller äkta tinder, välj själv!

Nu börjar det!

Undertecknad brukar skryta med att hon aldrig blir förkyld… 
När dagen för avresa är inne så vaknar jag typiskt nog med ond hals och snuva…. 
Suck, slänger ner nässpray och halstabletter i den redan överfulla ”braatthamedsigpåresan-medicinpåsen”

Medan vi, jag och Leif, blir skjutsade av hans dotter till vår 
lokala flygplats snurrar samma tanke runt, runt i mitt huvud: 
Vad har jag glömt? Vad har jag glömt? 
Åsa, du ska åka till andra sidan på jordklotet, andas och skärp dig för f.. 
Jag skärper och försöker hänga med i samtalet i bilen. 
Och eftersom alla tror att jag är en mycket lugn person 
så låtsas jag vara det nu med.

I det lilla planet är det mysigt. Pyttelitet, hm… men mysigt. 
Jag känner flygvärdinnan Karin, hon är så trevlig och söt så att bara den ena propellern snurrar i början gör liksom ingenting, hon lugnar eventuella farhågor med sitt leende. 
En trygg hand på mitt lår känns också bra.
Efter  ungefär en timme är vi framme på Arlanda.

Nåväl, vi når den stora flygplatsen och vi, relativt oerfarna resenärer, följer storögt skyltarna. Vi åker promenadrulltrappor med stora röda stoppknappar man får lust att trycka på och lyckliga vi hittar vi både väskbandet, toaletterna och Forexdisken.

Till säkerhetskontrollen går vi i den sega slalombanan mellan de blå uppsatta banden. Flera hundra personer har samtidigt som oss valt att gå dit. Jag får lust att krypa under när jag ser en lucka i de framförvarandes rad men jag håller mig. 
Fnissar lite för mig själv när jag tänker på de snopna minerna.

Vi lullar på lite medan vi letar gaten, köper gott, blir omsprungna av snabba klackar och passerar rökburar med gråvita glasrutor. 
Det är häftigt att vara på väg, man har liksom allt framför sig. 
Det är ungefär som alldeles innan man får sommarlov. Man bara whoaw! 
Jag ler både inombords och utombords. 

Vår gate ligger längst, längst bort. Jag som är nojig så fort det är tider som ska passas tvingar Leif att vi ska gå och sätta oss där fast det är två timmar kvar, det är väldigt långt, både bort och i tid och han är snäll.

Vi sitter i bekväma fåtöljer och gäspar, laddar mobiler och ler mot varandra när jag kommer på det: Mina ben! Stödstrumpor på och en lugnande tablett så jag får sova och så ett snack med mig själv om att det kommer att gå bra! 
Efter en stund på toaletten är jag kontaktbar igen, kvinnan med walkie-talkien får pilotordrar i sin apparat och vinkar till oss att det är dags att gå ombord.

Jag ska inte skriva annat om resan annat än att den är låååång. Jag sitter och funderar på varför man utsätter sig för 12 timmar 12500 meter upp i luften? Antar att jag kommer få svaret när vi landat. 
Mina ben vill inte vara snälla hela resan, bara halva. Små krypningar som är sååå fruktansvärt enerverande. Men jag tåhäver, går omkring och slumrar om vartannat (jag går inte medan jag slumrar) flygmiddagen är ok och flygfrukosten gör gott. Så, resan går hyfsat ändå. 
Tur att jag inte flyger till Thailand varje dag.

Framme i Phuket slår värmen emot oss, den vi längtat efter. Sååå underbart, hemma går jag och huttrar från oktober till april så att mitt i februari få släppa ner axlarna och slappna av är helt gudomligt och den heltäckande mattan i incheckningshallen får mig att vilja gå barfota. 
Allt funkar bra med ankomsten, mina farhågor om att de ska ta mina diabetessaker och skicka mig till Bangkok Hilton är onödiga, de ler inte men vi kommer ut på andra sidan byggnaden med alla våra saker.

(Om någon missade Bangkok Hilton och Nicole Kidman så googla)

Flygresan? Den har jag redan glömt! 
Hemresan ligger låångt i framtiden (två veckor) men det tar jag då.

Två timmar sitter vi i bussen (på vänster sida av vägbanan) (känns mycket märkligt) på väg till hotellet, men min tablett har bestämt sig för lite efterverkningar så jag somnar och vaknar med ungefär fem minuters mellanrum. Frustrerande, men Leif berättar i efterhand vad jag missat av Thailands landsbygd.

Yess! 
Lagom till det är dags att kliva av så slår jag upp ögonen. 
Vi går av bussen, det är mycket varmt och fuktigt. Gympadojor av och tights rullas upp i ett huj. Vi har hamnat i en liten mysig by som heter Ban Khuk Khak och ligger i Khaolak. 



Hotellet är jättefint, det är lummigt och grönt runt omkring. Palmer med kokosnötter och rosa, vita och gula vackra blommor överallt. 




Ett andehus (den hyser den ande som vakar över byggnaden) står på uppfarten. 



Plattbelagda gångar leder oss till receptionen. Den har ett golv som blänker som den värsta spegeln. Naturligtvis tar vi oss skorna innan vi kliver upp den halvmeter som skiljer den från trädgården. Inga väggar finns utan det är öppet mot trädgård och pool och soffor och fåtöljer hänger i långa kedjor från det höga taket. Där uppifrån hänger även en vacker ljuskrona som pricken över iet. Jag häpnar över hur fint det är! 



Flickorna som jobbar där är otroligt söta och trevliga. De fnittrar och pratar på något som låter som en påhittad version av engelska. 
Men vi förstår - till slut. 
Tror jag i alla fall.

En liten, liten flicka kommer och tar våra väskor, vi försöker behålla dem när vi ser hur liten hon är (de är ganska tunga alltså) men hon bara ler och tar dem och springer iväg mot vårt rum.

Efter vilan på vårt fina limegröna rum så tar vi en promenad runt i byn och till stranden.

Stränderna är precis så inbjudande och vackra som reklambilderna visar, sanden är vitbeige, vattnet blågrönt, glittrande och varmt och himlen klarblå. Solen hettar och värmer huden. Lovely helt enkelt. Det vimlar även av vita snäckor, vackra korallrester med håligheter och krabbor med lånade skal.

 

Jag njuter som en tok.

På stränderna trängs även massagedamerna, 
de håller till i små hus utan väggar som ser ut som stora himmelssängar.



De masserar ryggar, axlar, fötter, ansikten och händer. 
De fixar manikyr och pedikyr, ja, vad du vill. Och billigt! 

Jag låter mina onda axlar bli masserade. Skönt men lite våldsamt om man jämför med hemma. Men efteråt känns de uppmjukade och sköna. 
En dam får skrubba mina fötter, effektfullt måste jag säga, de blir som nya.

Cirka 200 meter skiljer det på vattenlinjen på för och eftermiddag veckan vi är på första stället. 
Jag snackar ebb och flod. 



Det är ganska fascinerande att se. Fiskebåtarna som ligger och guppar på förmiddagarna ligger på eftermiddagen på snedden långt uppe på land.

Vi åker till marknader i Bang Niang, där mat, kläder och krimskrams blandas. Köttet trängs med fiskar och flugor i den 30-gradiga värmen. 



Vi häpnar och prutar, inte på köttet och fisken dock, det är i vilket fall kul och annorlunda att vara här.

Vi åker på en taxibils flak, det har tak men är öppet på sidorna, det fläktar skönt i värmen. Vi åker till en strandremsa som heter White Sand Beach. 
Vi betalar och bestämmer med chauffören när han ska komma tillbaka. 



Jag bedåras av den vita sanden, de vackra och mysiga små stränderna och allt det gröna. Vi äter thaimat på strandserveringen och köper en Singha 
(öl, för den som inte vet) då och då. 
Vi försöker även lära en charmig servitör lite svenska. 
”Hööl” säger han lyckligt när han kommer med ölen.



Chauffören kommer på klockslaget skumpande och tandlöst leende tillbaka för att hämta oss.

Vi besöker Tsunami Memorial Park, bläddrar i privata album av katastrofen och lyssnar på guidens berättelser om hur allt gick till, skakade går vi därifrån och tittar på den stora båten som med den 10 meter höga vågens hjälp kastades 2 kilometer upp på land. 2004 skedde katastrofen som orsakades av en jordbävning under havsytan. 
Nästan 300 000 människor gick åt och fem miljoner blev hemlösa. 



Här och där efter stränderna finns tsunami-varningsskyltar och höga räddningstorn med stegar. På hotellen uppmanas man av skyltar att springa upp till översta våningen om vågen skulle komma igen.

På kvällen går vi till en av de små restaurangerna efter byvägen, de ropar på oss 
”Welcome inside eeee” och ler med hela kroppen (det är säkert!) 
Vi provar olika thairätter, det är spännande och gott. Kycklingen är bäst med krispiga och fräscha grönsaker. Kött och fisk äter vi dock bara en gång och aldrig mer. Restaurangmänniskorna är mycket gästvänliga men lite svåra att förstå emellanåt. Vi frågar, när vi ätit klart, servitrisen efter dessert och hon svarar leende ”issakliiiiim haaaa?” Vi stirrar på varandra och höjer ögonbrynen men efter en lång stund och med mycket fantasi så tackar vi ja till lite glass. 

Vi vandrar hem i fullmånens sken i den svarta natten. 



Orangelysande pappersballonger stiger på rad i skyn. Några kineser tjoar i poolen. Plötsligt hör jag skånska röster och blir jätteglad och hejar som om jag kände dem.  Märkligt det där att man känner sig som grannar fast det i själva verket skiljer minst hundra mil mellan våra brevlådor.

Vi lockas till hotellets bar av musik. Vi går dit, sätter oss och beställer varsin drink. Det är en väldigt glad musiker som med sin ”instrumentlåda” framför ett helt band. Jag minns inte vad det heter men tror ni fattar va? Han är bra, allra bäst är han när han tar i och sjunger ”Lady in Led” Vi fnissar tyst tillsammans med tyskar och fransmän runtom i baren.

Lite senare, på hotellrummet, när vi ska öppna säkerhetsfacket i vårt rum så funkar inte vår kod! Fast vi öppnat och stängt det ett flertal gånger så går inte skåpf.. upp! Mediciner, pengar, pass… ja allt finns ju därinne! Klockan är mycket så vi bestämmer oss för att fixa det nästkommande dag. Jag sover dåligt och drömmer om pyttesmå thailändare som tar sig in på vårt rum och försöker spränga upp skåpet. Utanför hotellområdet dånar det av fyrverkerier, anar att min dröm påverkas av knallarna.

Nåväl vi får nästa dag hjälp av kassaskåpsexperten som visar oss brytaren inne i skåpet som vi råkat komma åt... 
Puh, vilken lättnad!

En sak som slår mig är att kineser inte solar – alls, och att inte en enda thailändare är det minsta rund… 



En dag på stranden ligger vi bredvid ett kinespar som har jeans, långärmade tröjor, sockar och skor på sig, medan vi ligger i våra badkläder och dryper av svett fast vi har parasollen uppfälld. Och de ser inte ens ut att svettas…? De till och med badar med kläderna på. Hm.. Fattar inte!

Fast apropå thailändarnas smalhet har jag nog kommit på det – De kan inte gå! Jag menar att jag inte en enda gång såg en gående thailändare, ty de småsprang alltid. Själv lufsar jag alltid….  
!Memorerar detta till mig själv!

På stranden

Blundar, min inre stress är som bortblåst. I lurarna har jag min senaste spellista på Spotify. Jag har döpt den till Thailand. Då kan jag sitta därhemma sedan och lyssna och minnas när jag låg här på stranden och njöt. Älskling ligger bredvid och löser Sudoku, han suckar emellanåt. Vi byter mobiler då och då och försöker lösa varandras spel när vi kört fast. Den extremsvåra varianten är klurig.

--------

Nu en meditation som jag tänker köra tunga dagar när jag kommit hem. 
Låna den om du vill

Jag ligger skönt på min handduk och blundar

Jag andas lugnt och avslappnat

Ovanför mig klarblå himmel

Den mjuka sanden har formats efter min kropp

Mina armar ligger snett utefter sidorna

Jag låter sanden strila mellan mina fingrar

Känner hur mjuk den är

Jag hör våg på våg rulla in

Våg på våg

Vattnet är vackert grönblått

All stress rinner av mig

Solens strålar hettar mot mina ben, mina armar och min mage

Det känns underbart

----------

Hemresan går ändå bra, när Moskva dyker upp på kartan på skärmen framför mig och jag inser att det bara är tusen mil kvar så suckar jag av lättnad, det känns som när man åker buss från Stockholm och passerar Söderhamn
"nästan hemma!"

Ja, det här är bara några av de fjorton dagarna. Det var egentligen oändligt mycket mer som hände men jag tror att det framgått att vi hade en kanonsemester.

Vad har jag lärt mig då?

·         Att noga smörja ALLT på kroppen 
(jag missade en hand första dagen, vilken blev ordentligt bränd och svullen)

·         Att ha ett par sandaler extra med så att jag slipper gå i mina fula sköna på kvällen (de passar så dåligt till den lilla svarta)

·         Att det går utmärkt att åka utomlands med någon man bara känt i fyra månader (finns bara kemin och kärleken så…!)

Jo, en sista grej…

I säkerhetskontrollen på vägen hem händer det! Kontrollanten, det är en hon, sliter tag i min väska just som jag ska plocka upp den ur plastbacken. 
Hon river upp en av mina små väskor med diabetesartiklar, viftar med ampuller och insulinpennor och frågar mig vad det är. Jag säger medicin och visar min mage med kanyl och mätare på. Hon fnyser och hojtar till några kollegor. Hon synar väääldigt noga alla sakerna. Gång på gång frågar hon vad det är. Rätt vad det är vill hon ha min biljett och rusar sedan iväg med den och sakerna. 
Vi blir stående och jag känner att Bangkok Hilton kanske blir verklighet. 
(Jaaa, jag vet att jag överdriver) 
Cirka femton minuter senare kommer hon tillbaka och överlämnar allt igen och ber oss gå. Puh en gång till, men nervös blev jag allt.

Kram för idag!