Mitt i Atlanten!

Mitt i Atlanten!

Ön vi besökte heter Gran Canaria.

Det är en vulkanö som tillsammans med tretton andra öar bildar ögruppen Kanarieöarna.

Las Palmas betyder palmerna och är öns huvudstad.

 Ön har varit bosatt de senaste 3000 åren.
En miljon människor befolkar ön och cirka 2,2 miljoner människor turistar här varje år.

Karga klippor 

Vare sig man studerar ön från buss, bil eller båt så slås man av det karga landskapet,
jag får känslan av ett månlandskap.
Det växer nästan ingenting på de höga bergen.
Förutom kaktusar i alla former.
Men ändå älskar många människor ön och återkommer år efter år för att spendera sin semester här.

Med livlig fantasi och god vilja såg jag Gran Canarias eget Mount Rushmore
Inga presidentnunor men längst upp till vänster kände jag igen mitt eget morgonfejs

Klimatet på den södra delen av ön är underbart,
200 dagar mer sol än på den norra kan det skilja.
När fuktig luft från havet
(Nordostpassaden)
trycks upp mot de högsta bergstopparna så kyls den ned,
 moln bildas och faller ned som nederbörd på norra delen av ön.
Sydkusten klarar sig oftast undan både vind, moln och regn nästan alla årets dagar.

Klimatet på sydsidan är såklart mumma för oss kylslagna skandinaver.

Vi har njutit en vecka av den underbara klarblå himlen, havet,
den värmande solen och även av det för oss exotiska landskapet.
Jag och min sambo Glenn har semestrat på ett av världens
turist-rikaste resmål tillsammans med cirka en miljon pensionärer (!)
En 47 och en 52-åring som får känna sig som ungdomar är ovanligt.
Och häftigt!

Att få uppleva en veckas sommar i januari är helt fantastiskt.
En iskall lekamen som får bli uppvärmd både in och utvärtes.
Vinter är inte min grej helt enkelt

Nej nog med fakta nu.

Via bil, tåg och buss samt en stund på restaurang så sitter vi nu på planet som ska ta oss till värmen. Vi lämnar minus 20 därhemma och förväntar oss 40 graders höjning om sex timmar.

G har överraskat mig och bokat platser vid nödutgången vilket innebär att hans långa ben
får plats utan att dubbelvikas och dessutom att jag slipper drabbas av klaustrofobi.

Jag kan sträcka mina ben rakt ut i luften och ändå ha en halvmeter till framförvarande säte.
Skönt!

Nackdelen är att jag får plats bara sådär precis, sätena är tajta här.
Går jag upp tio kilo och de sätter sig på rumpan så får jag snällt sitta på golvet nästa gång.

I sätena framför sitter planets enda minibarn med sin mamma och pappa.
Hon är jättesöt men avvaktande när vi försöker få henne att skratta.
Vi fånar oss, gör roliga miner och vrider huvudena hit och dit.
Men hon tittar bara allvarligt med stora ögon på oss.
Efter en lång stund känner jag att det kanske är dags att ge upp,
hon verkar inte ha samma humor som andra barn.
(Eller då ser vi o-roliga ut kanske, hm..)

Som vi försökte!
Ja, jag kämpade verkligen!

Men vips så har hon kommit på grejen med att gömma sig bakom sätet
och titta fram igen.
Vi slamsar med henne ett bra tag.
Men den som lekt tittut-leken med ett barn vet att det inte finns något
automatiskt slut på den,
 så efter ungefär tvåhundra gånger tittar jag oförskämt ner i
min bok för att hon ska sluta.
Hon låter uppfordrande barnljud några gånger innan hon
inser att tanten och farbrorn blivit tråkiga.
Nu känns det bra att det är extra långt fram till hennes säte.

Jag sitter med benen i tajta stödstrumpor, har laddat med en lugnochro-tablett
och ser faktiskt fram emot flygresan som nästan tar en hel arbetsdag i anspråk.

Flygplansmat
Gott?
Nja..

Jag sover, vaknar, äter flygmat, sover och vaknar.
Och blir akut kissnödig!!
Knäpper av mig bältet bara för att inse att en matochdricka-vagn kommer rullande.
Hm, nåja, jag håller mig.
Vagnen drar sakta, sakta förbi.
Den proffsiga flygpersonalen serverar och ler.
Jag ler tillbaka så gott det går.
Precis när jag reser mig igen hamnar vi i ett oväder,
planet skumpar och guppar.
Lampan med "bälte på" och "interökacigarett" tänds!
Om jag springer fort,fort kanske jag kan bälta mig på toastolen.
Eller nä.

 Jag kniper. Snart, snart.

”Dingdong” Jess, lampan slocknar.
Reser mig snabbt upp.
Och vad kommer inte då? Jo, en ny vagn!
"Da-da-dada-da-daa" Jag kaaaan hålla mig.
Nä, det vete tusan om jag kan.
Jag tror aldrig jag varit så kissnödig i hela mitt liv.
Blundar och ser framför mig hur jag öppnar ett fönster och får släppa på blåsan.
Men ni som ser min vision inser liksom jag att min rumpa inte skulle rymmas i fönstergluggen.

 Lampan har tänts igen! OCH vagnen står kvar..
Nog borde de väl kunna göra ETT undantag?
Jag LOVAR att jag dra in magen så jag kommer förbi vagnen och hålla i mig i lilltoan.

Nåja, min blåsa sprängdes inte och det blev inte blött på mitt säte heller.

Efter sex timmar applåderar vi piloten, undrar varför?
Klart han tog ner oss bra, men jag har aldrig applåderat busschauffören därhemma någon gång.
 Det är ju hans jobb liksom.
(Skulle vi ha buat om han störtat tro?)
(Nä, det var inte kul, ber om ursäkt.)

Vi får i alla fall knäppa av oss bältena, piloten har släckt lampan,
och den vanliga kalabaliken uppstår.
Jag har aldrig fattat det där,
i alla andra köer jag någonsin stått i så väntar man snällt på sin tur
och allt flyter på.
(Ok, kom på att jag blivit omgådd i kön på Ica en gång)
På flygplan ställer alla sig upp samtidigt,
plockar ut sina väskor i skåpen däruppe samtidigt och ska ut samtidigt!
Hallå, i hallen med väskrullbanorna får man ändå vänta.

Vi kommer till slut ut och slås av den underbara värmen. Mmmmmm.

Rullbandet med väskorna är lika spännande varje gång,
det känns ungefär som om jag fått bingo när jag ser min väska komma
guppande på larvbandet.
 Jag ler alltid lite ursäktande och döljer min mallighet när jag hämtar ut min vinst.

Fast när min kommer sist är det inte lika kul.

På väg till transfern rusar människor hit och dit.
Vi hör ett par framför oss prata högljutt:

Hon: En dam, typ 70+, lite mager, har definitivt krökat på planet.
(Går allt annat än rakt)

Han: En man, samma årgång som sin fru gissar jag. (Liiite nyktrare.)

Han: ” Håll dä till mig nuda´!!” Han låter arg.

Hon: ”Va ska ja de för?” Hon låter näpsig.

Han: ”Du har ju komme bort föör”

Hon: ”Fnys” Märkbart irriterad.

Han: Likadan.

Hejåhå, vilken trevlig semester de kommer att få, tänker jag.

När vi suttit och väntat i vår buss ungefär en halvtimme kommer de rultande,
men de tar sig in och håller sig lugna hela resan till sitt hotell.
När de ska ut går mannen raskt ut,
vi ser honom plocka upp resväskan busschauffören ställt fram utanför bussen.
Chauffören sätter sig på plats och sträcker sig efter stängadörrenspaken…
Jag är på vippen att säga något när jag ser en rörelse snett bakom mig i bussen.
Det är den överförfriskade damen som raglar fram i mittgången.

-       -   Ja ska ut, säger hon och pekar.
Jag anar hennes mans armar som sträcks ut mot henne för att hon inte ska missa backen.

Hm..  Vi får väl se om de är med på planet hem om en vecka.

Bussen tar oss från Las Palmas till sydkusten på Gran Canaria,
närmare bestämt till Puerto Rico.
Nattmörkret är kompakt.
När vi närmar oss samhället ser vi tusentals ljuspunkter som sträcker sig ända upp till himlen.
Wow! Tanker jag.
Häftigt om man skulle bo sådär högt uppe!

Vårt hotell syns högst däruppe med de gröna balkongerna

 När bussen släppt av alla resenärer utom oss så vänder han kosan mot serpentinvägarna..
Ja, vi är på väg dit upp. Jag blundar i kurvorna.
Från mitt högt belägna bussfönster ser jag rätt ner utför stupet
när vi i hög hastighet väjer för mötande bilar.
Gulp, alla mina handflator dryper.
Pust, snart är vi i alla fall nästan högst uppe på toppen och får kliva ut.
Incheckningen går snabbt och baren stänger om fem minuter får vi veta.
Vi drar med oss väskorna in i den tomma baren,
beställer en iskall öl var, sjunker ner på höga barpallar
och sitter med gapande munnar och beundrar de miljoners lysena från ovan den här gången.

Lysen från det andra berget
Och den iskalla ölen

Tio minuter senare har vi både vi och väskorna rullat in på det fina rummet och somnat som stockar.

Första morgonen blir jag väckt tidigt av en sambo som är pigg som en mört.
- Nu blir det promenad! Säger han.
Helt ofattbart att han är pigg redan??
 Jag kisar med ögonen och har inte lust att promenera förrän tidigast om en timme!
Till slut släpar jag mig upp och står och stirrar en stund.

Synen som möter mig på balkongen är följande:

Hundratals hotell på berget mittemot,
Ja berg, kargt berg som ser ut som en osådd rabatt om våren.
Hotellen ligger likt små vita ihopsatta legobitar utslängda på jordberget.
Jag kan tyvärr inte säga att det är vackert.

Men vänder jag blicken till vänster så ser jag det jag älskar mest,
nämligen havet och horisonten!
Wow, det är mäktigt!
Först havsviken som breder ut sig
och så horisonten där längst borta som ser ut att möta himlen.
Otroligt vacker utsikt!
Vi trodde nog att det skulle vara närmare till havet när vi bokade,
men vid några besök nere i samhället och speciellt dånet ifrån alla
barer nattetid så är vi glada att vi bor på berget.

Till höger ännu mera jordberg, eller gammal lava har jag lärt mig.
Det är därför det växer så dåligt här.
(Kör en vacker blombild istället)

Dagarna blir fyllda av sol, promenader, bad, shopping, god mat,
mycket kärlek och en och annan iskall öl:

Ja,vi har haft en finfin vecka.

Vi typ ”lär känna” en pubägare från Belfast i rutig skjorta
som har precis den accent du tänker på när du hör ordet ”Belfast”
Öuu dea = Oh dear
Ja,ni hajar.
En underbar rödhårig lite rund kille med lillfingret lite feminint halvböjt.

Han berättar om Kanarieöarna, vilka restauranger vi ska gå på och inte,
samt så blandar han en Bailey`s kaffedrink så bra att vi blir tvungna att gå dit igen.

Vi har på hotellet en kolla såtoarullarnainteärslut-kille.
Det är säkert, han kommer varje dag, sticker in huvudet och kollar toarullarna, enbart.
(Hoppas han har någon annan syssla också)

 En badvakt som står vid poolkanten hela dagen,
 känns tryggt men han verkar inte få sätta sig en enda minut, han bara står och står.
(Det är väldigt få som badar, de flesta ligger bara och solar)
Själv så satt jag lite väl länge i solen utan att tänka mig för.
(Blond, ljus hud, dubbelhakor..ja, ni vet)

Har man dubbelhakor bör de hängas upp vid solning!

Vår pool syns därnere till vänster
Där vår poolkille brukar hänga

Vi har också en kolla att viharströmpårummet-kille.
Jo, det är säkert!
Likadant där, sticker in huvudet en gång om dagen och kollar bara.
Hm...

Morgonsol bakom hotellet

På stan finns en inkastare till varje restaurang,
de följer med hela vägen mellan sina gränser, från restaurangen före till den efter.
Och restaurangerna ligger vägg i vägg, minst femtio räknar jag till.
De ger sig inte fastän vi säger att vi redan ätit, en del är riktigt obehagliga.
I början är vi artiga, skakar på huvudena och säger "No thanks"
men när veckan börjar närma sig sitt slut blir de bara ignorerade.
G driver lite med dem:

- Hella vär ar ja frromm?
Säger han lite melodiskt innan de hinner öppna munnen.

Då ser de bara förlägna ut och står tysta tills vi passerat.

Vi hittar till slut en underbar restaurang i utkanten
med excellent personal, underbar mat och överdådig service.
Vi blir behandlade som kungar!
Den blir vår favorit.
Senador är namnet om ni vill ha tips.

På väg till den underbara restaurangen i underbar kvällssol

OCH -
 Vi går i trappor!
Som vi går!
165 trappsteg är det i vår trapp upp till hotellet från staden där nere.
 Vi träffade på några Öviksbor som vi hälsade på igår,
de har 700 steg upp till sitt hotell på berget mittemot.
Vi hälsade bara på dem en gång..
Det känns i benen kan jag säga.
Mina ben ser snart ut som Heman dockornas som fanns när jag var liten.
 Känns inte så kvinnligt bara.

Sheman-ben
Nä nu tänkte jag fel..

Tänk att det är så fantastiskt att möta människor från samma stad när man är i ett annat land.
Konstigt egentligen, men det känns som om man vore släkt närapå.

Vi hade en trevlig eftermiddag tillsammans och blev bjudna på deras allinclusive-mat.

Utsikt från Öviksbornas hotell mittemot

Vi går även den långa strandpromenaden,
en fin gångbana med perfekta stenar ditlagda likt ett pussel.

Å här hänger jag på stenmuren och försöker se cool ut

På den ena sidan löper lodrät bergvägg upp till lyxhotellen,
på den andra sidan lika lodrät bergvägg rakt ner i havet.
Där nere slår det blågröna havet emot de gråbruna klipporna så det skummar.
Det är så otroligt vackert.

 Vägen tar oss västerut ända till Amadores underbara strand,
där vi äter underbara luncher och badar i iskallt hav.







Strandpromenaden österut tar oss till den stora båtparkeringen, eller hamnen då.
Där även alla båtturer utgår ifrån.

En dag var vi verkligen PÅ Atlanten!

Vi valde den av båtarna som såg mest stadig ut.
Det gamla skeppet som såg ut som Pippi Långstrumps pappas gamla skorv
 hade varit häftigt att prova men katamaranen kändes mera pålitlig.

Jag är nu en gång en människa och ingen fisk,
men varje gång tackar jag likt förbannat entusiastiskt JA när det talas om båttur.

Nåja, den här såg pålitlig ut och jag tvekade inte en sekund
när jag såg de lyckliga människorna som överlevt den tidiga turen hoppa av.

Vi klev på, hoppilandkallen la ut,
båten snodde runt i hamnen och styrde nosen (fören) ut mot öppet hav.
Gulp. Det blåste lite lagom.
Små, små vågor gjorde att båten guppade lite, lite.
Jag tog emot en öl av käraste och log förväntansfullt.

Fortfarande lugn och trygg, vågorna kom senare..

Blåsten tilltog, mitt hår rufsades och den mäktiga känslan av att se en
evinnerlig horisont fick mig att dra efter andan.
Det var "amazing" skulle jag sagt om jag var engelsk.
Allt annat kändes så litet och platt plötsligt, bokstavligen, detta är den värld vi tillhör.
Vad gör låga löner, för många kilon eller för salt middag liksom?
Jag är en urinnevånare!

Horisonter är livsbejakande

Allt det där satt jag och överväldigades av när jag kom på att jag inte var en fisk.
Den väldiga vågen fick mig att hugga tag i pojkvännens ben,
sluta andas och tro att jag skulle dö!

Han sneglade på mig och log lite överseende.
Allvarligt, han log!!

Jag undrade varför jag gått med på båtdöden.

-        -  Du vet, luft är lättare än vatten, sa han.

   Inget mera.

Va?? Trodde han att jag ville tänka fysik?
Nu?

Vågorna höjde och sänkte sig,
folk stod upp, barn skrattade och stojade.
Hm, det är tydligen bara jag som är vettig här,
tänkte jag med kraftigt rynkade ögonbryn.

-         - Wow! Kolle deråt, delfinerne hopper!!
Olika superlativ på olika språk uttalades.

-         - At your right side you can see dolphins playng!
Högtalaren knastrade.

 Jag kollade misstänksamt upp, spejade:

”Wow, jag kan se dom, jag kan se dom!”
Jag log från öra till öra.
Jag halade fram kameran, knäppte, filmade och knäppte bild på bild.
Kände mig rusig av lycka, de hoppade nära och långt ifrån, de var jättemånga!

Hade velat fånga Skippers hopp på bild.. Men det är delfinryggar, jag lovar!

Plötsligt kom jag på det -
motorerna hade saktat ner och vi gungade i de höga vågorna.
Jag gapade, båten flöt och vi gungade i havets vagga.
Ja, så kändes det. Och jag levde!!

-          - Går det bra älskling? Frågade G.

-          -   Mhm, svarade jag och nickade.

Ja, Jag drog en djup suck och erkände för mig själv att det faktiskt funkade.
 Men jag har ingen aning om jag överlever nästa gång…

Sista dagen blev en marknadsdag,
med buss till Mogan på slingrande vägar och kilometerlånga tunnlar tog vi oss dit.
Den ”lilla” byn Mogan blir varje fredag överfull av turister
som vill uppleva kanarisk marknad.
 Mycket krafs fanns det, men fina saker också.
Fynda gjorde jag när jag väl lärt mig pruta.
Ja, jag tror jag fyndade i alla fall..

Men aktare vad arga de blir om man börjar köpslå och ångrar sig.
En man skrek efter mig när jag inte ville köpa blusen jag stått och klämt
och känt på medan jag frågade priset.
Han var nere under halva priset när jag en kilometer därifrån
fortfarande hörde hur han ville att jag skulle köpa den.

G undrade konstigt nog varför jag ville gå utanför marknaden tillbaka.

Vi har denna semester gått och gått, ja säkert har vi gått cirka två mil varje dag.
Och – ja, vi har ätit och druckit mycket också.
Ätit underbar god mat.
G har snöat in på bläckfisk så det har varit hans basföda de här dagarna.
Själv har jag återupptäckt räkor,Jätteräkor!

Jätteräkor och kanarisk potatis - himmelst gott!

Med start 04.15 via buss, plan, taxi, tåg och bil var hemma 17.30
Urtrötta!
Men datorn åkte såklart fram för att se ut nästa resmål!

Tack för att du läste!

En sån där lite pinsam dag!

Jag sitter bekvämt tillbakalutad i det mjuka soffhörnet.

Soffan är av svart skinn.

Och man blir inte alls svettig i baken som jag trodde 

när min sambo envisades att vi skulle köpa den.

(Konstigt, JAG hade fel?)

Hörnet är perfekt,jag kan både sitta rak i ryggen och som en ostkrok

en hel kväll utan att gå som en likadan dagen efter.

Jag kan till och med slumra skönt en stund 

I alla fall tills jag blir buffad på för att jag låter som en gris.

I

alla fall så sitter jag här och tänker på dagens händelser.

Det började med att jag rusade fram till kvinnan med barnvagnen.

- Nämen, grattis!

Jag dök ner med huvudet i vagnen.

- En så liten fin en du fått!

Jag sträckte på mig och vände mig mot kvinnan 

som för att ge en kram.

Jag såg rakt in i kvinnans ögon.

Fick svårt att få leendet att sitta kvar.

Jag hade tagit fel!

- Ehh, men så roligt, sa jag och backade två steg.

Hm, jag skulle nog ha erkänt på en gång.

Det gick för många sekunder.

- Du tog fel va?

Sa hon och blängde på mig.

- Ja,pep jag till svar

Och den äldre kvinnan rodnade. (Jag)

I sådana situationer är det väldigt lätt att göra allting mycket värre.

- Fniss,jag trodde du var bror till min kompis som nyss fått barn!

- Alltså han har inte fått barn, utan...

- Eller, inte hans bror alltså, utan du!

- Som inte är hans b...

Hujedamej!

Hon hade inte ett uns av humor, den unga snytan.

Jag trippade iväg i snömodden, lite sur var jag allt.

Sträckte nog näsan lite för mycket uppåt 

(och mungiporna nedåt)

Klumpeduns!

Ja, som en sån kände jag mig när jag 

"Swisch"

Satte mig på baken, mitt på gatan.

Jag tycker att det är ganska konstigt

Egentligen

Att det är så skämmigt att ramla.

Men jag skämdes och klev upp fort som attan.

Ryggen och rumpan värkte

Men det är viktigast att kliva upp snabbt!

Konstigt!

Sedan var det det här med artigheten.

En man stod och höll upp dörren till bankens lokaler, 

dit jag var på väg.

(Han hade nog sett mig ramla, 

och tänkte vara snäll med klumpetanten)

Jag log och skyndade mig fram.

Det var långt till den där rackarns dörren, kom jag på.

Jag fick lov att jogga lite på slutet..

- Tack, flås, det, flås,var, flås, snällt!

sa en rödblommig jag till den flinande mannen.

Vad gör man inte för att vara snäll mot nån som är snäll?

Banken var fylld med folk som stod i kö.

Jag höll mig för ryggen och stapplade mig fram 

när det var min tur vid kassan.

- Kan jag få växla lite euro?

- Javisst, svarade den tjusiga och välklädda bankkvinnan.

(De är alltid tjusiga, banker anställer nog bara tjusiga)

(Och välklädda)

 - Ja, vi ska till Kanarieöarna på lördag, 

tänkte att det kunde vara bra med bara lite cash, 

det är inte så varmt där nere nu men vad gör väl det,

det är ju varmare än....

Jag pladdrade på samtidigt som jag checkade mobilen 

När jag tittade upp såg jag bara ryggen på henne längst bort i lokalen.

Tog sedan emot mina typ utländska pengar

och funderade på om jag skulle låtsas ha headset på mig.

På min väg ut mötte jag en gammal bekant i dörren.

Jo, jag tog rätt den här gången.

- Nämeeeen heeeej!

Sa jag leende.

Hon tittade på mig, kisade med ögonen och hälsade artigt.

-Hej!

Och gick in i banken.

Jag vände mig om och undrade om jag såg annorlunda ut den här knäppa dagen.

Det såg ut som jag i glasrutan i alla fall.

Nä nu ska jag ta och sova lite 

och hoppas på att morgondagen roar den med!

Att njuta

I tisdags tre år ihop!

Han kom med en bukett!

Jag log, glad över gåvan av mannen jag älskar.

Men,

också för att jag såg vackra föremål att föreviga med min nya systemkamera som jag håller på att lära mig använda.

Blommornas och hela naturens skönhet får mig lugn inuti.

En av de kallaste dagarna kunde jag inte hålla mig längre, jag var tvungen att gå ut och fånga ljuset innan dagen mörknade. 

Så skört, så vackert. 

Så stackars ynkliga i den stränga kylan.

                             Kontraster
                          Som människor
                           Vi är alla olika
                  Precis som det ska vara

Min dag blev fin

Jag kände mig nöjd

Med iskalla fingrar, ro i hjärtat 

och ett leende på läpparna

fick min käre en kyss

när jag kom in.

Sanning eller ej?

    Jag vaknar av att mina kompisar otåligt säger att de ska gå och käka. De undrar om jag ska med eller inte? Jag gnuggar mina ögon och ser mig omkring. 

   Vi har åkt länge i den lilla bussen med mörkblå säten, det ser inte ut som en vanlig buss. Det ser mer ut som en handikappbuss, golvet är av sån där silverfärgad durk med räfflor på och går att sänka till trottoarnivå. Stolarna står en efter en utefter väggarna och golvet är stort i mitten, som för att ge plats för rullstolar.

   Innan jag hinner svara kommer ett gäng gamla tanter in i bussen med rullatorer, de ser mycket äldre ut än vanliga gamla tanter. Riktigt rynkiga gamla ansikten, med silvergrått permanentat hår, guldringar i öronen och seniga händer som håller hårt i handtagen. De har gråa kappor på sig allihop. Och rött läppstift som de målat både på sina smala läppar och i rynkorna ovanför. De pratar högljutt på ryska. Mina vänner försöker få ut dem, men då skriker de ännu högre, hytter med nävarna, låser däcken på sina fordon och blänger elakt på oss. Det blir en lång obegriplig hetsig diskussion där ingen förstår vad den andre säger. Nåväl, vips är de borta. Jag tror det var vår chaufför som föste ut dem till slut.

   Jag vill helst sitta kvar på min plats och sova en stund till känner jag men inser att jag inte åkt till Ryssland över dagen bara för att sitta och sova i bussen. Ja, Ryssland var det. Chauffören meddelar att han kommer och hämtar oss klockan åtta på kvällen på samma ställe. Jag kravlar mig mödosamt upp men meddelar mina vänner att jag kommer att strosa själv. Tillbaka till bussen kommer jag att hitta innan åtta.

     Jag ser mig storögt omkring, stora hus, breda gator och vackra fontäner. Jag står vid en fontän och beundrar utformningen på statyn som pryder dess kant när jag känner att något buffar på mitt ben.

Hu, det är en stor svart sak som ser ut som en korsning mellan en stor ful hund och en kolsvart get. Den har lång tovig päls som släpar i marken. En nos som är lång och bred och mest ser ut som en falukorv, små elaka ögon och gethorn. Jag vet faktiskt inte vad det är. Den tigger mat av mig, jag stryker den på huvudet och visar mina händer att jag inget har att erbjuda. ”Bort nu” tänker jag. Schas,schas, jag viftar lite med handen. Men han ger sig inte, jag tänker att jag borde ryta åt honom men de kanske är fridlysta här. 

Med sina små svarta ögon tittar han argt på mig och helt utan förvarning tar han sina stora breda och jättevassa tänder och biter sig fast i mitt lår. Folk med svarta burkor, antar att det är kvinnor, står och tittar på oss.

Jag gapar förvånat av smärtan och hoppas att det inte är på riktigt detta. Han biter hårdare. Jag säger ”Hjälp” Lite lågt eftersom jag inser att folket som samlats och nu klappar händerna och skrattar inte kan svenska.

Panik! Jag blir arg när de skrattar och tänker att jag får väl klara mig själv. Jag får superkrafter och sliter loss mitt ben ur hans käftar och börjar springa. Jag tänker att jag kanske inte borde springa men det är för sent. När jag sneglar bakåt ser jag att besten är efter mig.

 Jag springer mot gränderna, det ser ut som i Gamla Stan, kullersten täcker marken och ockragula hus kantar ”gatorna” Mysigt och fint tänker jag medan jag lufsar vidare. Men en blick bakåt gör att jag inte kan lufsa längre, jag måste speeda på lite. Den svarte knappar in på mig.

Jag blickar till höger och vänster där jag springer och tänker smart att åt höger springer jag inte för den gränden tar ju slut där och till vänster slutar gränden där…  Jag fortsätter alltså springa rakt fram.

Längst där borta skönjer jag ett slut även på min gränd. Ett hus står i vägen med breda glasdörrar. Jag närmar mig och tänker att jag ska skynda mig in och slå igen dörren efter mig. Framför gethunden.

Men plötsligt saktar min värld ner och går i s l o w motion. Jag svävar i luften några sekunder mellan varje nedslag i kullerstenen. Jag vill ju så snabbt som möjligt nå fram men det går inte! När jag sneglar bakåt ser jag att gethundens värld går lika snabbt som vanligt så han når mig snart om han vill, och det vill han ju. Rädsla och maktlöshet gör att jag snyftar till.

Jag sträcker mig fram mot handtaget och ska just gripa tag i det när odjuret kastar sig över mig.  Jag hinner känna att dörren är låst så den skulle ändå inte ha hjälpt mig.

Jag blev till getlunch!

Nä, det vet jag inte för jag vaknar, svettig och med dunkande hjärta efter min språngmarsch och min rädsla och undrar vars min jagare gömmer sig. Bredvid mig ligger någon! En svart kalufs sticker upp ovanför täcket!

Ve och fasa, ska jag våga öppna täcket och kolla?

Knäppt slut jag vet, men över drömmar råder man inte och det här är min dröm precis som jag upplevde den. Just att man minns alla detaljer känns konstigt, och när man vaknar törs man inte riktigt lita på att man verkligen är vaken.

Tänk att november kan vara så vacker ändå!

Tänk att november kan vara så vacker ändå!

Jag har just valt att ikläda mig mitt nya vinröda vinterset, 

det vill säga mössa, snurrarunthuvet- halsduken, 

ni vet en sådan där som är stickad rund, samt vantar. 

Jag har stått och speglat mig och gruvat mig för att gå ut. 

November har blivit kallt, tjocka skor och tröja under jackan. 

Tröjan alltså. Under jackan. 

Och jag har tänkt att jag borde skura hallen, 

det ser alltid så skitigt ut när man öppnar dörren 

i den annars mörka hallen. 

Jag skulle faktiskt kunna använda dörren på baksidan
tänker jag lurigt.

Jag drar ett djupt andetag och småspringer till bilen, 

kommer precis ihåg sladden, girar runt bilen, 

springer och slänger upp sladden på soptunnan,
den rasar ner som den brukar, 

men jag tänker som vanligt att jag plockar upp den ikväll.

 (Slarvigt, jag vet)

Motorvärmaren har gjort att jag bara behöver skrapa bilens rutor lite, lite. 

Jag klämmer in mig på bilsätet,
observerar att det blivit fasligt trångt bakom ratten, 

trycker ifrån med benen medan jag fumlar med staget under sätet. 

Skulle inte käkat så mycket i helgen.

Blåtandstelefonen påkopplad, 

FM-sändaren inkopplad, 

jag fastkopplad samt glasögonen påsatta.

 Bara att tuta och köra!

När bilen är utbackad blir jag stående utan att trycka ner min högerfot.

 Ja, november är vackert!

 Björkarna runt issjön är täckta av frost,
solen försöker tjurigt tränga igenom grådiset. 

Jag gapar, ögonfransarna når bergis mina ögonbryn 

och hade inte en bil kommit från ingenstans och väckt mig med sitt ”tut” 

så hade jag nog stått kvar där än idag.

Jag vet inte riktigt vad som hänt med mig, 

det är som om jag är rädd att jag ska glömma allt vackert jag ser, 

jag måste fota, fota och fota. 

”Bra men suddigt, mamma” säger mina sanningsenliga barn. 

Jag tror det har med åldern att göra,
jag menar min uppskattning av vackra ting.

Jag skulle så gärna ta osuddiga bilder, 

funderar på att antingen skaffa glasögon eller skaffa en bra systemkamera. 

Fast den tar ju inga kort själv förstås.

Borde nog gå en fotokurs funderar jag och kör iväg. 

Jag höll på att anmäla mig till en i somras 

men insåg att jag nog inte kunde komma med min mobilkamera.

Glasögonköpare höll jag på att bli i våras,
synen kollades och provning inleddes,

 mycket spännande, tyckte jag, 

så många läckra det finns!!

Jag provade och provade,
mörkt turkosa uggleglasögon skulle jag vara jättesnygg i tyckte jag.

 Ända tills jag blev upplyst om att jag har ett väldigt ”svårt” ansikte.

 ”Det finns inte så många glasögon som passar till dig”
sa lilla fröken glasögonförsäljare.

 Ja, så sa hon. 

”Annat är det med mig, mitt ansikte passar i de flesta” 

Hm, tänkte jag,
du borde nog vara lite mer uppmuntrade och inte säga allt du tänker.

Så – mitt köp stannade av kan man säga, jag tappade lusten. 

Dock har jag sepålångthåll-glasögon när jag kör bil. 

Ingen annan bilist hinner se om jag har rätt ansikte. 

Nya glasögon ska det bli, snart.

Uppskattningen av vackra ting går inte att beskriva,
jag blir helt uppslukad. 

Den kan vara bra att känna till om nu någon får för sig att vilja
valla mig runt något naturstråk.

Jag stannar ideligen,
man kan tro att jag är kissnödig och stannar för att knipa, 

men jag stannar helt enkelt för att kisa och
bestämma mig för vilken vinkel som bäst fångar tinget.

Vad jag ska göra med alla bilder har jag ingen aning om, 

de flesta är som sagt lite suddiga men det ser ju inte jag – än.

Nåja, nu var det novembers skönhet jag skulle skriva om. 

Vägbanan är blank, 

jag vågar inte tvärbromsa sådär coolt som många gör bara för att kolla greppet. 

Jag gasar lite lagom och håller siffrorna på skyltarna.

 Det ringer i mobilen! 

Blinkar höger, bromsar in vid den blå P-parkeringsskylten. 

Hm… eller, det vaar halt, jag missade parkeringen kan man säga, 

jag glider förbi och svänger ut på den bilfria vägbanan igen.

Lägdan, ängen eller åkern, jag vet inte vad det egentligen är, 

men det spelar liksom ingen roll, 

blänker silvervit och bländande av strålarna som nu trängt fram.

Fotofingret rycker, men jag kopplar järngrepp om ratten, 

koncentrerar mig på min körning
och tänker återigen att min besatthet måste vara åldersrelaterad.

När jag i min ungdom lufsade i naturspåren
kollade jag mest barken under mina fötter, 

mina båtåk minns jag bara med fasa
eftersom jag är en sådan där lättåksjuk människa. 

Och blommor och blad, de växte, mer tänkte jag inte då.

Nu skulle jag kunna bo mitt på elljusspåret, på en ö eller mitt på en typ äng. 

Eller, nä, men ni fattar.

Ljuset är magiskt,
när jag närmar mig staden
fantiserar jag att det är som taget ur en tecknad serie 

som gick på tvn när jag var barn.

Lite disigt, med suddiga konturer och en sol som inte tänker stiga mer på himlen

 innan den går och lägger sig igen.

Jag är glad att jag hinner vara med om detta
eftersom mitt jobb inte startar förrän tio, 

sju till fyra jobbare hinner liksom inte.

 Lyllo mig, tänker jag.

Jobbar hela dagen till klockan sex och får finna mig i att
novemberkvällarnas

 svarthet inte är speciellt vacker.  

Men imorgon, då!

Min väg i skogen!

Min väg i skogen

Skogen drar i mig och vill att jag ska komma in

Vägen är bred och inbjudande

Hösten är kall men jag är välklädd och solens strålar letar sig in mellan blad och grenar.

Barren ligger likt en matta och färgar marken varmt rödbrun

Jag vänder min blick uppåt och blir stående så en stund, betraktar de höga trädkronorna, 

ser hur de svajar svagt högt där uppe och känner hur liten jag är

Ord som dyker upp i mitt huvud är:

Storslagna

Mäktiga

Respektingivande

och naturligtvis

Vackra

I den åldriga skogen hänger skägglaven, det tyder på att skogen mår bra.

Känslan av att befinna sig i en saga blir påtaglig.

Som om en tomte sprungit förbi och tappat sitt skägg i farten.

Magiska vattendroppar fångar min blick, 

går jag tillräckligt nära ser jag hur skogen speglas i dem.

Sakta gungar de med grenen utan att trilla av.

Jag önskar i denna stund att jag hade en bättre kamera och att jag inte darrade på handen så.

Jag når den omtalade utsiktsplatsen

Ja, den är magnifik!

Berg, dalar och sjöar ser jag.

Nynnar sol, vind och vatten.

Drar ett djupt vördnadsfullt andetag inför moder natur.

Jag fortsätter min vandring och beundrar höstens färger.

Alla de brandgula löven är borta nu.

Kvar finns lite mildare toner som förbereder sin vila under snötäcket.

Mossan lyser fortfarande saftigt grön

Går man närmare ser den ut som en helt egen liten skog

Och på avstånd som ett 
vackert hantverk med perfekta små stjärnor.

Medan jag söker motiv dyker en skrämmande skugga upp..

Inte så vackert men jag tar med bilden för att jag gillar dess effekt.

Å de stackars hundkexen, de arma krakarna, så sköra nu på slutet.

Men ändå så vackra.

Den trolska skogen, det tunna ljuset strilar mjukt in över mossan.

Något konstigt är det

Idag är till och med de sågade stubbarna en fin syn

De stympade ytorna lyser starkt gula i solskenet.

Här och där i lingonriset tittar skogens rubiner fram och gör att jag ler.

Så fina!

Jag avslutar med ännu en bild över det vackra landskapet 

Molnslöjor seglar sakta. 

Ja det var min tur på berget bakom fantastiska Österåsen

Känner mig stärkt både av min skrivarweekend och av min skogspromenad.