Med liv och lust från mig!: Mitt i Atlanten!

Mitt i Atlanten!

Ön vi besökte heter Gran Canaria.

Det är en vulkanö som tillsammans med tretton andra öar bildar ögruppen Kanarieöarna.

Las Palmas betyder palmerna och är öns huvudstad.

Ön har varit bosatt de senaste 3000 åren.
En miljon människor befolkar ön och cirka 2,2 miljoner människor turistar här varje år.

Karga klippor

Vare sig man studerar ön från buss, bil eller båt så slås man av det karga landskapet,
jag får känslan av ett månlandskap.
Det växer nästan ingenting på de höga bergen.
Förutom kaktusar i alla former.
Men ändå älskar många människor ön och återkommer år efter år för att spendera sin semester här.

Med livlig fantasi och god vilja såg jag Gran Canarias eget Mount Rushmore
Inga presidentnunor men längst upp till vänster kände jag igen mitt eget morgonfejs

Klimatet på den södra delen av ön är underbart,
200 dagar mer sol än på den norra kan det skilja.
När fuktig luft från havet
(Nordostpassaden)
trycks upp mot de högsta bergstopparna så kyls den ned,
moln bildas och faller ned som nederbörd på norra delen av ön.
Sydkusten klarar sig oftast undan både vind, moln och regn nästan alla årets dagar.

Klimatet på sydsidan är såklart mumma för oss kylslagna skandinaver.

Vi har njutit en vecka av den underbara klarblå himlen, havet,
den värmande solen och även av det för oss exotiska landskapet.
Jag och min sambo Glenn har semestrat på ett av världens
turist-rikaste resmål tillsammans med cirka en miljon pensionärer (!)
En 47 och en 52-åring som får känna sig som ungdomar är ovanligt.
Och häftigt!

Att få uppleva en veckas sommar i januari är helt fantastiskt.
En iskall lekamen som får bli uppvärmd både in och utvärtes.
Vinter är inte min grej helt enkelt

Nej nog med fakta nu.

Via bil, tåg och buss samt en stund på restaurang så sitter vi nu på planet som ska ta oss till värmen. Vi lämnar minus 20 därhemma och förväntar oss 40 graders höjning om sex timmar.

G har överraskat mig och bokat platser vid nödutgången vilket innebär att hans långa ben
får plats utan att dubbelvikas och dessutom att jag slipper drabbas av klaustrofobi.

Jag kan sträcka mina ben rakt ut i luften och ändå ha en halvmeter till framförvarande säte.
Skönt!

Nackdelen är att jag får plats bara sådär precis, sätena är tajta här.
Går jag upp tio kilo och de sätter sig på rumpan så får jag snällt sitta på golvet nästa gång.

I sätena framför sitter planets enda minibarn med sin mamma och pappa.
Hon är jättesöt men avvaktande när vi försöker få henne att skratta.
Vi fånar oss, gör roliga miner och vrider huvudena hit och dit.
Men hon tittar bara allvarligt med stora ögon på oss.
Efter en lång stund känner jag att det kanske är dags att ge upp,
hon verkar inte ha samma humor som andra barn.
(Eller då ser vi o-roliga ut kanske, hm..)

Som vi försökte!
Ja, jag kämpade verkligen!

Men vips så har hon kommit på grejen med att gömma sig bakom sätet
och titta fram igen.
Vi slamsar med henne ett bra tag.
Men den som lekt tittut-leken med ett barn vet att det inte finns något
automatiskt slut på den,
så efter ungefär tvåhundra gånger tittar jag oförskämt ner i
min bok för att hon ska sluta.
Hon låter uppfordrande barnljud några gånger innan hon
inser att tanten och farbrorn blivit tråkiga.
Nu känns det bra att det är extra långt fram till hennes säte.

Jag sitter med benen i tajta stödstrumpor, har laddat med en lugnochro-tablett
och ser faktiskt fram emot flygresan som nästan tar en hel arbetsdag i anspråk.

Flygplansmat
Gott?
Nja..

Jag sover, vaknar, äter flygmat, sover och vaknar.
Och blir akut kissnödig!!
Knäpper av mig bältet bara för att inse att en matochdricka-vagn kommer rullande.
Hm, nåja, jag håller mig.
Vagnen drar sakta, sakta förbi.
Den proffsiga flygpersonalen serverar och ler.
Jag ler tillbaka så gott det går.
Precis när jag reser mig igen hamnar vi i ett oväder,
planet skumpar och guppar.
Lampan med "bälte på" och "interökacigarett" tänds!
Om jag springer fort,fort kanske jag kan bälta mig på toastolen.
Eller nä.

Jag kniper. Snart, snart.

”Dingdong” Jess, lampan slocknar.
Reser mig snabbt upp.
Och vad kommer inte då? Jo, en ny vagn!
"Da-da-dada-da-daa" Jag kaaaan hålla mig.
Nä, det vete tusan om jag kan.
Jag tror aldrig jag varit så kissnödig i hela mitt liv.
Blundar och ser framför mig hur jag öppnar ett fönster och får släppa på blåsan.
Men ni som ser min vision inser liksom jag att min rumpa inte skulle rymmas i fönstergluggen.

Lampan har tänts igen! OCH vagnen står kvar..
Nog borde de väl kunna göra ETT undantag?
Jag LOVAR att jag dra in magen så jag kommer förbi vagnen och hålla i mig i lilltoan.

Nåja, min blåsa sprängdes inte och det blev inte blött på mitt säte heller.

Efter sex timmar applåderar vi piloten, undrar varför?
Klart han tog ner oss bra, men jag har aldrig applåderat busschauffören därhemma någon gång.
Det är ju hans jobb liksom.
(Skulle vi ha buat om han störtat tro?)
(Nä, det var inte kul, ber om ursäkt.)

Vi får i alla fall knäppa av oss bältena, piloten har släckt lampan,
och den vanliga kalabaliken uppstår.
Jag har aldrig fattat det där,
i alla andra köer jag någonsin stått i så väntar man snällt på sin tur
och allt flyter på.
(Ok, kom på att jag blivit omgådd i kön på Ica en gång)
På flygplan ställer alla sig upp samtidigt,
plockar ut sina väskor i skåpen däruppe samtidigt och ska ut samtidigt!
Hallå, i hallen med väskrullbanorna får man ändå vänta.

Vi kommer till slut ut och slås av den underbara värmen. Mmmmmm.

Rullbandet med väskorna är lika spännande varje gång,
det känns ungefär som om jag fått bingo när jag ser min väska komma
guppande på larvbandet.
Jag ler alltid lite ursäktande och döljer min mallighet när jag hämtar ut min vinst.

Fast när min kommer sist är det inte lika kul.

På väg till transfern rusar människor hit och dit.
Vi hör ett par framför oss prata högljutt:

Hon: En dam, typ 70+, lite mager, har definitivt krökat på planet.
(Går allt annat än rakt)

Han: En man, samma årgång som sin fru gissar jag. (Liiite nyktrare.)

Han: ” Håll dä till mig nuda´!!” Han låter arg.

Hon: ”Va ska ja de för?” Hon låter näpsig.

Han: ”Du har ju komme bort föör”

Hon: ”Fnys” Märkbart irriterad.

Han: Likadan.

Hejåhå, vilken trevlig semester de kommer att få, tänker jag.

När vi suttit och väntat i vår buss ungefär en halvtimme kommer de rultande,
men de tar sig in och håller sig lugna hela resan till sitt hotell.
När de ska ut går mannen raskt ut,
vi ser honom plocka upp resväskan busschauffören ställt fram utanför bussen.
Chauffören sätter sig på plats och sträcker sig efter stängadörrenspaken…
Jag är på vippen att säga något när jag ser en rörelse snett bakom mig i bussen.
Det är den överförfriskade damen som raglar fram i mittgången.

- - Ja ska ut, säger hon och pekar.
Jag anar hennes mans armar som sträcks ut mot henne för att hon inte ska missa backen.

Hm.. Vi får väl se om de är med på planet hem om en vecka.

Bussen tar oss från Las Palmas till sydkusten på Gran Canaria,
närmare bestämt till Puerto Rico.
Nattmörkret är kompakt.
När vi närmar oss samhället ser vi tusentals ljuspunkter som sträcker sig ända upp till himlen.
Wow! Tanker jag.
Häftigt om man skulle bo sådär högt uppe!

Vårt hotell syns högst däruppe med de gröna balkongerna

När bussen släppt av alla resenärer utom oss så vänder han kosan mot serpentinvägarna..
Ja, vi är på väg dit upp. Jag blundar i kurvorna.
Från mitt högt belägna bussfönster ser jag rätt ner utför stupet
när vi i hög hastighet väjer för mötande bilar.
Gulp, alla mina handflator dryper.
Pust, snart är vi i alla fall nästan högst uppe på toppen och får kliva ut.
Incheckningen går snabbt och baren stänger om fem minuter får vi veta.
Vi drar med oss väskorna in i den tomma baren,
beställer en iskall öl var, sjunker ner på höga barpallar
och sitter med gapande munnar och beundrar de miljoners lysena från ovan den här gången.

Lysen från det andra berget
Och den iskalla ölen

Tio minuter senare har vi både vi och väskorna rullat in på det fina rummet och somnat som stockar.

Första morgonen blir jag väckt tidigt av en sambo som är pigg som en mört.
- Nu blir det promenad! Säger han.
Helt ofattbart att han är pigg redan??
Jag kisar med ögonen och har inte lust att promenera förrän tidigast om en timme!
Till slut släpar jag mig upp och står och stirrar en stund.

Synen som möter mig på balkongen är följande:

Hundratals hotell på berget mittemot,
Ja berg, kargt berg som ser ut som en osådd rabatt om våren.
Hotellen ligger likt små vita ihopsatta legobitar utslängda på jordberget.
Jag kan tyvärr inte säga att det är vackert.

Men vänder jag blicken till vänster så ser jag det jag älskar mest,
nämligen havet och horisonten!
Wow, det är mäktigt!
Först havsviken som breder ut sig
och så horisonten där längst borta som ser ut att möta himlen.
Otroligt vacker utsikt!
Vi trodde nog att det skulle vara närmare till havet när vi bokade,
men vid några besök nere i samhället och speciellt dånet ifrån alla
barer nattetid så är vi glada att vi bor på berget.

Till höger ännu mera jordberg, eller gammal lava har jag lärt mig.
Det är därför det växer så dåligt här.
(Kör en vacker blombild istället)

Dagarna blir fyllda av sol, promenader, bad, shopping, god mat,
mycket kärlek och en och annan iskall öl:

Ja,vi har haft en finfin vecka.

Vi typ ”lär känna” en pubägare från Belfast i rutig skjorta
som har precis den accent du tänker på när du hör ordet ”Belfast”
Öuu dea = Oh dear
Ja,ni hajar.
En underbar rödhårig lite rund kille med lillfingret lite feminint halvböjt.

Han berättar om Kanarieöarna, vilka restauranger vi ska gå på och inte,
samt så blandar han en Bailey`s kaffedrink så bra att vi blir tvungna att gå dit igen.

Vi har på hotellet en kolla såtoarullarnainteärslut-kille.
Det är säkert, han kommer varje dag, sticker in huvudet och kollar toarullarna, enbart.
(Hoppas han har någon annan syssla också)

En badvakt som står vid poolkanten hela dagen,
känns tryggt men han verkar inte få sätta sig en enda minut, han bara står och står.
(Det är väldigt få som badar, de flesta ligger bara och solar)
Själv så satt jag lite väl länge i solen utan att tänka mig för.
(Blond, ljus hud, dubbelhakor..ja, ni vet)

Har man dubbelhakor bör de hängas upp vid solning!

Vår pool syns därnere till vänster
Där vår poolkille brukar hänga

Vi har också en kolla att viharströmpårummet-kille.
Jo, det är säkert!
Likadant där, sticker in huvudet en gång om dagen och kollar bara.
Hm...

Morgonsol bakom hotellet

På stan finns en inkastare till varje restaurang,
de följer med hela vägen mellan sina gränser, från restaurangen före till den efter.
Och restaurangerna ligger vägg i vägg, minst femtio räknar jag till.
De ger sig inte fastän vi säger att vi redan ätit, en del är riktigt obehagliga.
I början är vi artiga, skakar på huvudena och säger "No thanks"
men när veckan börjar närma sig sitt slut blir de bara ignorerade.
G driver lite med dem:

- Hella vär ar ja frromm?
Säger han lite melodiskt innan de hinner öppna munnen.

Då ser de bara förlägna ut och står tysta tills vi passerat.

Vi hittar till slut en underbar restaurang i utkanten
med excellent personal, underbar mat och överdådig service.
Vi blir behandlade som kungar!
Den blir vår favorit.
Senador är namnet om ni vill ha tips.

På väg till den underbara restaurangen i underbar kvällssol

OCH -
Vi går i trappor!
Som vi går!
165 trappsteg är det i vår trapp upp till hotellet från staden där nere.
Vi träffade på några Öviksbor som vi hälsade på igår,
de har 700 steg upp till sitt hotell på berget mittemot.
Vi hälsade bara på dem en gång..
Det känns i benen kan jag säga.
Mina ben ser snart ut som Heman dockornas som fanns när jag var liten.
Känns inte så kvinnligt bara.

Sheman-ben
Nä nu tänkte jag fel..

Tänk att det är så fantastiskt att möta människor från samma stad när man är i ett annat land.
Konstigt egentligen, men det känns som om man vore släkt närapå.

Vi hade en trevlig eftermiddag tillsammans och blev bjudna på deras allinclusive-mat.

Utsikt från Öviksbornas hotell mittemot

Vi går även den långa strandpromenaden,
en fin gångbana med perfekta stenar ditlagda likt ett pussel.

Å här hänger jag på stenmuren och försöker se cool ut

På den ena sidan löper lodrät bergvägg upp till lyxhotellen,
på den andra sidan lika lodrät bergvägg rakt ner i havet.
Där nere slår det blågröna havet emot de gråbruna klipporna så det skummar.
Det är så otroligt vackert.

Vägen tar oss västerut ända till Amadores underbara strand,
där vi äter underbara luncher och badar i iskallt hav.

Strandpromenaden österut tar oss till den stora båtparkeringen, eller hamnen då.
Där även alla båtturer utgår ifrån.

En dag var vi verkligen PÅ Atlanten!

Vi valde den av båtarna som såg mest stadig ut.
Det gamla skeppet som såg ut som Pippi Långstrumps pappas gamla skorv
hade varit häftigt att prova men katamaranen kändes mera pålitlig.

Jag är nu en gång en människa och ingen fisk,
men varje gång tackar jag likt förbannat entusiastiskt JA när det talas om båttur.

Nåja, den här såg pålitlig ut och jag tvekade inte en sekund
när jag såg de lyckliga människorna som överlevt den tidiga turen hoppa av.

Vi klev på, hoppilandkallen la ut,
båten snodde runt i hamnen och styrde nosen (fören) ut mot öppet hav.
Gulp. Det blåste lite lagom.
Små, små vågor gjorde att båten guppade lite, lite.
Jag tog emot en öl av käraste och log förväntansfullt.

Fortfarande lugn och trygg, vågorna kom senare..

Blåsten tilltog, mitt hår rufsades och den mäktiga känslan av att se en
evinnerlig horisont fick mig att dra efter andan.
Det var "amazing" skulle jag sagt om jag var engelsk.
Allt annat kändes så litet och platt plötsligt, bokstavligen, detta är den värld vi tillhör.
Vad gör låga löner, för många kilon eller för salt middag liksom?
Jag är en urinnevånare!

Horisonter är livsbejakande

Allt det där satt jag och överväldigades av när jag kom på att jag inte var en fisk.
Den väldiga vågen fick mig att hugga tag i pojkvännens ben,
sluta andas och tro att jag skulle dö!

Han sneglade på mig och log lite överseende.
Allvarligt, han log!!

Jag undrade varför jag gått med på båtdöden.

- - Du vet, luft är lättare än vatten, sa han.

Inget mera.

Va?? Trodde han att jag ville tänka fysik?
Nu?

Vågorna höjde och sänkte sig,
folk stod upp, barn skrattade och stojade.
Hm, det är tydligen bara jag som är vettig här,
tänkte jag med kraftigt rynkade ögonbryn.

- - Wow! Kolle deråt, delfinerne hopper!!
Olika superlativ på olika språk uttalades.

- - At your right side you can see dolphins playng!
Högtalaren knastrade.

Jag kollade misstänksamt upp, spejade:

”Wow, jag kan se dom, jag kan se dom!”
Jag log från öra till öra.
Jag halade fram kameran, knäppte, filmade och knäppte bild på bild.
Kände mig rusig av lycka, de hoppade nära och långt ifrån, de var jättemånga!

Hade velat fånga Skippers hopp på bild.. Men det är delfinryggar, jag lovar!

Plötsligt kom jag på det -
motorerna hade saktat ner och vi gungade i de höga vågorna.
Jag gapade, båten flöt och vi gungade i havets vagga.
Ja, så kändes det. Och jag levde!!

- - Går det bra älskling? Frågade G.

- - Mhm, svarade jag och nickade.

Ja, Jag drog en djup suck och erkände för mig själv att det faktiskt funkade.
Men jag har ingen aning om jag överlever nästa gång…

Sista dagen blev en marknadsdag,
med buss till Mogan på slingrande vägar och kilometerlånga tunnlar tog vi oss dit.
Den ”lilla” byn Mogan blir varje fredag överfull av turister
som vill uppleva kanarisk marknad.
Mycket krafs fanns det, men fina saker också.
Fynda gjorde jag när jag väl lärt mig pruta.
Ja, jag tror jag fyndade i alla fall..

Men aktare vad arga de blir om man börjar köpslå och ångrar sig.
En man skrek efter mig när jag inte ville köpa blusen jag stått och klämt
och känt på medan jag frågade priset.
Han var nere under halva priset när jag en kilometer därifrån
fortfarande hörde hur han ville att jag skulle köpa den.

G undrade konstigt nog varför jag ville gå utanför marknaden tillbaka.

Vi har denna semester gått och gått, ja säkert har vi gått cirka två mil varje dag.
Och – ja, vi har ätit och druckit mycket också.
Ätit underbar god mat.
G har snöat in på bläckfisk så det har varit hans basföda de här dagarna.
Själv har jag återupptäckt räkor,Jätteräkor!