Alla mina jag!

Vi måste alla tackla vardagen vare sig den innehåller glädje eller sorg.
Jag har levt mig in i hur det kändes just där och då och förmedlar här de känslorna till dig.
Blunda emellanåt och fundera hur det kändes för dig.

ATT ÄLSKA

Jag bubblar!!

Jag blundar och ler och ler och ler.

Jag älskar. Allt känns underbart!

Det finns inga gränser för mitt välmående.

Jag fyller mitt bröst med djupa andetag och pyser ut luften i näsan.

Det kittlar och pirrar inombords.

Jag ligger på rygg och sträcker ut mig raklång och känner hur aptiten på livet fyller mig. 

Jag förstår inte hur jag någonsin ska kunna vara ledsen mera.

En lycklig liten klump placerar sig i min hals.

Tårar trillar, alla problem är borta.

Himlen långt däruppe ger mig hopp och styrka.

ATT HATA

Såå fruktansvärt förbannad!

Jag kokar och andas tungt.

Mina ögonbryn dras ihop.

Munnen blir till ett smalt streck.

Pulsen dunkar hårt i mitt bröst och i mina tinningar.

Tårar bränner, jag lägger en hand över min mun för att hejda orden som vill komma ut.

Det känns som ett stort hål i magen, jag känner ingen hunger.

Vill hämnas, denna hemska känsla gör ont och bränner. 

ATT VARA HOPPFULL

Snart..

Det är ordet som fyller mitt huvud.

Jag andas lugnt, vet att snart kan jag göra mina glädjeskutt och skrika mina lyckovrål.

 Planer smids, allt kommer att bli såå bra!

Det pirrar i mina ådror.

Förväntansfull trippar jag på tå. Jag studsar fram.

Jag är glad varje stund.

Alla problem löses på nolltid.

Allt är enkelt. För snart…!

ATT VARA LEDSEN

Orkeslös tar jag mig fram, min mun är ledsen och orkar inte le.

Jag drar med mina händer genom håret gång på gång som för att få tröst.

För att förstå.

Tung känner jag mig.

Det är svårt att fokusera på någonting verkligt.

Mitt huvud faller fram.

Tårarna rinner och rinner.

Jag vill inte möta någons blick.

Jag vill vara i fred.

ATT VARA GLAD

Jag sjunger.

Vinddraget gör att mitt hår blåser och snurrar runt mitt ansikte.

Med rutorna nervevade och musiken dånande skrattar jag högt.

Munnen gapar och tänderna blottas.

Magen skuttar av glädje.

En varm känsla som gör att inget berg känns för högt.

Fräknar och bilringar är bara vackert en sån här dag!

Hela jag känner mig vacker.

ATT SAKNA

Magen drar ihop sig.

Det känns som om jag ska svimma.

Benen viker sig och jag sjunker kvidande ner på knä.

En outhärdlig smärta i mitt bröst.

Jag förstår inte?

Tårar sprutar ur mina ögon.

Mina armar hänger kraftlöst utmed mina sidor. Det finns ingen kraft i något hos mig.

Jag fokuserar på att överleva.

Saknaden har fått mig att tappa min lust till allt.

ATT BARA VARA

Jag drar upp täcket till hakan.

Jag ligger kvar hela dagen om jag vill.

Skönt utan krav och måsten.

Idag är en dag då jag bestämmer själv.

Jag är inte glad.

Jag är inte ledsen.

Jag är!

Jag väntar på att jag ska bli hungrig.

Å vad jag mår bra!

ATT VARA SVARTSJUK

Likt lavan ur en vulkan väller de upp, de svartsjuka känslorna.

Känslan inifrån gör ont, den fräter och bubblar på dess väg från misstanke till verklighet.

Magen hotar att gå sönder, en krampliknande smärta gör att ingen som helst föda behövs.

 Jag kryper ihop, kan inte längre skilja rätt från fel.

Känslan att bli sviken, lurad och överkörd hotar att förgöra mig.

Lavan bränner i mitt inre. Jag vill inte mera..

Va? Nä jag bryr mig inte om vad andra tycker!

Snygg oavsett!

Om provhytterna vore ljudisolerade så vore livet enklare!

- Oj va min bak ser stor ut i dom hära byxorna!!
Hennes röst sprack nästan av olycka. 

Jag stod i en provhytt på klädaffären och försökte komma i min förra byxstorlek, 
medan jag nyfiket lyssnade på några förmodade tonårstjejer.

Hytten såg ut som de brukar, med extra bra lampor som är riktade för att ge perfekt ljus på klädseln.
(Ofta upplever man dock färgen annorlunda när man kommer hem till sitt vanliga glödlampsljus..)
Lagom stor för att rymma en eller två provande, samt med två speglar, 
en stor fastmonterad på väggen och en vikbar i motsatt hörn så man kan kolla baken (!)

- Å va jag har blivit fet, kolla!!

- Men min fula näsa da??

De tjocka och fula flickorna klagade högljutt alldeles bredvid mig.
Som tur var så doldes tjejerna av den vitmålade MDF-skivan mellan hytterna.
Annars skulle de ha förstått att jag tjuvlyssnade.

Jag kämpade med knappen i mina byxor, 
hade nätt och jämt fått dem över rumpan, och tänkte att jag borde banta. 
Jag suckade djupt och surt.
Okej, nytt år - INTE ny storlek, tänkte jag orealistiskt och höll in magen.

Jag kom att tänka på meningen med livet, ja jag gjorde faktiskt en koppling där.
Om mina byxor var några tum hit eller dit spelade väl egentligen ingen roll?
Det gjorde susen på mitt humör.
Men jag tänkte inte ge efter och byta upp mig. Never!

Glatt fortsatte jag prova en glittrig tröja. Den gjorde ett perfekt jobb med valkarna.
(Vilka valkar? Haha, tänkte jag)
Mmm, vad fin jag ska bli på lördag. Jag log mot mig själv i spegeln.

När jag hade provat klart fick jag sällskap med tjejerna i hytten bredvid bort till kassan.

De var som jag trodde, små, söta och pinnsmala.
Mina ögon smalnade avundsjukt.
Men jag skyndade mig le när de tittade på slappt tonårsvis på mig.
De hade ögonbrynen höjda en halv centimeter och sneglade coolt på varandra.

- Å guud va ful! Den ena pekade på en likadan tröja som jag just provat.

Va???

Hm, skulle jag falla för trycket? 
En tonårsbruds exakta åsikt om vilket mode som gällde hade just dissat min fina tröja!
Skulle hon få påverka mig?
- Men som dessutom inte tycktes fatta att hon var både smal och söt?

Jag nöp ihop byxorna jag tänkte köpa runt den glittriga fulsnygga tröjan, 
gjorde en tvärvändning vid den förvånade säljtjejen i kassan, 
och gick ett varv till i butiken.

Bakom en hög ställning med svarta finbyxor i dubbla rader stannade jag och höll upp tröjan framför mig.
(Okej, jag gömde mig och tröjan för tjejerna)

Men den vaar ju snygg!
Vi kan ju omöjligt ha samma smak, jag och en tonårsbrud.
Men jag erkänner att hennes kommentar hade gjort att jag tvekade.

Jag synade den noga.
Jag tyckte fortfarande att den var snygg.
Alltså köper jag! Japp!
Inte skulle nån flickssnärta få mig att vela inte!

Precis som jag skulle gå mot kassan igen fick jag dra in magen.
En äldre dam trängde sig förbi mig i den trånga byxavdelningsgången.
Hon bar några plagg slängda över ena armen.
Jag erkänner att jag glodde när jag såg den glittriga.

- Aaaaaha, du har hittat samma?
Hon stödde sig på käppen och nickade gillande åt mitt exemplar.

- Eh, ja just det. Den är åt min farmor, sa jag innan jag tänkte.

Vaf..säger jag?
När blev jag såhär mesig?

Min farmor finns ju inte ens längre!
"Förlåt farmor" jag sände en tanke till henne.

Jag ursäktade mig och gick in i provhytten igen.
Skärpning din lättpåverkade åsna! 
Jag drog ett djupt andetag och bestämde mig för en provomgång till.


Tröjan satt lika fint som förra gången.
Byxorna, nja..
Jag sträckte ut huvudet genom den röda tygdörren.
- Får jag be dig hämta ett storlek större av de här byxorna?
Expediten (kallas de fortfarande så?) skyndade iväg och återkom snabbt med de större.

- Men ååååååå va fint de sitter på dig!
Och med den tröjan! Passar dig perfeekt! Du ser så ung ut i den!
(Ung? Hmppf! Klart jag ser ung ut! Jag är ju bara 46! tänkte jag förnärmat)
Fast hon menade väl väl förstås. Blott 20 såg hon ut att vara.
Vare sig hon var ärlig eller ej så gick jag på hennes säljande snack.

Medan jag bytte tillbaka till mina egna kläder hörde jag samma expedit skickligt övertyga den gamla damen 
om hur perfekt hennes glittriga passade henne:
- Du ser så ung ut i den!

Vi möttes i kassan, damen och jag.
- Jag köpte den till mig själv istället, sa jag.
-Bra, vi ser ju nästan ut som tonårsbrudar i den, sa hon och plirade med de små ögonen.

Jag är i klimakteriet tror jag..

Mina perfekta!

En dag i somras skulle jag få vara barnvakt!

Å vad jag längtade innan!

Det var bara för några timmar, men ändå!

Eftersom mina egna barn för längesen passerat gulligull-åldern,*

(*åldern när man får gulla med dem, nypa dem i kinderna och prata med bebisröst helt enkelt,
gulliga är dom ju förstås ändå)

så kändes det väldigt, väldigt angenämt att få vara med en liten en ett par timmar.

Nåt märkligt har nämligen hänt med mig på äldre dar! (46)

Jag vet inte riktigt när, men så fort jag kommer i närheten av en miniminimänniska så gråter jag!

Usch det lät illa, men jag ska genast förklara!

När dessa små näpna, knubbiga, gulliga, oförstörda, leende, tandlösa, som är söta till och med när de gråter, 

(nja inte för länge) kommer i min åsyn så kommer en liten tår!

Jag får även en liten svårsväljd klump i halsen.

Helt sjukt!
Jag fattar inte varför?

Fast min mamma var likadan.

Jag minns vad jag skämdes för henne när hon fick följa för att hämta min son på dagis en gång. 

Hon fick lov att snyta sig flera gånger och var alldeles rödkantad i ögonen innan vi lämnade dagiset.

Jag frågade varför hon grät.
- De är ju så små och söta, svarade hon.
- Det bara kommer!

Ja och nu är det jag som gråter. Illa, illa!

Tänk om det är klimakterievarningar! 

Gammeltanten i min kropp kanske har börjat vakna och vill verkligen att jag ska vara klar med
barnafödandet när hon ska ta över.

Aha!

Hon sänder alltså ut meddelandet:

"Nu är det snart för sent för dig du medelålders kvinna att föda barn"

Snart är det MIN tur!

Och min kropp gråter och skickar ut tårar i ögonen så fort den ser ett litet barn.

Av sorg.

Eller av lättnad kanske?

Nä jag tror min gammeltant är snäll.

Som jag ungefär!

I alla fall ler jag tappert, blinkar mycket och kämpar för att inte mina
undre ögonlock ska rinna över när jag träffar en av de små.

En del av mina vänner har redan barnbarn!

Då tänker jag stenhårt att jag nog är för ung att bli med barnbarn, mest för att de inte ska märka att jag är avis.

Tänk att få snusa på en liten ny bebis.
Som är barn till mitt barn!!!
Fatta!

Måste vara en fantastisk känsla!

Fast vissa är barnvakt till sina sjuka barnbarn väldigt ofta..

I alla fall

 så skulle jag få vara barnvakt!!

Lycklig, lycklig, lycklig!

Var jag såklart.

Barnet var ett och ett halvt år.

Alltså inte helt ny.

Men söt ändå.

Jag valde röda kläder eftersom barn gillar färg - det vet väl jag!

Glad i hågen (vad betyder hågen förresten?) spanade jag i fönstret.
(Aaa humöret!) Snart dyker hon upp!

Det första som hände var tyvärr att barnet grät när hon såg mig.

- Hon är rädd för röda saker, sa mamman.
- Vilken himla tur att du sa det,  tänk om flickan gråtit hela dagen!
sa jag och himlade med ögonen.

Som tur är har jag andra kläder.

Jag försäkrade den unga mamman att jag var superb på barn.
Jag visade kort på mina egna barn och drog lite snabbt hur bra jag uppfostrat dem.
Hon kunde vara borta huuur länge hon ville!
Jag log övertygande!



Jaja, jag drar det lite snabbt;
När mamman gick så grät väl flickan i ungefär en och en halv timme.
Högt!

Hon ville inte:
leka
kolla TV
bygga med klossar
bygga koja
fika
äta
kolla böcker
hoppa
käka glass
inte ens
käka godis

SUCK!
Den lilla underläppen plutade rakt ut.
Alltså inte min.
Fast jag var bra sur jag med.

Jag funderade ett tag:
VAD var det som var så speciellt
med små barn?

Jaaag minns då inte??


Jag öppnade ytterdörren för att få in lite luft, giv mig styrka, tänkte jag.

DÅ
 tystnade den lilla tvärt, tittade på mig och tultade ut!
Jag hängde på fort som attan.

Hon gick några steg före mig och vägrade bestämt att hålla min hand.

Hennes tultiga gång blev plötsligt lite mera studsig liksom, det såg ut som om hon försökte springa,
den tog henne fram fortare i alla fall.

Hon tittade på mig och pekade.
- Nga! Nga, nga, nga!!!

- Jaaa!!!
Klart jag vet att det betyder gunga, gumman,sa jag överlyckligt.
Jag passade på att kramas lite när jag lyfte upp henne i gungan.

Å som hon ngade! Hennes kiknande skratt var underbart!

Små, söta och skrattande, så var mina egna barn jämt!
Aaldrig att de grät, okej, ibland lite kanske.

Det var såhär småbarn skulle vara!


Efter en kvarts gungande var jag less.

Jag frågade:
- Ska vi gå till sandlådan nu?

- NÄJJ!!!
Oj, hon kunde visst en del ord. Eller ett i alla fall.
Hennes händer vitnade runt gungans kedjor.

Jag ville vara snälla tanten så jag lät henne gunga en kvart till.

Hon fortsatte skratta och vara söt.


Sen, när mina gamla armar började värka och jag var DÖless försökte jag igen:

- Ska vi gå och köpa godis?

- NÄJJ!!

Jag fattar inte hur ett barn kan byta skepnad så?

Hon blev en liten........elaking, hennes ansikte blev rött skitsnabbt kan man säga.

Å ja gungade den förbannade gungan.

Hur var det man gjorde?
Hur gjorde jag när jag ville att mina barn skulle göra som jag sa?

Jag lockade
Jag mutade
Jag hotade
Jag...
Ibland tog jag bara dem under armen och bar dem om de var helt tvärs emot.
Usch vilken hemsk mamma jag måste ha varit.

Jag har lockat denna lilla människa.
Jag har mutat.
Jag kan väl inte hota någon annans barn heller?
("Om du inte kommer så får du inget lördagsgodis!")
Så får man ju inte göra!

Fast jag kom på att jag lurades ibland.

Jag sa "du får inte" på tvärtom-språket!

- Hörredu lilla gumman, sa jag.
- Du får INTE hoppa ner från gungan! Jag log lurigt mot den lilla envisa.

Hon tittade på mig i FEM sekunder.
Sen sa hon
- NGA!!!

Mamman kom en timme senare.
Hon frågade vad vi ätit..

Jag skämdes som en väldigt dålig barnvakt bör göra.

Det jag skrev om i början...
Jag tror jag har lipat klart nu.

Barnbarn?
Nja, inget som brådskar!

När jag var singel...

Eftersom större delen av mina vänner är lyckligt sammanboende människor.

Antingen som sambo, förlovade eller gifta -

- så fick jag ofta en speciell fråga av dem när jag var singel.

Vanligen kom den så där lite i smyg.

När ingen annan hörde. 

Eller när det inte var riktigt nyktert. 

Då man vågar kanske...

Frågan jag fick var:

- Hördu...hur går det egentligen till på sajterna?

Med det, lärde jag mig, menade personerna 

DATINGSIDORNA

Det här frågade de (tror jag)

inte för att de funderade på att bryta upp sitt eget förhållande
- Nej, nej! 

De var nyfikna!

Inget konstigt med det.
Om man närmar sig 50 och träffade sitt livs kärlek

när man var 15 så kanske man ändå undrar liksom?

Jag tror ingen av de som frågade mig hade någon tanke på att gå
bakom ryggen på sin livskamrat som sagt.

De undrade helt enkelt!
Och jag tror att många ÄR nyfikna.
För deras skull delar jag med mig.
Men för all del, läs du också!

Ja, hur går det till då?

Här kommer en liten beskrivning:

(För kännedom, när jag skriver "prata" menar jag chatta)


Efter att ha varit allena ett tag så började jag längta efter sällskap.
Helt normalt att vilja ha en shopping-kompis på ICA
eller nån att dela hyran med..

Okej, nån att kramas med!

Eller som det var från början för mig, en chattkompis helt enkelt!


Jag skaffade ett konto och gjorde min profil.
Profilbild?
Nja, behövs det?
Jag hade ingen i början.

Jag tror att många är som jag.
Det är lite skämmigt att gå med.
Man är rädd att nån ska känna igen.

Sen brydde jag mig inte.
Klart jag skulle ha bild.
Jag ville ju att den jag pratade med skulle ha bild.
Så jag visste vem det var på andra sidan!

Jag märkte fort att det fanns ett väldigt överskott av killar, män eller gubbar där,
(inboxen var alltid full)
som inget hellre ville än att få tag på en kvinnokropp (!)

Ja, så är det.
Många är rättframma och frågar direkt om man vill.
Ja, VILL alltså.

Ja här gör man ju ett val.
Blockerar eller svarar ja.

(Jag blockerade, om någon skulle undra)

--

Sen finns det de som kopierar sitt meddelande
till alla tjejer vare sig man har bild eller ej (!)
och skriver så fruktansvärt fantasilöst:

"Tjenare snygging, vad har du gjort i helgen då?"
Svarar man inte så kommer frågan igen nästa och nästa måndag.

Ja samtalet ska ju börja på nåt sätt men..

--

Väldigt många män har tyvärr inte heller lärt sig
tvåvägskommunikation.

Ställer man en fråga till en sån så svarar han
och väntar på nästa fråga.
När man ställt X antal frågor och inte fått en enda fråga tillbaka
så....!
Klicka bort ba´

När man då får ett meddelande där det står:
"Puss"
,efter en stund av samma kille, så höjs ögonbrynen och jag tänker:
"Äru dum eller?"

Jag förstår inte riktigt vart de vill komma med sin
charmiga läggning..

--

Sen finns det de som skriver långa dikter utan att man bett om det.
De blandar dikter, fina citat och vackra berömmande ord.
Fint!

En sån friade i sitt andra meddelande!!

Han hade inte ens frågat vad jag jobbade med?
Lära känna varandra först, vad är det liksom?

Hm, en kvinna till varje pris känns det som då..

--

En inledde sitt brev med att fråga om jag ville bli hans resesällskap.
Det var smart, klart jag blev nyfiken!
Vi skulle resa till många platser i världen.
Kul chattkompis!
(som dock bodde i sin egen lilla värld märkte jag)

--

En annan frågade om jag skulle bli bortsnappad.
Smart kille det!
Ingen vet ju vad det betyder.
Så då inleds automatiskt en konversation!
Vi träffades till slut och är bra kompisar idag!

--

De flesta bor i en annan landsände så nåt närmare blir det sällan.
(beroende på vilken sajt man väljer förstås)
Men kompisar kan man ju inte få för många av!

--

Sen får man passa sig för vissa!

En som jag pratade med länge och verkade hyfsat trevlig,
(så länge det rörde sig om vardagliga saker)
blev som förbytt när jag avböjde att lyssna på hans, ja, hur ska jag säga det här...
Så kallade "böjelser"

Han svartlistade mig och påstod att jag var en häxa!
Han skrev elaka saker till mig.
Blockera-knappen är bra såna gånger.

Ja, jag kan skratta åt det nu men det var inte kul - då.

--

En behövde en kurator.
Det blev jag!
Han behövde prata!
Och prata, och prata, och prata...
Han hade hittat två av sina ex i sängen med andra män.
- två gånger!!
Hur kan man ha sån otur liksom?

Eftersom jag ju inte är någon kurator blev jag till slut tvungen att
vänligt men bestämt avsluta kontakten.

--

Sen finns det ju de som lägger in en gammal profilbild..
Ett exempel är en av de få som jag faktiskt träffade!
Höll på att missa honom totalt på fiket!
Med 20 kg plus och en 10 år gammal bild..
Ja, ni förstår..
Men han var snäll..
Hm..

--

Ja, jag vet inte vad jag ska säga.
Har man tur hittar man någon där.
Många har ju faktiskt gjort det.
Men det är nog inte så lätt som reklamen vill påvisa.


Sen kan man ju träffa nån på Facebook...

Jag är en nervig tidskontrollant!

Jag är en nervig tidskontrollant

(Fast bara när det gäller buss, tåg och flygplan)

Vi skulle på semester till Kreta!

Som jag hade längtat!

I 35 år hade jag väntat på den här dagen! 

Ända sedan jag tio år gammal var dit med mina föräldrar.

Nu var vi på väg!

Jag och min pojkvän med var sin tonårsson.

Vi befann oss på Arlanda. 

Biljetter bokades för två månader sedan.

Allt var förberett in i minsta detalj. 

Passen, mediciner, försäkringar. 

Ja allt var checkat, inget kunde gå fel liksom.

Jag är en kontrollmänniska när det gäller tidtabeller

Jag blir nervös bara av att gå till 

busshållplatsen.

Nu var det mycket att hålla reda på:

Tåg skulle passas, 

Vi skulle placera oss i rätt vagn och på rätt säte. 

Incheckning skulle ske två timmar innan planets avgång. 

Gaten går man till helst innan de börjar ropa ut i högtalarna, osv.…

Ja, jag blir hispig av sån´t!

Eftersom jag har en pojkvän med mycket goda egenskaper 

vad gäller bokning av resor och boende,

samt att överhuvudtaget ha koll på läget,

så kände jag när jag ville skriva ner viktiga tider,

hans lilla irritation när han log och 

sa gulligt att jag måste lära mig att 

lita på honom vad gällde tider.

(Puh, får man ha sådär länga meningar?)

Så valde jag, att just det, lita på honom. 

Jag hade legat på latsidan och inte gjort något i bokningsväg. 

Faktiskt inget vad gällde sökning av resa eller hotell heller.  

Då, för två månader sen,
hade jag inget emot att han skötte allt.

Så jag var nu i hans händer kan man säga. 

Ganska skönt faktiskt, 

Faktiskt!

Klart jag skulle lita på honom.

Helt klart.

Absolut!

Skärp mig!!!

Jag knep ihop ögonen och ruskade på mig.

Så där!

Lätt som en plätt!

Jag nöjde mig således med att vänta tills

 han skulle säga till att det var dags att gå till gaten.  

Ok, jag erkänner att det kröp i mig av att gå dit.

Helst en timme för tidigt, jag är bara sån.

Vi satt och åt en svindyr middag på Skycity. 

Inte vad vi hade tänkt men planets avgångstid 

gjorde att vi fick anpassa oss.

Därför satt vi där och käkade i godan ro och hade mycket tid på oss.

Jag hoppade till:

– De ropade just ut Chania i högtalaren, 

Hörde du det? sa jag och höjde på ögonbrynen.

– Hm, konstigt, det måste vara något tidigare plan, 

svarade han lugnt och tryggt.

– Ok, sa jag och litade.

Vi fortsatte äta och vänta på våra pojkar 

som valt att käka på MAX lite längre bort. 

Pojkarna kom efter ett tag och vi bestämde oss 

för att strosa lite i affärerna som fanns där.

– Hörde du, nu ropade de Chania igen? sa jag.

(Jaa, jag var nog lite blek och blå om läpparna av oro då)

– Jaja, ingen fara, det är gott om tid än, 

sa pojkvännen och log åt min nerviga ton.

Han lade armen om mig,
och jag intalade mig att jag var lugn.

Vi strosade, gjorde våra behov och

tittade på folket som rusade fram och tillbaka.

(Hihi, så bråttom de verkade ha) 

Fast vi tog allt i sakta mak.

Vi hade ju tid!

(Jajamän, sa jag till mig själv)

När en röst i högtalaren plötsligt ropade upp våra namn 

och uppmanade oss att skynda till gaten 

tittade vi på varandra och klockan.

Pojkvännen sa med uppspärrade ögon:

– Fan, jag har tagit fel på en timme!

Vi sprang det fortaste vi kunde. 

Nä, killarna ÄLGADE med sina långa ben förbi barerna, 

affärerna och restaurangerna.

Jag kände mig mer som ett klumpigt vildsvin som 

bökar i snåren med trynet för att hitta snabbaste vägen. 

Fast istället för snår så var det människokroppar.

 Sedan galopperar de (jag) snabbt med sin knubbiga kropp.

(Skulle i och för sig varit kul att se på film sen)

Konstigt nog var vi framme samtidigt.

(Tur att vi kollat var vår gate låg i förväg)

Personalen vid desken tog irriterat emot våra pass 

och pekade åt oss att skynda på mot

 korridoren som ledde till planet.

Vi dundrade genom den målade plywood-korridoren

med mörkblå pastillmatta och tog till vänster längst ner.

(Tur det, annars skulle vi kommit med på fel plan)

De vackra flygvärdinnorna log inövat och hälsade välkommen.

Puh, vilken hemsk känsla. 

Tänk om vi missat planet och hela resan!

Planet var… enormt! Åtta människor i bredd. 

Två långa gångar löpte genom planet. 

Tre sektioner med sjutton rader i varje. 

På ett ungefär. Över 400 personer i alla fall.

Alla var där, kan man säga..

Benen kändes mjuka. Jag fick svårt att andas. 

Åh, min mamma led av klaustrofobi…

Instinktivt backade min kropp.

Hur sjutton skulle jag klara det här??

Jag överlade med mig själv:

Du fixar det här, andas djupa andetag nu. 

Alla människor stirrar inte. 

De är inte irriterade på att vi sinkat deras resstart.

Du ser supercool ut!

Eller inte, troligen.
Mina kinder hettade, 

jag kände svett rinna mellan mina bröst 

och min frisyr låg troligen platt.

 Jag stirrade ner i golvet, sneglade bara lite,

 lite åt sidorna och kände blickarna.  

Vi är alltså de där klantiga som inte kan lära sig att hålla tiden. 

Aaandas. 

Konstigt nog gick mina ben framåt.

Jag väste i mungipan till pojkvännen

-Vars ska vi sitta?

Han syntes fullkomligt lugn och lotsade oss till mittersta sektionen. 

Där i mitten skulle vi, fyra personer klämma oss ner.

– Vill du sitta innerst eller ytterst?

Jag bara tittade på honom. Jag hade ingen aning. 

Jag bara gapade och var fullkomligt övertygad 

om att jag skulle, inom en snar framtid:

1. Svimma 

2. Bli utkastad

(Av arga resenärer, för att jag sinkat ännu mer)

3. Stå och vinka när mina män åkte utan mig

Vad är väl en drömresa? skulle jag tänka.

Konstigt nog så fann jag mig själv snart

sittande på min plats ändå. 

Jag drog ett djupt andetag, blundade och tänkte: 

"Packade som sillar"

 Ett fniss undslapp mig. 

Skulle vart gott med ett glas vin.

Pojkvännen log mot mig. 

Jag log lyckligt tillbaka!

Vilken man va!

Som kan fixa det så bra,
vara nära att klanta sig, 

men ändå vara helt cool-lugn! 

Mmmmmm

Vi var tydligen inte as-sena.

Bara lite inte-komma-i-god-tid-sena.

En vänlig flygvärdinneröst uppmanade oss att lyssna:

Hon berättade om flytvästen, 

syrgasen och pekade vars nödutgångar fanns. 

Folk reste sig, satte sig och reste sig igen. 

Bök och stök inför resan. Alla ville ha det bekvämt. 

Filtar och kuddar räckte åt dem som var snabbast. 

Vi var långsammast och fick varken det ena eller det andra. 

De framför oss hade fem kuddar på fyra personer. 

Jag tittade surt på de mörkblå ryggstöden och muttrade lite.

Sist men inte minst så sa hon till oss att sitta ner och 

spänna fast oss så fort lampan med bältet tändes. 

Fyra flygvärdinnor gick sin kontrolltur genom planet 

och sneglade om vi satt lydigt fastspända. 

Inget bagage på golvet. 

Visst ja!

Jag sköt in min (lite för stora) 

väska lite längre under framförvarande stol. 

Hoppas, hoppas att hon inte märker den. 

JAG 

har då inte lust att åka rutschkana 

ut genom nödutgången utan min handväska!!

Puh, hon log snabbt och snett när hon drog förbi. 

Hon såg den inte. 

Smarta jag!

Insåg att jag kände mig som när jag var tio och 

pallade äpplen av grannen och gömde dem bakom soptunnan.

- Hello, this is your captain speaking!

Yes! Nu börjar resan! 

Alla de jobbiga tankarna var borta och jag såg faktiskt fram emot resan. 

I alla fall tills den danske kaptenen började prata. 

Han försökte prata en engelska som var fullständigt obegriplig.

Märkligt att inte danskarna får lära sig samma engelska som vi?

Han berättade troligen om restid, vindar och vädret på ankomstorten. 

(Hade vart kul att veta i och för sig)

Hur som helst så var det dags att höja oss till skyarna. 

Planet rullade iväg, hittade till rätt bana och där, där var vi i luften! 

Magen kittlade till och tryckförändringen 

gav mig "lock i öronen" några sekunder. 

Sen var vi uppe i det blå. 

Vi tittade på varandra och log.

Underbart, nu var vi verkligen på väg. 

Om cirka tre timmar skulle vi befinna vi oss i ett annat land.

Allt löser sig på ett eller annat sätt!

Och resan?

Ja den blev underbar! :)