Jag är i klimakteriet tror jag..

Mina perfekta!

En dag i somras skulle jag få vara barnvakt!

Å vad jag längtade innan!

Det var bara för några timmar, men ändå!

Eftersom mina egna barn för längesen passerat gulligull-åldern,*

(*åldern när man får gulla med dem, nypa dem i kinderna och prata med bebisröst helt enkelt,
gulliga är dom ju förstås ändå)

så kändes det väldigt, väldigt angenämt att få vara med en liten en ett par timmar.

Nåt märkligt har nämligen hänt med mig på äldre dar! (46)

Jag vet inte riktigt när, men så fort jag kommer i närheten av en miniminimänniska så gråter jag!

Usch det lät illa, men jag ska genast förklara!

När dessa små näpna, knubbiga, gulliga, oförstörda, leende, tandlösa, som är söta till och med när de gråter, 

(nja inte för länge) kommer i min åsyn så kommer en liten tår!

Jag får även en liten svårsväljd klump i halsen.

Helt sjukt!
Jag fattar inte varför?

Fast min mamma var likadan.

Jag minns vad jag skämdes för henne när hon fick följa för att hämta min son på dagis en gång. 

Hon fick lov att snyta sig flera gånger och var alldeles rödkantad i ögonen innan vi lämnade dagiset.

Jag frågade varför hon grät.
- De är ju så små och söta, svarade hon.
- Det bara kommer!

Ja och nu är det jag som gråter. Illa, illa!

Tänk om det är klimakterievarningar! 

Gammeltanten i min kropp kanske har börjat vakna och vill verkligen att jag ska vara klar med
barnafödandet när hon ska ta över.

Aha!

Hon sänder alltså ut meddelandet:

"Nu är det snart för sent för dig du medelålders kvinna att föda barn"

Snart är det MIN tur!

Och min kropp gråter och skickar ut tårar i ögonen så fort den ser ett litet barn.

Av sorg.

Eller av lättnad kanske?

Nä jag tror min gammeltant är snäll.

Som jag ungefär!

I alla fall ler jag tappert, blinkar mycket och kämpar för att inte mina
undre ögonlock ska rinna över när jag träffar en av de små.

En del av mina vänner har redan barnbarn!

Då tänker jag stenhårt att jag nog är för ung att bli med barnbarn, mest för att de inte ska märka att jag är avis.

Tänk att få snusa på en liten ny bebis.
Som är barn till mitt barn!!!
Fatta!

Måste vara en fantastisk känsla!

Fast vissa är barnvakt till sina sjuka barnbarn väldigt ofta..

I alla fall

 så skulle jag få vara barnvakt!!

Lycklig, lycklig, lycklig!

Var jag såklart.

Barnet var ett och ett halvt år.

Alltså inte helt ny.

Men söt ändå.

Jag valde röda kläder eftersom barn gillar färg - det vet väl jag!

Glad i hågen (vad betyder hågen förresten?) spanade jag i fönstret.
(Aaa humöret!) Snart dyker hon upp!

Det första som hände var tyvärr att barnet grät när hon såg mig.

- Hon är rädd för röda saker, sa mamman.
- Vilken himla tur att du sa det,  tänk om flickan gråtit hela dagen!
sa jag och himlade med ögonen.

Som tur är har jag andra kläder.

Jag försäkrade den unga mamman att jag var superb på barn.
Jag visade kort på mina egna barn och drog lite snabbt hur bra jag uppfostrat dem.
Hon kunde vara borta huuur länge hon ville!
Jag log övertygande!



Jaja, jag drar det lite snabbt;
När mamman gick så grät väl flickan i ungefär en och en halv timme.
Högt!

Hon ville inte:
leka
kolla TV
bygga med klossar
bygga koja
fika
äta
kolla böcker
hoppa
käka glass
inte ens
käka godis

SUCK!
Den lilla underläppen plutade rakt ut.
Alltså inte min.
Fast jag var bra sur jag med.

Jag funderade ett tag:
VAD var det som var så speciellt
med små barn?

Jaaag minns då inte??


Jag öppnade ytterdörren för att få in lite luft, giv mig styrka, tänkte jag.

DÅ
 tystnade den lilla tvärt, tittade på mig och tultade ut!
Jag hängde på fort som attan.

Hon gick några steg före mig och vägrade bestämt att hålla min hand.

Hennes tultiga gång blev plötsligt lite mera studsig liksom, det såg ut som om hon försökte springa,
den tog henne fram fortare i alla fall.

Hon tittade på mig och pekade.
- Nga! Nga, nga, nga!!!

- Jaaa!!!
Klart jag vet att det betyder gunga, gumman,sa jag överlyckligt.
Jag passade på att kramas lite när jag lyfte upp henne i gungan.

Å som hon ngade! Hennes kiknande skratt var underbart!

Små, söta och skrattande, så var mina egna barn jämt!
Aaldrig att de grät, okej, ibland lite kanske.

Det var såhär småbarn skulle vara!


Efter en kvarts gungande var jag less.

Jag frågade:
- Ska vi gå till sandlådan nu?

- NÄJJ!!!
Oj, hon kunde visst en del ord. Eller ett i alla fall.
Hennes händer vitnade runt gungans kedjor.

Jag ville vara snälla tanten så jag lät henne gunga en kvart till.

Hon fortsatte skratta och vara söt.


Sen, när mina gamla armar började värka och jag var DÖless försökte jag igen:

- Ska vi gå och köpa godis?

- NÄJJ!!

Jag fattar inte hur ett barn kan byta skepnad så?

Hon blev en liten........elaking, hennes ansikte blev rött skitsnabbt kan man säga.

Å ja gungade den förbannade gungan.

Hur var det man gjorde?
Hur gjorde jag när jag ville att mina barn skulle göra som jag sa?

Jag lockade
Jag mutade
Jag hotade
Jag...
Ibland tog jag bara dem under armen och bar dem om de var helt tvärs emot.
Usch vilken hemsk mamma jag måste ha varit.

Jag har lockat denna lilla människa.
Jag har mutat.
Jag kan väl inte hota någon annans barn heller?
("Om du inte kommer så får du inget lördagsgodis!")
Så får man ju inte göra!

Fast jag kom på att jag lurades ibland.

Jag sa "du får inte" på tvärtom-språket!

- Hörredu lilla gumman, sa jag.
- Du får INTE hoppa ner från gungan! Jag log lurigt mot den lilla envisa.

Hon tittade på mig i FEM sekunder.
Sen sa hon
- NGA!!!

Mamman kom en timme senare.
Hon frågade vad vi ätit..

Jag skämdes som en väldigt dålig barnvakt bör göra.

Det jag skrev om i början...
Jag tror jag har lipat klart nu.

Barnbarn?
Nja, inget som brådskar!