Sköt dig själv och skit i andra! - Eller?

"Sköt dig själv och skit i andra!" -Eller?

Jag sneglar på mitt ansikte lite flyktigt i backspegeln, hajar till och kollar igen; Misstänksamt känner jag på rynkan mellan mina ögonbryn med ett finger. 

Oj!! Vad yxhugget har djupnat den senaste tiden, som en avlång grop ser det ut, ett litet dike! Jag måste nog sluta fundera och oroa mig så mycket så inte mina ögon trillar ner i diket till slut,fniss.

Jag flinar mot min spegelbild, vrider och vinklar lite på huvudet och upptäcker att skrattrynkorna fortfarande verkar vara intakta i alla fall. 

Bra, för jag gillar dem.

Jag kör vidare med händerna på den heta ratten, nynnar till Ted Gärdestad på Spotify och kisar beundrande ut mot det vackra höstvädret. Fundera måste man få göra men inte oroa sig för mycket.

Bilderna är tagna förra veckan i Skuleskogens nationalpark

Allt löser sig.

På ett eller annat sätt. Inte alltid på det bästa, men det löser sig.

Med tiden.

Hm… fler och fler av mina vänner trillar dit och kör slut på sig själva, en efter en. Man kan undra varför? Jag kan svara alldeles själv: 

Vi ska vara så jäääkla duktiga!

Vi är vana att ha flera bollar i luften, hela tiden, klara oss själva och kämpa för att göra andra nöjda!

Andra! Ha!

Min körning blir nog lite påverkad av mitt humör för jag blir lite irriterad på en bil som tränger sig före mig i rondellen och tutar onödigt.

Skärpning Åsa!

Vi anpassar oss och märker inte hur tokigt det är. Vi anpassar oss och jobbar lite extra med allting, hinner med lite mer och anstränger oss fast vi är urtrötta. 

Vi kanske inte ens märker att vi är trötta.. 

Vi kör bara på tills det tar stopp.

Tvärstopp!

Om du har den minsta lilla misstanke om att du håller på att ta slut så ber jag dig att tänka efter vad du håller på med.

Det är ingen som tackar dig!

Du lever bara en gång och det är väl onödigt om du inte ska må bra...?

Jag hade misstankar länge men trodde aldrig att jag skulle hamna där.

Inte jag inte!

Ja, jag har börjat jobba, på tok för tidigt tycker alla som jag pratat med.

Men det går dock bra på grund av en hel del saker. Jag har förstående chef och arbetskamrater. Jag är väldigt medveten om att jag bara ska göra en sak i taget och jag jobbar bara fyra timmar ett antal dagar i veckan. Visst, jag känner av mina kramper i bröstet emellanåt, jag får ibland ångest när jag blir orolig för något. Men jag tycker att det här funkar för mig. När jag får ta det i min takt. Jag försöker inte visa att jag är duktig. Jag gör det jag ska, och är jag inte klar när arbetstiden är slut så går jag hem ändå.

För mig är det välgörande med rutiner, lättsamma rutiner.

Tänk om jag bara hade tänkt efter – före..

En helt annan sak som snurrar i mitt huvud just nu är hur mycket man får lägga sig i? Egentligen? Om man har en vän som far illa, ska man alltid säga vad man tycker? Helt och fullt? Och ska man kanske ta tag i situationen och hjälpa till? Eller är det kanske bättre att inte lägga sig i – alls?

Jag förstår att allt absolut beror på situationen, men kan inte gå in djupare än såhär för att ni ska förstå.

Jag behöver bara råd!

Det är svårt att leva efter ”Sköt dig själv och skit i andra”

Man vill hjälpa till...

Ett stöd kan man vara, men om något fortgår år efter år…?

Jag tog upp det här för att jag är helt övertygad om att alla ni som läser detta varit i min situation någon gång och kan känna igen er i ”kompisen som står bredvid”.

Hur gjorde ni?

             Nä nu ska jag sluta fundera, för det här leder ju rakt ingenstans alls, och diket djupnar..            

Kram för idag!