Fånga din livsglädje innan det är för sent!

Fånga din livsglädje innan det är försent!

Nästan ett halvår utan en text…

Hur jag mår? Jag har saknat det så förbannat, men inte ett enda ord har velat springa över mina tangenter. Jag känner mig lite stukad utan mina texter. Faktiskt. 

Det har varit ett händelserikt halvår men det är inte det jag vill skriva om idag när mina fingrar och huvud äntligen vill samarbeta.

Hur mår du själv? 

Det jag upplever när jag pratar med vänner och bekanta är att vi alla är kämpar. Vi kämpar så in i vassen för att vara glada och lyckliga. Jag vet ganska många som skulle börja gråta om jag frågade hur de egentligen mår. Om du är en människa utan gråtbenägenhet så är det bara att gratulera. 

Eller beklaga, det kan betyda att du har någon slags diagnos.

Fast vi har nog alla våra diagnoser har jag insett, ingen går egentligen fri. Förutom de vanligaste så finns det numera även den felfria typen JHAR (jag har alltid rätt) och JVAOAOA (jag vet alla om allt och alla) Den osäkra typen JVKEV (Jag vänder kappan efter vinden) samt JHIES (jag har ingen egen smak) den sista måste alltid kolla det senaste före alla sina val. 

Jag själv lider av AOLOV (aktiv och lat om vartannat) 

Sist men inte minst så har vi JLAOB (jag lider av outredd barndom) 

Medicinen heter självinsikt och i vissa fall kurator. 
Samt att våga prata om det.
Jag gör det.

Nej nu ska jag vara snäll. Alla har nog kännedom om sina egna problem. 

Hoppas, hoppas ni mår hyfsat bra i alla fall. Mår ni dåligt kan ni försöka uttala de senaste kartlagda diagnoserna så blir ni kanske lite gladare.

Lingon i skogen, gula och röda blad på trottoaren, snart är vi där. 

Höststormar och regnrusk. Täckjacka och gummisulor. 

Jag sitter inne i värmen med tjocka sockar och yllekofta, ljusen är tända och bildspelen från fönstren i huset mittemot talar om att folk verkar ha ätit middag klart, köken är nedsläckta och mysbelysning råder. 

Bildäcken nerifrån gatan smattrar, det har regnat idag. 

Höst, höst, höst.

Helt utan ett ”suck” skriver jag ordet HÖST. 

Tänk att vi får vara med om en höst. Igen! Fantastiskt!

För all oro i världen gör mig rädd. Folk byter länder vilket borde vara optimalt men det verkar inte ha blivit så bra på alla ställen. 

Vad kommer att hända? 

Och i vår lilla stad skyndar jag över torget förbi några män som står i en grupp och som inte talar svenska, de vänder sig mot mitt håll, säger något jag inte förstår, och så skrattar de högt. Jag intalar mig att jag är inbillningssjuk men känner mig illa till mods. Jag vill inte känna så, jag vill inte ens behöva skriva det. Jag tycker synd om alla som varit tvungna att lämna sina hemländer men jag vill inte känna mig illa till mods hemma i vår egen lilla stad.

 Bäst vore det om jag kunde lite fler språk så jag kunde ropa:”Tjeena!” Så snopna de skulle bli. Och så skulle vi förstå varandra. 

Och skratta tillsammans.

Livet skulle behöva vara enklare. Vi är ju ändå ”bara” människor. 

Naivt? Ja, kanske det. 

Bryr mig inte, jag skriver det jag tänker.

Jag menade egentligen allt överhuvudtaget som kan hända oss. Jag har flera vänner som bara den här veckan berättat om cancer bland sina vänner, dödsfall och sjukdom. Om imorgon vet vi inget....

Sååå - Här och nu gör vi en överenskommelse!! 

– Vi gör bara sånt vi mår bra av, passar på och njuter medans vi kan, av allt! 

Dock - Jobba bör man, annars..”

Men i övrigt menar jag. Lev och må!

Kram för idag!

Alla blir äldre

Alla blir äldre..

Hon betraktade sin spegelbild, tog stöd mot handfatet och lutade sig fram. Såg de fina rynkorna runt ögonen som blivit allt fler de senaste åren, drog hon upp mungiporna och log såg rynkorna fina ut, som detaljer som alltid suttit där. Räckte hon däremot ut tungan såg hon dum ut och de vid leende osynliga strecken på området under näsan blev framträdande och randigt. 

Hon höjde hakan lite och studerade fårorna som nu delade in hennes tidigare släta hals i fack, strök med fingertopparna över sladdret. ”När hände det här?” tänkte hon. Det var en beklämmande stund men helt ofrånkomlig. En utväg skulle vara att plocka ner alla speglar, en annan att acceptera faktum. Den metod som innebar några föryngrande snitt fanns inte på kartan för henne. Det var bara löjligt. Att tro att några extra år som ”ung” skulle göra henne lyckligare var som pyttsan, nä nu gällde det att bara leva livet som vanligt och hinna göra allt det där som hon drömt om. 

De tidigare flinka fingrarna värkte när hon grep om borsten, hon fick hjälpa till med andra handen att räta ut dem när hon lade tillbaka den i lådan. I bara trosorna gick hon från badrummet till sovrummet för att hitta dagens klädsel, suckade ljudlöst när de ovana fötterna fick möta det kalla golvet utan beklädnad. Hon ruskade på sig och beslöt sig för att snabbt få på sig något varmt. 

Det är som i ordspråket tänkte hon, ”Alla dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet”

Med morgonkaffet i sin hand satte hon sig ner och tittade ut på det dystra majvädret. Maj, snart sommar igen! tänkte hon och log. Hon tänkte även på sina vänner, de som kämpade mot svåra sjukdomar, leendet försvann. De som helt oväntat drabbats. Vad spelar det för roll att kroppen blir skröpplig? Jag lever, herregud! Hon skålade med kaffekoppen mot grannen som stod bakom gardinen som vanligt. De har ett helvete med sin smärta, ovisshet, ångest och orörlighet. Jag kan inte ta över deras åkommor men jag kan vara deras medmänniska blev hennes slutsats. Finnas när jag behövs för dem. Med nära och kära som alldeles för tidigt gått bort eller drabbats av sjukdomar i sitt sinne bestämde hon sig för att sluta med sitt ytliga sjåpande.

Det finns ingen mening med livet, det blir vad vi gör det till. Det finns ingen mening med olyckor, sjukdomar och olycksfall. Vi är här för att fortplanta jorden. Saker händer på vägen, ibland drabbar det mig, ibland dig.

Thule, musik och allt ordnar sig.

Thule!

Efter mitt lördagsjobb är jag lite trött och less, 

vi har mycket att göra i butiken såhär års. 

Ut med skyltningar – in med utomhusfärg. Alla ska måla sitt hus! 

Samtidigt som det kommer kunder och allt pappersjobb ska skötas. 

Jag älskar mitt jobb, vet inte hur många gånger jag sagt det men så är det. 

Men just nu är det lite mer än vanligt, det är inte konstigt att man blir trött.

Jag blir bilhämtad efter att jag låst, cykeln får stå kvar. 

En stund senare ligger jag omhändertagen och vilandes i det fortfarande ogrönskande men solvarma växthusets soffa. 

Jag ligger och insuper energi inför kvällens stadsbesök. 

Vi har förväntansfullt köpt biljetter till ”Så mycket mer” 

19.00 börjar det:

I den fullsatta salongen dånar musiken. Textilmattan på golvet är röd, de vita kuporna trängs tre och tre under de vackra takrosetterna och på väggarna hänger passande röda medaljongtapeter. De tre fönstren på var sida av lokalen döljs av tjocka röda mörkläggningsgardiner med gulddekoration ovanför. 

De av trä i hopfällbara klappstolarna sitter ihop i rader och varenda plats är fylld, det är till och med extra stolar framställda i mittgången. Stället har atmosfär, det känns som om tiden stått stilla här, det är svårt att inte trivas.

 Mörkröda ridåer omger scenen där Öviksmusiker byter av varandra i för dagen ihopsatta ensembler. 

”De är ju proffs” tänker jag gång på gång under kvällen. 

Jag tycker att alla var bra men det som berör mig allra mest är ändå den sista gruppens rockiga tolkning av Lasse Berghagens kavajlåt, jag kommer inte ihåg vad den heter men ni vet – ”Han tog av sig sin kavaj…” 

Den gav rysningar!

Eftersom jag inte är ombedd att recensera kvällen så memorerar jag inga namn men alla i gruppen är fantastiska, i synnerhet sångerskan. 

Whaow alltså!

Vi får även höra fin poesi om vår stad och ett lockande smakprov av en kommande teateruppsättning. Det var en härlig kulturblandning! Det hela avslutas unisont med sången ”Halleluja” Mycket vackert!

Lite senare hamnar vi på Framnäsbaren och får höra ännu mer musik, tre superduktiga Öviksmusiker även där.

Musik ska byggas utav glädje och den ger glädje. 

Verkligen! 

Jag känner mig helnöjd när vi lullar hem på småtimmarna efter en sedvanlig kebeb-tallrik. Onyttigt men ack så gott – Melike 😊 

(Läs en gång till så förstår du)

Söndagsmorgonen inleds med en promenad upp till berget där vi, tillsammans med hundarna, intar vår frukost. En vacker men lite kylig aprilmorgon med utsikt över stan och kaffe som vi dricker ur mina nostalgimuggar.

Är det här livet? Ja – jag/ vi har njutit ännu en helg. 

En helg av många som jag vill minnas när jag sitter och inte kan göra annat.

Livet bör njutas varje stund. 

Just nu sitter jag själv och njuter av att mina porslinsblommor har funnit sig tillrätta i sitt nya fönster och belönar mig med hundratals väldoftande småblommor i år igen. 

Jag stannar i stunden, ler och blundar.

 Jag har det bra nu. Fantastiskt bra. Just nu. Om imorgon vet jag inget.

Dagens ord – Var inte orolig du lilla människa, allt kommer att ordna sig till slut. På ett eller annat sätt..

Lyssnar på just nu:

https://open.spotify.com/track/0P5wCXpGqItUpYbj2bUK0d?si=VT8Gtmk8TFK0F8KpMiKtyw

Kram för idag!

Förändring..

Förändring…

Är du rädd för förändringar?

Livet är fyllt av förändringar vare sig vi vill eller ej

Ibland till det bättre, ibland till det sämre

Vi kan träffa vårt livs kärlek eller få en svår sjukdom

Vi kan få nya arbetsuppgifter eller en ny arbetskamrat

Det kan vara tufft, bägge delar

Huvudsaken är att vi är öppna för det och vågar ändra på oss

Ändra på vårt invanda mönster för att vi ska klara det

En del av oss vägrar ändra på sig

De tror de kan och vet allt som är nödvändigt redan

De vet helt enkelt bäst

Du som läser det här känner en eller flera, eller hur?

Eller kanske du känner igen dig?

Det finns något som heter självinsikt

Något som inte alla är begåvade med

Tyvärr

Hur beter du dig mot dina medmänniskor?

Hur uppför du dig mot dig själv?

Är du rädd om dig själv och andra?

I mitt jobb möter jag alla slags människor

De allra, allra flesta är öppna, nyfikna och tillmötesgående

Men det finns också motsatsen

De som testar mig, de som är misstänksamma och ibland oförskämda

Mitt jobb är att möta dem alla

Jag klarar det

Jag har erfarenhet

Jag är jag

Oftast trygg

Känner du igen dig som en sådan människa så fundera på om det kanske är dags för en liten förändring?

Troligen går du och funderar på vart dina vänner tagit vägen…

Om inte så är du en människa full av självinsikt och har redan insett vad livet går ut på, då har du mycket fina vänner runt omkring dig och vet att vi ska vara rädda om varandra den tid vi fått…..

Lite tankar bara..

Kram för idag!

Lyssnar på just nu:

https://open.spotify.com/track/5w6B0sAH7XauCvMOAtplQj?si=pUyD7d8PR6ai5tCOLmUc8g

Vad jag är bra på:

Vad jag är bra på:

Jag är en jäkel på färger! 

Vill du veta något om svarthet, kulörthet eller hur olika kulörer kommer att upplevas beroende på var de finns, fråga mig, jag vet! 
Vill du ha tips på hur du ska tänka när du ska välja så ......"

Jag har en väldans tur som har ett jobb där jag får utlopp för mitt intresse och kunnande inser jag. Det har till och med blivit som en drog för mig att fundera ut vilket kulörnummer (ncs) olika hus, föremål och allehanda ting har. Ser jag mer borta ut än vanligt är det för att jag är uppe i det blå. Eller röda. Eller.. 

Jag gör allt jag kan för att peppa mig där jag går med allt längre armar med två skit-tunga matkassar på väg hem.

Långt däruppe bor jag, tänker jag självömkande

Jag befinner mig en kylig vintereftermiddag nere på stan och har en låååång uppförsbacke hem.

Suck! Jag kommer inte på nåt annat att skryta med som jag är bra på.

Jag anar tegelhusets rödfärg i gatlyktornas sken. 

Nä, tittar ner istället.

 Jag koncentrerar mig stenhårt på de fyrkantiga gatstenarnas rektanglar och gör allt för att inte minnas hur långt jag har kvar hem. 

(Jag vet att jag överdriver, det gör jag alltid)

Som tur är så har jag mina mjuka och vackra, gröna vantar jag fått av en fin vän i julklapp. Jag har fina vänner! 

Jag flinar mot vantarna som om de vore vännerna.

Hon tar beställningar till nästa vinter
Säg till mig om ni är intresserade!

  

Jag önskar att jag var tjugo igen. Då skulle jag med raska steg redan ha varit hemma. Just nu känner jag mig som en tjurig åttioåring. 

Livet är orättvist, tänker jag. 
Läpplutande och avundsjuk blänger jag på alla bilägare som åker förbi. 

Det är kallt och jag har ont i lillaste fingret där kassen skär in. 
Om jag låtsas vara halt kanske någon stannar och erbjuder skjuts?

Nä, gud vad jag är barnslig. Skärp mig.

När jag slutligen når min port springer jag upp för de 6 trapp- partierna och det känns som om de inte tänkte döda mig idag. 

Tänk om min önskan uppfylldes och jag fyllde tjugo istället för femtio? 

Låser upp och sneglar på min spegelbild i förbifarten.

Nä, det syns åtminstone inte, dubbelhakorna, ögonpåsarna och läpprynkorna gungar med när jag lufsar förbi.

Soffan ropar på den fortfarande gamla damen så jag dråsar ner. Lär bli kvar hela kvällen, men då får det bli så.
Lite rastlös eftersom Tv:n som vanligt inte lockar mig kommer jag på att en selfie kan bli kul. 
Ja, kul!!

Att se på, sen, när jag är ännu äldre...

Jag lutar huvudet mot en kudde och ler fint. Kollar på resultatet..
Inser 1 att mina smala läppar blivit lite fylligare av överläppsrynkor trots mitt leende - Plus!!
Inser 2 att mina kinder flutit ut mot kudden. Tur att den inte är hudfärgad. 
Nä jag får hitta på nåt annat.

Musik är lösningen på det mesta!

Spotify dundrar med Nina Simone
"I feeling good"
Ja det gör jag faktiskt
https://open.spotify.com/track/1VKsbTJ78G5bnfyoPz46LA?si=B1-FADisS96kBTswUBeZKQ

Jag blir på så bra humör att jag lämnar soffan för att piffa lite i mina rum, flyttar lite grejer i hyllorna. Får upp en gardin
Diggar, dansar och hmmar med i refrängerna



"Det är precis som mamma sa:
Det finns inget du vill gå igenom själv" Moneybrother
https://open.spotify.com/track/1e3Z54Eng96jH08eV9WoQc?si=s35JvVo5SAKjnylzjhndfA

Mamma❤
Hon fixade det mesta själv. Fort.
Precis som jag!
Med självförtroendet långt över mitt huvud sätter jag igång

Den nya väggspegeln i hallen bör få lämna sin golvplats
Jag måttar och ser att jag kan använda de gamla övermålade skruvhålen!
Inser när jag försöker hänga upp spegeln att trots min färdighet med den häftiga skruvdragaren med lyse i så skulle jag ha mätt...
Men! 
Med tjocka snören får jag upp spegeln på väggen!! 
Den lilla petitessen att snörena syns kan jag dölja med - nåt.. 
Sen..
Klart!
Ja, ja.. om jag böjer på knäna lite..



Vidare funderar jag på när jag ska bli vuxen
Eller, måste jag det. Egentligen?
Tror världen behöver oss
Oss med barnasinnet kvar

Klart slut från Storgatan idag
Blir surrkväll med kompis nu
Kram

Tjejfest, universum och att diska i takt

Om vår litenhet blev jag varse i morse. 

Den lilla röda pricken som är vår måne, och vanligtvis gul, blev rödare och rödare. Och härnere stod jag och glodde mot skyn, halvt ihjälfrusen för att det var tjugo grader kallt. 

Jag stod där påbyltad till tänderna för att få se pricken, men det var såå värt det. Jag blev ännu lugnare och tryggare än förut. 

Tänkte på mina små, små problem i livet. Som om universum brydde sig?

 Min lilla bubbla som är jag är en av cirka tio miljarder. Jag blundade och kände hur alla våra viktiga saker inte spelar någon roll i världsalltet. 

Vi kämpar mot sjukdomar och orättvisor, vi rakar benen, köper Porschar och vill ha kärlek och lycka. Vi gråter, skrattar, lever och dör. 

Jag fick lust att bo i ett hus ensam långt ute på landet men kom på att jag är mörkrädd. Vi är tio miljarder helt unika små bubblor! 

Självklara grejer men bra att bli varse emellanåt.

 I lördags mullrade det på Storgatan, skratten studsade mellan väggarna i min fortfarande taveltomma lägenhet. 

I min soffa, med musik i bakgrunden, tusen tända värmeljus för mysfaktor och värme delade vi gemensamma och vitt skilda erfarenheter denna lördagskväll och gjorde den till en välbehövlig energiboost mitt i tråkjanuari. 

Vi dryftade (lite) politik, rädslor, svek, glädjeämnen och våra finaste minnen bland annat. Vi spelade ett ”spel” som jag kan rekommendera:

 Vertell?s, heter det. 

Frågor som du gör djupa eller ytliga, du bestämmer själv. 

Nöjd somnade jag i alla fall inpå småtimmarna som en liten gris och snarkade säkert som en stor. Ja, det brukar bli så efter lite vin har jag hört.

Jag vaknade morgonen efter med ett leende på mina läppar – det höll i sig ända tills jag såg diskbänken.. 

Men inte ens den fick förstöra min uppåtgående glädjekurva. 

Med bh, trosor och tjocksockar drog jag igång gamla hits och diskade tametusan alltihop i takt. Och snabbt gick det.

Ikväll har jag städat lådor och tvingar mig själv nu att skriva mina tankar, allt för att inte fastna i TV-träsket. 

Min son och jag hänger i soffan, han kollar mobilen samtidigt som han kollar såpor. Jag sitter med snäckor i öronen med skön musik och koncentrerar mig djupt på mina ord. 

Ett sätt att umgås med sina barn! ........ typ.

Kram för idag!

Om liv och död, typ

Om liv och död, typ..

Tidigt på morgonen går jag, klockan är bara sex. 

Trafiken på överstan är gles, nästan obefintlig. 

Jag kan snedda över gatan hur ofta jag vill utan att se mig för. 

Se mig för behöver jag bara göra om jag inte vill dratta omkull i halkan, ty många fastighetsägare, speciellt vid det gröna och det blå huset, har ingen aning vad de skulle kunna bli skyldig mig. 

Så därför går jag snällt (både mot mig och dem) mestadels mitt i gatan där det är rikligare med grus. (Jo, jag har nyinköpta broddar därhemma, men när jag sist använde dem så fick jag vända tillbaka och plocka upp dem så ofta eftersom jag klivit ur dem så det var inte roligt) Jag trippar så gärna. 

Det är fortfarande svart ute, nere på stan ligger gågatan öde, julbelysningen svajar i vinden och golvvärmen har synliggjort gatstenarna. Jag har vant mig vid min promenadväg till jobbet och tycker att det är ganska skönt att ha hela min stad för mig själv, speciellt på tidiga morgnar – tänk att starta som en zombie och tjugo minuter senare anlända till jobbet som en nyponros. Kinderna är rosaröda i alla fall.

Jag fixade jul och nyår med bravur, jag valde med omsorg lugna alternativ och hann träffa både vänner och familj. Gå på lunchmusik i kyrkan, midnattsmässa på julafton och dansa så ofta jag kom åt,ibland hemma ui vardagsrummet. Viktigt att komma ihåg när julångesten kommer om elva månader, det går att överleva.

Fast förra veckan höll jag på å dog. 

Trodde jag, det var en fruktansvärd upplevelse. 

Jag hade haft svårt att somna, låg timme efter timme och kämpade. 

Så! 
Helt plötsligt, när jag vände mig på sidan kom sömnen! 

Jess!! hann jag tänka, den liksom överföll mig. 

Ni som fött barn vet hur det känns när moderkakan liksom varmt snurrålar sig ut (Usch, va äcklig jag är, ber om ursäkt) 

Men så kändes det i mina ben, de liksom snurrålades iväg och försvann. Jag blev rädd och försökte öppna min mun men mina läppar var helt stela. 

Jag försökte skrika men det kom bara väsande, kvidande och konstiga ljud.

 Jag låg på sidan och försökte sträcka ut mina böjda armar, men det gick inte, min kropp var helt stel. Jag var förlamad!

”Det är nu jag dör” tänkte jag. Såhär känns det...

 Jag fick för mig att någon som låg bakom mig hade tagit stryptag runt min hals.  Jag har ingen aning hur länge det pågick men efteråt låg jag länge med bultande hjärta och försökte förstå vad som hänt. 

Och somna igen, det vågade jag absolut inte – tänk om det skulle hända igen?

Eller var det bara en otäck dröm? 

Jag ville tro det men när jag började berätta för mina vänner så fick jag reda på att det förekommer att kroppen kan somna före hjärnan. 

Det kallas sömnparalys. 

Vissa händer det ofta, andra en till två gånger i ett helt liv. 

Mig har det faktiskt hänt en gång förut, men då var jag övertygad om att det var en dröm. 

Har du varit med om det någon gång? Berätta gärna för mig, jag vill veta mer!

Vidare har jag i mitt 38-åriga diabetesliv fått en ny insulinpump! 

Det är en sort som ska göra mitt liv ännu lättare. 

Jag inser att den kommer att göra det, snart. Bara jag har lärt mig… 

Den vill bara att jag berättar för den hur många kolhydrater jag tänker sätta i mig så doserar den efter mina förinställningar. 

Den är revolutionerande för oss diabetiker och kom till Sverige i höstas om jag förstått det rätt. 

I begynnelsen gav jag mig själv en spruta morgon och kväll, mina lår var noga inrutade så att jag skulle variera injektionsställe. 

Jag skulle äta fyra potatisar, lite kött, grönsaker och två knäckebrödsmackor till lunch och middag. 

Äta äckliga osötade gräddbakelser på kalas och aldrig få samma mat som de andra i skolan. Att alltid få känna sig annorlunda i tonåren kan vara känsligt. Inte konstigt att jag bojkottade alltihop ett tag. 

Nog om det nu, ville bara berätta.

Januari 2019 är halvt gången - vinter, snö och kyla alltså och jag sitter i mitt vardagsrum med tjocksockar och tjockkofta och längtar tills jag får ha shorts och linne igen.

Kram från mig!

Vi är bara människor...

Vi är bara människor

Jag befinner mig i en mysig källarlokal tillsammans med mina vänner och ungefär 150 personer till, den är utformad som en mysig pub med baren i fil, loft, X antal bord och stolar och en scen. 

Lokalen och inredningen är mysig. Vi är här för att lyssna på blues, fyra lokala Ö-viksband ska under kvällen underhålla oss. Det är trångt och varmt, vissa av oss har varit smarta och bokat bord för att käka sin middag här innan, de sitter väl unnade vid sina bord. Vi andra, typ vi och femtio till, som alltså har käkat hemma, gör allt för att inte stå i vägen för småirriterade sittande. Nåväl, vi hittar till slut en vägg på loftet att häcka vid.

Det är bra musik, banden byter av varandra. Svettiga av de starka strålkastarna står de bländade och blinda och spelar och sjunger proffsigt, helt säkert känner de att vi diggar det de gör. 

Tänk att vi har såna proffs i lilla Ö-vik!!

 Folk dansar. Farbror Bertil sitter och trummar försiktigt med tummen på bordet. Två överförfriskade ynglingar bredvid oss diggar med huvudena i någon ojämn takt. Dans- Micke rockar loss helt solo på dansgolvet emellanåt. Det är en fröjd att se honom helt hänförd av musiken genomföra sina ibland akrobatiska rörelser. Jag tror att fler skulle vilja våga. Om farbror Bertil vore tuffare skulle han nog ha dansat på bordet. Vi, vi dansar på loftet där vi inte syns så väl. Vi är inte där för att visa upp oss, vi dansar för att vi älskar det. Jag låter mitt huvud falla bakåt när jag dansar med min kavaljer, studerar det svarta taket och låter bluesgunget sprida sig i min kropp, det är en underbar känsla som gör mig lycklig.

Kvällen blir lyckad förutom en sak… Vi måste komma ihåg och påminna oss att vi alla bara är människor, livet är för kort för att försöka förpesta det för andra. När människor går vidare är det för att de vill utvecklas och har en önskan om att hitta ett nytt sätt att förgylla sitt återstående liv. Om ditt eget liv är för tråkigt, gör något åt det istället. 
Avundsjuka bör jobbas med.

Så! Det är jobbigt att vara arg, så nu är jag klar.

Jul… då ska alla vara glada! Vi ska vara snälla, om inte - äta mera pepparkakor. Vi ska träffa släkten, kära vänner och även de vi kanske inte alls har lust att träffa, byta julklappar som vi stressat runt och köpt för ibland dyra pengar och vi ska äta mycket mat. 

Pyttsan, vilken ångest detta skapar.

 Jag ska nu avslöja att julafton inte är något annan än en vanlig kväll. 

Just i år en simpel måndagskväll.  Jag vet att du vet det, men jag vet att 

både jag och många fler inte mår så bra med alla dessa förväntningar.

 I mitt eget fall innebär julafton inget alls i år. Mina barn får jag träffa på juldagen. Jag/ vi överlever. Mina barn jobbar på julafton och min yngste ska vara med sin far. Jag har köpt dem varsin klapp och hoppas jag får många kramar tillbaka. Jag vill att mina barn ska må bra i kropp och själ, det är det viktigaste för mig och säkert för dig. Jag vill rå om dem en liten stund, att det råkar vara i julveckan spelar ingen roll, bara ännu ett tillfälle att träffas.

Annars skulle min önskejul se ut som mitt 50-årskalas gjorde förra veckan. En massa nära och kära, levande musik och skratt. Jag skulle inte nödvändigtvis behöva stå i centrum men det vore rätt kul. (!) Det är kanske som tomte jag ska söka? Nä, skämt åsido, en jul med vänskap, lugn och ro vore skönt. Jag ser på minnesuppdateringen som Facebook gör, att jag varje år skrivit om min ångest. Jag hatar nog bara alla ”måsten”. 

Så –
 Gör som du vill och ha den jul du mår bra av!

Kram för idag!

(Min dator har fallit i golvet och vägrar samarbeta när jag ska lägga in bilderna på rätt ställe så de kommer här istället)

På min gata i stan....

På min gata i stan….

36, 37, 38… Suck, snaaart uppe. Flås, flås. 

Sex trappor med 8 steg i varje är det upp till vår nya lägenhet, jag lufsar i sakta mak upp till boet. Jag inser att mina byxlårsömmar kommer att behöva breddas med kilar innan våren men å andra sidan får jag vardagsmotion och det är ju bra. Vill jag ha lite extra motion behöver jag bara bära en tung tvättkorg två trappor till… (Eller gå ner i förrådet, längst ner, längst in och med dubbla valvdörrar innan) (Fingrarna slinter på tangenterna av rinnande handsvett, ty jag går inte ner dit själv. #mörkrädd)

Vi är alltså inflyttade och klara nu, min son och jag.
Högt uppe på stan och högst upp i huset, smart. Eller...

Mina vänner har burit mina ägodelar alla våningar utan att klaga medan jag bara har latat mig. Mitt jobb har varit att packa upp allt. Två veckor har gått och vi känner oss redan naturligt som hemma, konstigt men så är det.

Lägenheten är ljus och fin med insyn från alla håll….

 Ja precis, jag kan inte kliva upp naken på natten för att kissa.

Inte för att jag brukar det men om jag skulle råka få lust.  

Jag tillbringar nu dagarna mestadels med att surfa runt för att hitta lämpliga möbler att fylla rummen med. När man flyttar från tvåsamhet till ensamhet kan det bli så om man inte ägde några av möblerna innan.

Vidare har jag varit hos tandläkaren, inget att berätta om egentligen, men uppfödd på nyponsoppa i nappflaskan som jag är samt rökare i delar av mitt liv så har jag förståeligt nog besökt honom ett antal gånger. 

Ändå har jag den värsta tandläkarskräck du kan tänka dig. 

När jag sitter där och gapar med vitnande knogar om armstöden och tårar som väter mina polisonger (typ, tror ni fattar) försöker jag alltid tänka på något roligt och fint minne:

På mina barn när de var små..... 

När jag var i något varmt land där jag mådde gott.....

 Eller ”Om en timme är jag FRIIII!!”

Jag kan säga att den här gången funkade det inte.

Jag såg bara på insidan av mina ögonlock allt min fantastiske tandläkare berättade att han gjorde. Min stackars tand som blev borrad i, hur tandköttet slets itu och hur nerverna krullade sig och skrek när de blev nuddade. 

(Jag vet, jag överdriver) 

och

 (han sa inte det, men..) 

Jag skulle i alla fall vilja ha tips på hur man blir botad.

Mina hundkrockskador tar allt längre uppehåll med att ge sig tillkänna, jag vaknar dock nästan alltid med en sprängande värk i nacken och bakhuvudet. Ibland försvinner det när jag varit uppe en stund och ibland behövs lite Alvedon. Jag ska prova på att jobba lite nästa vecka, det känns bra för jag har, från att ha behövt hjälp med det mesta, börjat bli kreativ. 

Jag har målat lite loppismöbler.

Jag är för frisk för att gå hemma och skrota nu. 

Dessutom längtar jag tillbaka.

Dagens allvarsord får bli ”Tro inget innan du vet den rätta sanningen”

Kram för  idag!