Njutning på en ö i Kroatien!

Njutning på en ö i Kroatien!
Brac (Bratj)

Vi åker bil, flyg, båt och buss i nämnd ordning för att komma till vårt resmål. Det blir inga upprop i någon högtalare och inte heller något nytt Usain Boltliknande rekord för att vi ska hinna med vårt plan i år, det blir istället en lugn och välplanerad resa.

Jag har köpt stödstrumpor för att slippa svullna och krypiga ben på planet, men tar för säkerhets skull även en sorts sömntablett för att kunna slappna av helt. (*Lite för sent dock) Flygresans tre och en halvtimme ”flyger” förbi. Jag slumrar då och då och mår som en prins.

När vi kliver av planet slår hetluften som en vägg emot oss. Fast jag av erfarenhet vet det så blir jag ändå chockad och känner mig tveksam om jag ska klara en vecka i ett land där jag inte kan andas. Det är 35 grader varmt och luftfuktigheten mycket hög. Visst, det känns underbart med värme efter den kalla sommar vi haft hemma, så jag försöker skärpa mig och ta lugna heta andetag.

*Nackdelen med att ta en sömntablett lite för sent kan göra att det blir lite svårt när man till exempel ska gå ombord på en stor färja, samtidigt som sömntabletten har sin största verkan, och försöka att inte se ut som om man druckit typ en hel whiskeyflaska själv...

Som tur är har jag tre killar med mig som lotsar. Men det blir ändå en mycket skum ditresa för mig. Mina resekompisar frågar mig saker, jag spärrar upp mina ögon, svarar och somnar. Jag slår efter en stunds kämpande åter upp dem men somnar nästan på en gång igen. Knäppt, kommer jag då aldrig att göra om samma sak igen. Men min tonårsson har roligt åt mig i alla fall, det unnar jag honom. Fast jag anar andra turisters sneglande ögon och snörpta munnar. ”Stupfull, innan vi ens är framme!” Haha jag sitter bara i min egen bubbla och ler jag.

Hotellets lägenheter är fina och heta. Va?? Funkar inte vår air condition? Min fine pojkvän rusar till receptionen som en fixarfrasse, en man följer med honom tillbaka och visar hur vi ska starta den. Han vrider två hack på den stora lådan som har  en mycket väl dold knappanel, men jag som tror att jag ska dö av värmeslag vrider upp den på fullt. ”No, no” säger han. ”Jo, jo” säger jag.

Utanför hotellet har vi den allra finaste vyn upptäcker jag och dessutom en underbart vacker hibiskusbuske som får följa med hem i form av ett skott.

Morgonen efter vaknar vi i ett kylskåp! Man lär så länge man lever, som jag brukar säga ;)

Hela det första dygnet går för mig åt till att försöka acklimatisera mig, jag känner mig svullen, av med ringarna så fingrarna får andas, mitt runda ansikte ser ut som en bulle och vit som ett lakan är jag. Jag lider och vill helst inte att någon ska se mig. Fast framåt kvällen första dygnet så börjar jag dock slappna av. Det är fortfarande lika varmt men jag börjar njuta. ”Har ni aldrig sett en vit svullen tant från Sverige” tänker jag och blänger på alla som möter min blick.

Den nedåtgående solen dalar snabbt och färgas magiskt blodröd ju lägre och närmare havshorisonten  den kommer. Vi går för att leta middagsrestaurang längs strandpromenaden där restauranger och barer trängs, folk sitter tätt, tätt vid vartenda bord och servitörer springer med armarna i vädret och balanserar fullastade brickor mellan borden.

Vi väljer första kvällen till slut hotellets matställe, vi blir proffsigt uppassade och väljer svärdfisk som kommer in på tallriken utan svärd (?) och avslutar med fruktsallad och glass i höga glas.

Efter middagen vandrar vi omkring och tittar på vackra segelbåtar som tävlar inne i själva hamnen. De stora vita seglen är upplysta i den svarta natten med starka strålkastare, de rusar snabbt fram medan pampig musik dånar i hela byn. Folk trängs på alla pirer för att se, det är tydligen en mycket stor augustihändelse i byn. Ja, det är mäktigt!
Kvällen känns magisk och romantisk, jag ber min son ta en bild på oss med solnedgången i ryggen, min pojkvän som inte gillar arrangerade uppstyltade bilder drar mig intill sig och bilden visar sig bli just så romantisk som jag tänkt.

Okej, jag tänkte inte berätta det men vi har hittat badsträndernas badstrand!

Vattnet här skimrar underbart i grönblått och är kristallklart, de badandes kroppar syns helt klart fast de badar en bra bit ut. Botten är av sand och ”vår” badvik kantas av en liten strandremsa i mitten och lite längre ut på ena sidan, där vi ligger, plana heta klippor och skog där bakom. På andra sidan löper en låg mur på vilken det ligger folk och solar. Vi kan coolt glida ner i vattnet från vår klippa när vi vill snorkla, eller som jag, bara doppa mig och ta några simtag då och då. Eftersom vissa av oss vill ha skugga och vissa andra vill ha sol så är stället där vi lagt våra handdukar perfekt.

Fastän min bikini känns mindre än ifjol så finner jag mig ligga och njuta och känna mig fin, den heta solen och den mycket fuktiga luften gör att min kropp slappnar av och ber mig ligga kvar hela dagen. Jag har smörjt mig noga med hög solskyddsfaktor för att både kunna njuta och känna mig trygg.

Några hundra personer till har hittat hit till paradiset, ungar som stojar och skriker, mammor och pappor som servar, unga människor som glänser med bruna kroppar, både vackra tjejer och välpumpade killar. Medelålders kvinnor som ligger liksom jag utfläkta och lapar sol och hoppas att den även hittar in i valkvecken. Samt män i alla åldrar som sitter halvt skymda under små träd för att få skugga, de brukar påstå att solen tar lika bra där (?) Men havsviken i det Adriatiska havet räcker till för oss alla.

Jag skönjer de höga bergen på fastlandet om jag kisar lite i soldiset, de är gråsvarta och de högsta mäter 800 meter har jag googlat mig till. Mäktiga - är mitt betyg på bergen, de ser ut som de veckats av en stor kraft som tvingat dem samman och blivit till höga berg och dalar däremellan. Och så är det ju, det är inte bara hos oss man ser spår av inlandsisen.

En kvinna står (?) och solar ett par meter bort från mig, hon har stått där sen vi kom. Antagligen vill hon bli jämnt solbränd på hela kroppen för hon byter håll och ställning då och då. Pyttsan, sånt bryr då jag mig inte om. Jag brukar ligga tills jag är less, vara rödbrun fram och vit bak. Vadå? Jag ser ju mig framifrån när jag kollar och det är det jag själv ser som räknas, eller hur?

När hon solar åt mitt håll är de svarta solglasögonen riktade rakt emot mig. Jag känner mig iakttagen, och tycker att det känns lite obehagligt. Det gör mig lite osäker när jag inte kan se folks ögon. Eller så spanar hon in mig..  Hm, jag skickar en slängpuss till min älskling som just dyker upp ovanför ytan där ute.

Cikadorna gnuggar sina bakben och spelar högt, högt för att locka till sig sina honor. Det är ett mycket skärande ljud som man konstigt nog blir van vid efter en liten stund. Marken är kruttorr, växter växer men väldigt långsamt antar jag. Långa rödbruna barr ligger överallt och jorden ser ut att skrika; ”Vattna mig!” Men troligen så var allt fint och prunkande för ett par månader sen, vi befinner oss i augusti nu så det kanske inte är så konstigt.

En man dyker och snorklar med sina små barn rakt framför mig, han är vit som ett lakan, har rött hår och är bergis från England. Jag skärper min hörsel och visst tusan har jag rätt, en mamma i stor mörkblå klänning på en halvt dold klippa bredvid mig ropar till dem: 

”It´s time for a sandwich, please come” med en sådan där engelsk dialekt som från en film på TV. ” We´re coming” ropar min engelsman tillbaka. Kvinnan som ståsolar är säkert från Polen, hon ser bara ut som en sådan. Fast inget fördömande menat, de ser bara ut på ett speciellt sätt inbillar jag mig. Kolsvarta ögonbryn som gör att hon ser arg ut och långt blont hår.

Jag blir serverad en glass och en iskall öl där på klippan, det har nog aldrig smakat så gott någondera. Glassen blir av värmen sådär halvsmält på en gång så jag glufsar i mig den så snabbt det går, (inte bara för att jag måste) Ölen kyler mig och får mig på ännu bättre humör, inte på grund av alkoholhalten utan bara för att den kyler mig och väcker upp mina sinnen igen.

När jag känner att jag bara måste svalka mig drar jag på mig mina rosa badskor som får mig att känna mig som jag bär förskoletidens sockiplast (Fast jag har alltid trott att det heter sockerplast) och kravlar mig likt ett stort klumpigt skåp coolt nedför klippan. ”Aj fan” undslipper mig när jag kliver ner på några kantiga stenar där under ytan närmast klippan. Så tar stenarna slut och sandbotten tar vid, jag sjunker långsamt ner i det grönturkosa vattnet. Det omsluter mig och känns verkligen underbart. Jag blundar och lägger mig på mage för att ta några simtag.  

När jag efter en stund vill ställa mig på botten hinner jag gripas av en sekunds panik när jag inser att havets salthalt och de rosa gör att det inte är gjort i en handvändning. Visst, när jag gjort det ett par gånger så funkar det, men den där första gången känns overklig, när benen inte lyder utan vill ligga kvar där med mig som en flytanka eller flytgris på ytan. (Jo, det känns så)

Funderar ett tag på att flyta på rygg men inser att jag kanske skulle bli liggande tills jag når Italiens kust innan jag kan ha mig upprätt igen så jag låter bli.

Jag går längre ut så vattnet nästan når min mun och spanar rakt fram på den magiskt färgade vattenytan, det är förtrollande vackert, jag anar bergen långt där borta, skränet från folket runtomkring mig hörs inte längre, jag blir stående så en stund och bara tar in lyckokänslan, det här ska jag minnas när det blir vinter tänker jag.

Längst däruppe ser man masten!

Lite senare vandrar vi genom den lilla staden upp mot ett litet berg med en mast vi sett. Beige, grå och vita stenhus kantar de små gränderna. Var och en av stenarna i fasaderna tycks vara varsamt plockad och ditsatt likt ett pussel för att smälta in. Väldigt snyggt och över hundra år gamla är säkert husen. Eller flera hundra kanske? Alla byggnader pryds av en grön dörr och gröna fönsterfoder. En alldeles speciell lysande grönfärg, kanske något kulturellt, vad vet jag. Som vår Falu rödfärg möjligen.

Fast jag duschade just innan vi gick så rinner svetten utför min rygg och mellan mina bröst, det känns som när jag sprang tjejmilen för hundra år sedan, men jag flåsar inte lika mycket. Nere vid havet fläktade det lite men här står luften stilla, fast efter ett par klunkar vatten så förnyas mina krafter och jag trampar vidare uppför. Vägen slingrar sig trång och nära inpå husen. Det känns lite som om vi tränger oss in på privata ägor. Och det visar sig att vi gör det också… För plötsligt kliver en man fram bakom en torr murgröna och upplyser oss om att vi är på privat mark..

”But that´s okej” säger han på kroatengelska. Vi tar oss vidare uppför en smal grusväg bakom hans hus som han tipsar oss om. Vi når stora bilvägen där bilar kör fort som f. Här finns inga gång och cykelbanor och inte ens vägrenar så inget vingel är tillåtet.

Vi traskar vidare uppåt med bilarna vinande tätt inpå oss, det känns inte så säkert men vi går så nära kanten vi kan. Det enda som snurrar i min hjärna är tanken på toppen och på nästa klunk vatten som kan få mig lite nedkyld, svetten rinner nu nerför mitt ansikte i små rännilar. Det ser nog jättehemskt ut men jag bryr mig inte längre, jag föser undan ett par liter då och då när jag inte kan se vägen. Nä nu överdrev jag men det känns nästan så.

En blick ner mot samhället får det att svindla, långt där nere ser jag byn, utsikten över den, havet och himlen är magnifik! De vita husen med röda tak, de gråvita husen med de gröna dörrarna, de små trädgårdarna med röda tomatplantor fulla trädgårdarna. Ja det är väldigt vackert.

Känner mig lycklig och cool när jag äntligen når toppen

Jag kommer som andre man upp till toppen, här är utsikten än mer vidunderlig. Och vi är här helt själva konstigt nog. Fast det kanske inte är så konstigt när temperaturen visar på 30 grader, inte många knäppisar som skulle komma på tanken en dag som denna.

Cykeltur!

Varje morgon har vi tagit en promenad, både för att starta dagen på ett bra sätt och för att rekognosera omgivningarna. Vi har promenerat den cementerade gångbanan som löper utefter vattnet ett otal gånger, den är inte så lång så ibland har vi gått den fram och tillbaka ett flertal gånger bara för att få lite mer motion. Strandpromenaden avslutas åt det ena hållet med den underbara sandstranden med blågrönt vatten, klippor och har en egen kiosk med bar och glasskiosk. Motsvarande slut åt andra hållet består också av en badstrand men är stenbelagd både ovanför och nedanför vattenlinjen. Där har vi inte badat än men väl på ett flertal andra platser.

Killarna snorklar varje dag och påstår att den bästa badplatsen har varit den kargaste och ligger alldeles nedanför hotellet med vassa klippor med många håligheter och skrevor där de kan spana efter krabbor, bläckfiskar och vanliga fiskar. Jag håller mig under tiden på land, blundar, njuter och försöker att inte tänka på att vi om några dagar är hemma i kylan igen.

Andra dagar har vi vandrat i de trånga gränderna, beundrat de gamla stenhusen och svettats ett par liter var.  Utan en vattenflaska skulle jag nog falla död ner för hettan är outhärdlig emellanåt. Har man ett linne på sig glider armarna fram och tillbaka av sig själva på grund av blötan som forsar från armhålorna. Benbeklädnad med tyg som täcker insidan lår är ett måste då människor med lår utan mellanrum annars kan få skavsår, tror ni förstår hur jag menar.

I alla fall så hyr vi cyklar.

100 Kona, cirka 120 svenska kronor, kostar det att hyra en cykel en dag.

Vi hämtar dem och drar iväg. Vi har fått nys om en alldeles fantastisk badplats som ska ligga 4 kilometer bortanför sista stranden, den med stenar, på strandpromenaden. Vi cyklar på en finfin asfalterad väg längre och längre bort från staden, vägen blir efter ett tag ett par centimeter bredare. Bilar susar förbi i hög hastighet med ojämna mellanrum, det är bara att dra in magen och armbågarna och cykla så nära kanten man vågar.

Hotellen blir efter ett tag utbytta mot stora fina villor, oftast vita, fasaderna är i vitt tegel eller har jämna fina vita stenar. Oftast med mer än en våning och med balkonger och altaner i olika etager. Stora asfaltsbelagda uppfarter med grönt fint gräs på sidorna (gräs har jag inte sett alls tidigare på denna resa, jo lite kanske, men det har varit gult och bränt) Vi har alltså kommit till de lite finare kvarteren. Fast landsvägen har blivit lite bredare än i gränderna men inte nämnvärt ändå. Sneglar på stadsjeeparna och tänker att jag inte skulle vilja köra dem här.

Den fina asfaltsvägen byts ut till en grusväg med jämnt fint grus, en km ungefär. Sedan byts det jämna fina gruset ut till grovt grus som senare byts ut till liten storsten som sen blir till stor storsten. Ja, ni förstår att jag är glad att min cykel har dämpning och breda däck och att jag hoppas ingen av oss cyklar omkull.

I alla fall så uteblir det härliga vinddraget som brukar uppstå vid cykelturer, här slås man av vass hetluft som man får skära sig igenom. Men oj, nu låter det som om vår cykeltur är pest och pina men så är det inte. Jag njuter i fulla drag, cykeln är härlig att trampa, vädret är varmt och hett, precis som vi önskat och belöningen på resan kommer när vi rundar den sista udden; Ännu en helt underbar sandstrand! Ja vi tillbringar ett antal timmar i vattnet, på stranden, i gräset, och på restaurangen innan vi nöjda trampar hem igen.

På väg till fastlandet och flyget hem

Vi får en underbar resa och åker nöjda hem igen när veckan är slut.

Mässdag!

MÄSSDAG!

På marknaden, eller mässa kallas det visst, trängs vi tillsammans med hundratals andra. Vi strosar runt och kollar först utomhus. Solen gassar vilket gör det behagligt att vistas ute, jag har klätt mig för mycket naturligtvis men jag är på ett gott humör så att jag svettas lite ymnigt gör mig inget, jag söker heller inget speciellt utan njuter bara av att befinna mig bland så mycket folk. Konstigt nog njuter jag av det. Jag är i en annan stad än min egen så jag behöver inte kolla efter kända ansikten och vara rädd för att jag missar någon bekant. Men de blickar jag ändå möter visar glädje, troligen för att det är en vacker dag efter åtskilliga regndagar på sistone.

Det hörs musik och sång från någon scen som vi inte ser. Jaja, jag har ingen aning om vilka artister som ska vara här och på vilket klockslag så jag kan lika bra lyssna såhär på lite avstånd. Jag nynnar lite… hmmhmmhmmhnanana

-         -  Va? Sa du nåt?

-          -  Näe…

Jag blir alltid förnärmad när någon frågar vad jag sa när jag nynnar, hörs det inte att jag diggar? Jag småler för mig själv och tänker finurligt att en vacker dag ska jag våga ta sånglektioner.... Då ni!

Alla säljare verkar så trevliga, de ler brett om man visar minsta intresse för deras varor. Jag ler blixtsnabbt tillbaka men tar små kliv från deras monter så jag inte ska lura fram dem, både för deras skull och för min. Vi ställer lite frågor om vissa varor vi är liite intresserad av och en skånsktalande försäljare brer på och vill att vi ska förhandsboka. Just vi ska få mässrabatt ända fram till julen som ligger fem månader bort minsann. Vi tackar men tackar nej.

I matmässhallen trängs miljoner lukter, både från mat, bakverk och svettiga människor. Hm, jag njuter av det rökta renköttet, kväljs av det feta oset från munkarna, vitlöksdoften från oliverna får mig att dregla men svetten från männen som skickligt håvar upp dem från lagen luktar svett blandat med eau de Cologne (heter det så nu för tiden?) nja, rakvatten säger vi, det är lättare att stava till. Jag bestämmer mig för att de får skylla sig själva att jag inte handlar av dem.

Kön till munkarna vid entrén innehåller trettio munksugna människor som allihop i handen håller ett eller flera barn med stora glansiga ögon riktade mot munkarna. Munkarna är nämligen frestande glaserade med marshmallows, strössel, vit och brun choklad, nonstop och kokos. Jag har en beställning hemifrån på munkar så jag funderar på att säga att de var slut när jag ser kön. Jag tänker att jag ska ta en liten sväng in i hallen före jag handlar de förbannade munkarna. Som tur är så finns det fler som säljer munkar längre in. Jag blir först i kön där och tänker att jag borde vara smartast här inne.

När vi ska ut möts vi av barnvagn efter barnvagn… Hur tänker man när man tar med sig barnvagnen in i trånga hallar överfulla med människor? De stackars mödrarna, ja det är oftast mödrar som styr vagnar på marknader, tittar ursäktande och försöker ta sig framåt. Stannar de för att titta på något stoppar de upp cirka hundra människor efter sig och försöker de skynda sig igenom hallen blir man själv stressad för att man måste flytta och ge plats. Jag gjorde det en gång på en utomhusmarknad och aldrig mer. Kanske är alla dessa barnvagnsmänniskor på marknad för första gången tänker jag. Snart blir de varse!

Vid sin disk står en man från något fjärran land och säljer en otroligt smart grej som kan hyvla, pressa, skiva, knorra (han fixar potatisskruvar) med ett litet smalt verktyg! Vi två vanligtvis ohyggligt smarta människor faller för hans knaggliga svenska övertygande snack. Vi köper den smarta ”grejen”

Naturligtvis får vi den inte att funka lika lätt när vi kommer hem… Vad trodde vi egentligen?

Mitt i alltihop kommer en handikappad kvinna som halvligger ner i sin permobil, eller vad det heter. Hon rattar sitt fordon sakta och tålmodigt med två fingrar, jag går bakom henne och ser hur folk tränger sig före. Släpper hon fram en så kliver tio förbi. På hennes sida är jag!  Klart att hon ska få gå på marknad! Hon har liksom inget val än att ta sitt åkdon och tränga sig in. Jag blir lite arg när jag ser hur folk nonchalant tränger sig förbi. Några småkillar omringar henne och låter örrnn, örrnn. Jag öppnar munnen för att be dem skärpa sig men en av deras kompisar ber dem sluta. Smarta barn finns också!

Vi provligger sängar och provsitter soffor, en liten flicka har fått tag i dosan till en säng som hon kör upp och ner i racerfart, det ser kul ut och jag skrattar till men slutar kvickt när jag får en arg blick från en vuxen som står bredvid henne och försöker få henne att sluta.

I en hall sitter hantverkskunniga människor som har tryckt, format, sytt, designat och använt sina kunskaper för att få oss andra att köpa deras vackra verk. De stolta ler, de blyga tittar ner och de luttrade pratar på och försöker locka. Jag tillhörde nog de blyga när jag försökte få egenhändigt gjorda nylonstrumpedockor sålda.  Klart jag ville få mina saker sålda men jag var livrädd för att ingen skulle köpa något av mig. En kvinna med vackert handblåsta glaslampor har flera hänförda människor runt sitt bord, kvinnan bredvid med broderade dukar sitter ganska ensam.. Jag känner nästan för att köpa en duk bara för att hon ska få känna stolthet för all tid som hon säkert har lagt ner på sina vackra dukar men som inte är lika populära idag.

Eftersom vi har olika intressen så delar vi på oss och jag njuter av att kunna kolla på vad jag vill en stund.  Jag har ingen som helst köplust idag och är som sagt inte på jakt efter något speciellt så jag finner mig själv som iakttagare av andra människor istället. Det har börjat dugga och de förr så glada människorna går nu med mungiporna riktade nedåt. Kassar dinglar från deras nävar och jag får lust att fråga vad de köpt. Jag får lite lust att köpa något bara för att lyckligt kunna öppna mina fynd när jag kommer hem. Vi har som sagt bara köpt feta munkar och en supergrej som kommer visa sig att den inte funkar när vi kommer hem, fast det vet jag ju inte där och då.

Förr på marknader kunde man nästan räkna med att tappa bort varandra, nu för tiden går mobilerna varma ”Var är du?” ”Vid husvagnarna” ”Aha, jag är vid poolerna” ”Ok”

Vi ses vid trädgårdscafeét en stund senare och hittar där hembakta jättestora kanelbullar och gott kaffe. Snabbmatsförsäljarna lockar oss inte. Här finns trädgårdsmöbler och mycket gröna växter som i en oas mitt i stressen och trängseln runtomkring.

Som tur är så är vi nöjda bägge två efter fikat och strosar till bilen som vi smart parkerat på andra sidan stan för att slippa betala parkering. Ok, snålt, jag vet.

Tur att det är ett helt år tills det blir mässa igen tänker jag och sover utmattad hela vägen hem.

Den perfekta sommardagen

En perfekt sommardag!

Jag slår upp mina ögon, rullgardinen är fortfarande neddragen men jag anar smart att morgonen är solig, ett ljusgult streck löper nämligen parallellt med den svarta rullgardinens kant.

Bredvid mig snusar mannen i mitt liv, jag ler och stryker hans rygg, han gruffar nöjt i sömnen och vänder sig om. Vi vilar tätt, tätt en liten stund till.

I hallen hörs katten vässa sina klor på nätdörren...
Ve och fasa! Jag springer snabbt upp. Inte för att jag är rädd att hon kissar inne, utan för att rädda dörrens funktion, och för att inte påtvinga min katt att göra ljud som hon verkar ha valt bort att lära sig. Ty hon jamar ytterst sällan och väldigt lågt.  Hon trippar coolt ut i värmen när jag öppnar.

Hela det ljusa köket är idag ännu ljusare, det badar i solljuset. Mitt leende blir ännu bredare och jag känner att den här dagen får vi inte försumma, markisen får förbli upprullad ett par timmar till. Jag förstår nu bättre min egen pappa som varje sommarlovsmorgon, till vår fasa, skulle ha upp mig och min syster i ottan.

Huset är fullt av ungdomar som fortfarande sover tungt, vi låter dem sova och äter vår frukost, klär oss och kollar på vår väg ut på promenad de svarta digitala siffrorna på väggen som visar 25 grader och 08.35 Kan en dag starta på ett bättre sätt?

Mina steg känns lätta och mina axlar njuter av värmen, jag vet att de kommer att få färg idag och känner mig nöjd. Jag studsar lite när jag går, okej, delar av mig gungar, men det är inget som bekymrar mig idag.

Bredvid asfalten, i vägrenen vill jag gå, det påminner mig om grusvägar jag traskat på och jag tänker på min mamma och min barndoms somrar. Mammas förmanade att man skulle gå innanför de vita strecken och passa sig för bilarna. Här finns inga vita streck men jag passar mig och njuter av gruset under skorna.

I diket blommar de vackra kortlivade sommarblommorna.

Vi håller varandra i handen, tittar på varandra och ler. Vi berättar minnen, delar upplevelser och förtroenden, det känns som en sådan där dag som man kommer att minnas länge. Vi har gått här många gånger men denna dag känns speciell.

En lätt bris gör att gräset på ängarna vi passerar böjer sig, nya kottar tittar brunröda fram mellan grankvistarna i skogen, jag blundar och njuter av doften av varm kåda.

Vi pratar högt när vi passerar stället där vi såg björnspåren i vintras, tänk om.. Nej en sådan här varm dag ligger nog nalle och trycker i skuggan någonstans långt inne i skogen hoppas jag. Fast jag vänder mig ideligen om för säkerhets skull.

Mina tunna promenadkläder smetar fast sig på min kropp, men just nu gör det inget, jag skönjer huset och kan redan föreställa mig duschens svalkande strålar.

Därhemma snusas det för fullt, jag ställer fram frukost och ropar att man blir utan om man inte kliver upp på en gång.

Jo, kolla noga, det är någon som står där och hänger tvätt!

Trötta barn och ungdomar kravlar sig motvilligt upp men blir glada när de upptäcker den vackra dagen. Vi solar, gräver efter mask, äter glass och hänger tvätt efter tvätt som torkar på en kvart.

Jag kör bilen till affären, trycker ner rutorna och låter vinddraget blåsa ur värmen ur bilen som stått stilla i värmen sedan igår. Mitt hår kittlar mig i nacken och mina ögon blir tåriga, antingen av vinden eller så av mina lyckokänslor, jag vet inte riktigt. Sen får jag en fluga i munnen och trycker spottade upp rutorna. 

Lite senare väntar ett dopp hos vänner, det är årets första. På ytan flyter björkpollen, det vanligtvis himmelsfärgade vattnet är alltså ljust gult idag, men det gör liksom ingenting. När kroppen blir sugen på ett bad finns det inget som kan stoppa. Jag kliver i och går försiktigt ut med trevande fötter, vattnet kyler men min rygg är fuktig och varm och skriker om att få bli blöt av sjövattnet. När vattnet når min midja böjer jag mig sakta framåt, tänker 1, 2, 3, sträcker fram mina armar och lägger mig raklång och hoppas att jag flyter i år med. Det är iskallt och det ilar till i hela mig och jag flämtar till, men jag fixar det, jag njuter av att bli av med min svettiga rygg. Jag tar några snabba simtag till innan jag vadar in och känner mig stolt över att jag vågade.

Den lilla sandstranden gör mina fötter grusiga, men gräset vi passerar på väg upp till stugan gör dem rena igen. Vi blir serverade öl och macka och eftermiddagssolen bränner innan vi ska åka hem.

Hemma ligger kisse och sträcker ut sig under bordet på altanen, hennes mage har växt till det dubbla på bara några dagar, frågan är bara när de små tänker komma?  Hon är inte lika smidig längre, håller sig mer i närheten av oss nu. Jobbar vi, ligger hon bredvid. Sover vi, ligger hon tätt intill. Det är som om hon vill visa att hon behöver oss nu, denna vackra katt.

En liten stund i solstolen hinner jag med innan vi börjar förbereda för grillmiddagen. Vem av oss som sköter grillningen behöver jag inte skriva, vi är väldigt traditionella där. Den som är bäst på det helt enkelt, och det är inte jag. Idag behöver jag bara duka och njuta, jag funderar på om man kan ha det bättre?

Oxfilén smakar underbart tillsammans med bearnaisesåsen, ugnspotatisen, fetaostsalladen och det röda vinet. Solen ligger fortfarande på vår altan och speglar av sig i vinglasen.

Den sena och varma kvällen inbjuder till kvällspromenad, vi vandrar sakta ner mot stranden, vattnet är mörkt nu men solens strålar färgar ytan orange, jag insuper dofterna, vyerna och känslan av den helt ofattbart perfekta sommardagen.

Jag och kyrkan!

Jag och kyrkan
 

Ikväll har jag varit i kyrkan på vernissage, konstigt nog.

Fast jag har för avsikt att cykla till kyrkan så blir det för sent för det när jag äntligen är klar. Så jag kör den lånade bilen, parkerar den och småspringer mot kyrkans port.

En gammal dam med rollator är också sen, så bra tänker jag och håller upp porten åt henne, då är vi två som är sena. När vi kommer in så kör hon iväg som en blixt (?) och försvinner så min plan att låtsas höra till henne går upp i rök.

Framme vid altarringen, jag tror det heter så, står den unga prästen och berättar om vad kvällen kommer att innehålla. Hon är precis klar och allt ska börja. Typiskt! Men som tur är så har de tryckt upp ett fint programblad!

Jag sjunker ner längst ut på en bänkrad så tyst jag kan, jag har försökt upptäcka någon jag känner igen men utan framgång. Nästan genast ångrar jag min spontanitet att åka till kyrkan en sommarkväll. Själv? Dumma jag, suck!

Jag sveper med blicken runt om i kyrkan, på det högt välvda taket som är målat så att det målade ska se tredimensionellt ut med sitt mönster, så otroligt skickligt. Studerar den vackra altartavlan, med Jesus på korset, allt annat som är målat med precision och vackra vilsamma färger. De höga fönstren runt om hela ”rummet” Ett fint ljus kommer in från den sena sommarkvällen. Mmm, vilka otroligt vackra platser kyrkor är! De tjocka pelarna är det enda som irriterar mig, hur många skolavslutningar har jag inte hamnat bakom just en av dessa och missat de glada barnaansiktena, men höra dem det kunde man ju.. Men i övrigt trivs jag!

Kyrkan är ju en lokal som borde utnyttjas mera, tänker jag. Till lite av varje, jag skulle lätt kunna sitta här och bara vara känner jag. Undrar om man får det, gå in och sätta sig och bara vara? När som helst? Måste kolla det.

Den här kyrkan har valts som en av Sveriges vackraste för ett antal år sedan, jag håller med, både in och utsida är otroligt vackra.

Den otroligt duktiga organisten börjar spela, de första molande djupa tonerna känns långt nere i maggropen, hon sitter nere i kyrkorummet med oss och spelar, tonerna hörs uppe i den stora orgeln, i de stora piporna, mitt nackhår reser sig och jag finner mig njuta av orgelns ljud. Ovanpå de djupa mörka lägger hon tunna ljusa, det låter som ett porlande vattenfall (kan man beskriva det så?) Det är så otroligt vackert! Jag blundar och ser vattnet, den djupa floden mullra fram och det ljusare vattnet porla liksom ovanpå. Helknäpp beskrivning, men så känns det. Hon sveper med sina smala spelarfingrar över de bägge tangentraderna och trampar på ”pedalerna” (Ok, man får skratta åt mig för att jag inte vet vad det heter) Jag njuter i alla fall mycket.

Längst ut på bänken där jag sitter ensam finner jag mig njuta av gemenskapen med de andra cirka femtio personerna som hittat hit ikväll, fast som jag inte känner.

Kvällen fortsätter med att konstnärerna som ställt ut sina verk i kyrkan berättar om sitt skapande och varför de skapar, vad det är som driver dem och hur de tänker när de skapar.

En av dem har just hittat sig själv och skapar ibland detaljerat och ibland blir det mer hipp som happ. Jag tycker det är en mycket bra beskrivning av hennes verk. Jag ser verkligen känslan och djupet i hennes konst. I en av dem tycks jag se jordens innehåll och djup, med mycket varma färger. Någon annan innehåller lite mer detaljer precis som hon säger.

Den andra konstnären beskriver hur han låter en droppe färg falla och formar utifrån den sitt konstverk, också han lyckas verkligen fånga en känsla. Det är ofta en och samma färg i vart och ett av verken som han låtit flyta ut och bli till flera nyanser och till slut bli en mycket vacker bild.

Oj vad alla tavlorna skulle passa bra hemma hos mig!

Sedan funderar jag på hur de egentligen kan vara så duktiga på att stå där framme så självklart med micken i sin hand och berätta helt coolt om sig själva. Jag blir svettig bara jag tänker på om det skulle vara jag som stod där. Det är klart att övning ger färdighet men jag skulle nog behöva öva hundra gånger innan jag skulle vara hälften så cool. Och hur jag skulle överleva de hundra gångerna innan den halvcoola hundraförsta gången begriper jag då inte. Jag minns då jag på en redovisning i nian nästan grinade innan jag var klar med mina fem inövade rader.
Hugaligen, jag ryser när jag tänker på det fastän det gått ett par år sedan dess..

Mitt i alltihop ska vi sjunga en psalm… Nu blir jag påmind varför jag inte gillar att gå till kyrkan. Orgeln drar igång och alla med sångröst drar ett djupt andetag och börjar med jättehöga toner sjunga om Jesus. De får gärna sjunga om vem de vill men vi (läs jag) med enbart falsk basröst måste antingen mima, låtsas vara försjunken i egna funderingar eller sjunga med och förstöra för sångbegåvningarna, suck!
Livet är inte lätt sådana gånger. Jag försjunker och andas ut fem minuter senare när de äntligen tystnat. (Hoppas det inte är till nackdel att jag är för ärlig)

En man med amerikanskt uttal berättar om sitt fotograferande, hur han känner att han vill förmedla sin känsla i bilderna. "Han var i det kalla Sverige, det var 30 grader kallt, han gjorde inget annat än att studera svenska från början. Han såg den lilla ensamma frusna växten med all kyla runt omkring sig, han fotade den och fick den att sprida hopp till andra som hade det svårt"  Han pratade om Gud och att han kände att han fanns med honom även den där första jobbiga tiden i Sverige. Ja det var fint beskrivet tycker jag fast jag inte är troende.
Och en mycket vacker bild! Alla hans bilder är underbara.

Den unga vackra prästen berättar gripande hur det gick till när hon förstod vad konstnärerna vill med sin konst. Fångandet och återgivandet till oss andra, av djur och natur bland annat.

Hon sjunger mycket vackert sånger hon själv skrivit om jag förstår det rätt. Antingen är jag full av snurrande hormoner på grund av mitt stundande klimakterium eller så kan de här människorna verkligen konsten att gripa tag i mig/ oss med sitt skapande, vare sig det är tavlor, bilder eller sång och orgelspel.

Efteråt får vi prata med de här fantastiska människorna, jag känner mig privilegierad och smittad av deras entusiasm. De strålar och är lyckliga, både av att det är över antar jag, det har säkert varit pirrigt, samt av alla lovord som de så väl är värda.

Jag blir gripen av stunden och känner inspirationen flöda. Skyndar mig hem och skriver mina tankar.


 För alla kyrkovana människor är min beskrivning säkert både dum och skrattretande, men jag vill upplysa att mina besök i kyrkor kan räknas på mina händer och fötter tillsammans, och då oftast inneburit dop, vigsel, begravning eller skolavslutning.

Tjejhelg!

 

 

 

 

 

 

 

Tjejhelg i grannstaden!

Förväntansfulla ler vi mot varandra, håller en hand på mobilen och en på våra resväskors utfällbara draghandtag. Vi ska med tåget som går söderut om en kvart:

-          Ja det går 10.19 upplyser den mest ordningsamma av oss.

-          Nja, var det verkligen då? Vi blir allihop tvungna att checka våra mobiler där det står klockslag och på vilken plats och i vilken vagn vi ska sitta.

Jag tror att vi alla är lite pirriga och ovana, om vi hade åkt med tåget varje dag hade vi nog suttit på kanten vid trappan, coolt dinglat med benen och spelat mahjong. Nu berömmer vi varandras skor, frisyrer och väskor och sneglar ner på våra mobilklockor med jämna mellanrum.

Jag tycker det känns underbart kul att åka söderut med mina tjejkompisar till grannstaden för att lata mig en hel helg, nåja, lördag till söndag är som en hel evighet känns det som. Jag ska bara flyta med har jag bestämt, låta de andra fatta besluten och inte anstränga mig så mycket. Gäääsp…

-          Ankommande tåg på spår 11, mot Stockholm, ropar en kvinnoröst i högtalaren.

-          Spår 11, står vi verkligen på rätt sida? Undrar jag ängsligt.

I vår stad finns det bara två spår på stationen så det är inte så många att ta fel på liksom. Men tåget som nyss åkte norrut tuffade ju på på spår 11? Tänk om de missat? Jag föreställer mig krocken inne i vår relativt nybyggda tunnel 500 meter från stationen.

-          Ingen risk, ut med dig nu! Det finns ställen för tågmöten!

-          Öh, jaha, säger tågovane jag.

Vi tränger oss så artigt det går ut genom de självöppnande dörrarna samtidigt som alla andra resenärer gör detsamma. Väl ute på perrongen ropar en av tjejerna:

-          Skynda, upp på tåget, han kör om några minuter!

Oj, oj, tänker jag och kör över några tår i brådskan.

-          Ursäkta, förlåt, jag måste hinna med, mumlar jag egoistiskt och så pekar jag med armbågen mot silverpilen.

Ingen svarar, troligen hann de inte se att det var just MIN lilla fullpackade väska som körde över just deras tår. Lite kaos har alltså uppstått i dörröppningen, femtio personer ska ut och femtio personers ska in – samtidigt!

Tre av oss, jag bland annat (konstigt nog?) Hoppar in i rätt vagn och sjunker ner på rätt säten på en gång. De andra tre i vårt gäng försöker gena in genom nästa vagn för att slippa alla avstigande ur denna den populäraste vagnen. Vi kollar spänt in mot nästa vagn för att se dem triumferande dyka upp ostressade och fräscha. Hm, tåget börjar röra sig och vi är inte fulltaliga i tjejligan… En av oss som sitter på rätt plats reser sig upp för att springa till tågchauffören och tala om vår förlust. Plötsligt bromsar tåget in (Jaha, säger vi och tittar menande på varandra, de andra hann inte med?)

En tågvärd säger i sin pratgrej:

 - Vi har några som skulle av här som inte hann av, kan du stanna?

Aha, inte våra brudar då? Men vars är de då? Jag vänder och vrider oroligt huvudet och försöker lista ut vart de tagit vägen.

Precis då dyker våra brudar upp, men de ser varken triumferande eller fräscha ut… (De hade varit tvungna att ta samma väg in som oss, bara lite senare.) Det gäller att vara snabb vare man ska av eller på tydligen. Pust, stånk och stön. Ja nu är vi med, allihop, i alla fall.

Vi har fått platser i direkt anslutning till varandra, så vi kan ha direktkontakt allihop hela tiden, perfekt! Jag gillar att åka tåg, sätena är bekväma, man kan ladda mobilen och slumra lite om man inte vill sitta och surra eller kolla varandras mobilbilder under resan.

En av tjejerna har tagit med kaffe, mackor och biskvier, fast jag nyss ätit frukost så blir jag överlycklig, det smakar gudomligt. Hon är nästan som en ängel, tänker jag. Vi glufsar i oss snabbt (jag i alla fall)

Resan tar två timmar, lite längre än med bil t o m, men vi bestämde oss raskt när en av tjejerna föreslog tåget.  Nu kan vi istället allihop hoppa ut glada och pigga ur tåget när vi kommer fram och ingen behöver sova en stund före middagen. Nu fnittrar vi förväntansfullt istället.

Vi vandrar iväg till hotellet genom smarta tunnlar under E4an med bullrig musik på välkrattade gång och cykelbanor. Efter en kvart är vi framme vid hotellet.

Vi möts innanför de dubbla dörrarna av åtta vita soffor vända mot varandra två och två med små bord emellan, ser trevligt ut, skulle vara skönt att slänga sig ner i någon av sofforna en stund. På väggarna hänger färgstark abstrakt konst som passar bra på de vita väggarna.

I receptionen står välkammade unga människor, en med håret uppsatt i en snygg avancerad knut, typ dubbel svinrygg tror jag det heter (?) Varför då kan man ju undra..  )( Så ser det ut ungefär, ok jag har aldrig sett ett svins rygg.. tror jag i alla fall, men de kanske ser ut så?  Alltså, ibland funderar jag på väldigt onödiga saker känner jag.

Den som hjälper oss är en pojke utan svinrygg, han pratar en trevlig småländsk dialekt, ler mot oss och är beredd att hjälpa oss i alla fall. Vi får väldigt gärna ställa in våra väskor i bagagerummet tills de har tre rum lediga, just nu har de bara ett som är färdigstädat.

-          Vi tar det! Säger vi alla samtidigt.

-          Fast om ni väntar en timme så har vi tre färdigstädade, säger den unge pojken artigt med en liten rynka mellan ögonen.

-          Vi tar det, säger vi med rynkor lite överallt.

Strax bredvid foajén ligger trapp och hisshuset. Ett jättestort trähjul utan färg sitter uppsatt på den vita väggen för att öka trivseln, det ser gammaldags ut och är snyggt men passar väl inte in sådär jättemycket efter den moderna entrén.

Vi klämmer in oss i samma hiss allihop men inser att vi är för tunga, alltså våra väskor, för att hissen ska orka, så vi delar upp oss.

Vi ville naturligtvis ha rummet på en gång för vi hade ju sett fram emot att ta ett litet glas vin tillsammans på rummet på blanka dagen. (Knäppt men avslappnande och ovant)

Rummet börjar med en mörkt rödbrun träbelagd pytteliten hall, en liten rund ruta i badrumsdörren till vänster och en smal vit dörr in till grannen till höger (!) Jag känner på den men den är låst, känner mig nyfiken på vem som har rummet intill, och lite rädd faktiskt: Tänk om det är tjuvar och banditer, eller mördare, som öppnar dörren med dyrk i natt och har ihjäl oss. Eller nä…

 Golvet är ett trägolv av något exotiskt mörkt träslag, mm, nja ganska snyggt faktiskt. En vägg är vit, de övriga har samma rödbruna träpanel som fanns i hallen. Mysigt..nja, men det funkar. Det sedvanliga skrivbordet med diverse information finns där förstås, och säkert hittar vi en grön Nya Testamentet om vi letar i lådorna också. En ful ljusgul formgjuten hårtork ovanför skrivbordet gör oss glada eftersom vi allihop litat på varandra där. Rummet är helt okej. Punkt.

Alla utom jag har tänkt på att det kan vara gott med lite tilltugg till vinet. (Jag tog baara vin) En har med sig osttärningar i en låda, oliver i en burk, servetter, tandpetare och salami. En annan har flera sorters nötter, vindruvor och kex. (Jag har inte ens tänkt på muggar till vinet…) Men det har någon annan gjort! Rosé och Montazami och skål och mums. Vi har det jättemysigt! Vi bestämmer att vi vill göra det här ofta!

Efter en timme har vi druckit och ätit oss nöjda och glada (ett glas vin var bara) (!) Eller två halvor kanske, vi ville ju smaka bägge. Vi drar på stan!

Vi fnittrar iväg, ut ur rummet, ner i hissen och ut på gatorna. ”Här kommer vi” Fritt och glatt gäng åker till grannstaden och roar sig en vårhelg. Jag ser en bild av oss med hår som fladdrar i den ljumma brisen, fina vårkappor i glada färger och höga pumps, trippa på trottoarerna. Men nej, vi har vinterjackorna på, och visst fladdrar håren, men vinden är iskall. Jag drar upp dragkedjan till nästippen och burrar ner mig i dunjackan och går stelt med sköna promenadskor. De andra ser inte heller ut att njuta av vårvärmen så värst mycket.

Jag ser mig omkring på de fina gamla byggnaderna, vilken fantasi de hade förr, stora lejonhuvuden pryder tillsammans med vackra ornament vissa hus. Wow, Imponerande! Tänk om man skulle kunna göra en avgjutning av sig själv på fasaden när man bygger sitt hus? Jag skulle välja en i profil på mig själv likt en sådan där de brukar ha längst fram på gamla fartyg! Jag ler för mig själv och inser att det vore en väldigt dum idé.

Vi drar runt på affärerna en stund. Jag som inte skulle köpa något finner mig provandes en starkt cerise blus (?) (Jag bär aldrig blus) Jag skyller på vinet såhär i efterhand för jag passar varken i starkt cerise eller blus. Vi kollar tyger, skor, smink, väskor och kläder som sagt. Vi köper sköna krämer, byxor, lite godis, nattlinnen och flera med mig köper blusar.

Vi kommer på att om vi inte ska vara mätta när det är dags för middag halvåtta ikväll så måste vi skynda oss att eftermiddagsäta lite… Frågan är vart? På en liten innergård finns världens mysigaste café vilket vi naturligtvis väljer. En trappa upp i innergården sitter vi efter en stund ätandes på smörgåsar, tapas och räkmackor och drickandes vin och öl. Hur vi kunde vara hungriga igen? Nja, hungriga var vi väl egentligen inte efter bara en timme men det är själva grejen att få sitta och fika närhelst vi känner för det som är skön. Eftersom jag försöker att inte äta så mycket kolhydrater så lämnar jag halva min smörgås och beställer en kaka istället, smart, ja vet!

Vi tar allihop bilder på varandra med allas mobiler från alla håll, det blir rätt bra bilder med mobilen som fotade från sidan när man log tillgjort mot en annan mobil, ja ni hajar. Vi fnittrar och skålar och delar lite förtroenden, och minnen, vi har supertrevligt. Precis så supertrevligt man kan ha när man har känt varandra väldigt länge. När man känner varandras historia liksom.

Vi börjar bli trötta så vi bestämmer oss för att slappa på hotellet tills det blir kväll. Inne på hotellet är det inte bara jag som får lust att sjunka ner i de sköna vita sofforna i foajén. De är precis så sköna som de ser ut, det är nämligen lätt att somna i dem märker jag.. Medan de andra småpratar och bläddrar lite i tidningar känner jag att det är rätt nära för mig. Jag hör ett konstigt ljud och inser att jag snarkade till. Jag ställer mig kvickt upp och meddelar att jag måste gå upp, de andra hänger på.

Vi sätter oss i första rummet igen och visar och provar våra egna och varandras fynd från köprundan, vi är lyckliga för att vi fått shoppa lite, shopping ger lyckokänslor för de flesta kvinnor (och män) Åtminstone tills man kommer hem och undrar hur man tänkte (Cerise?)

Nåväl, en del av oss börjar gäspa och bestämmer sig för att vila en stund och en del sitter kvar, sippar och surrar. Vi turas om att duscha, sminka och föna oss innan det är dags.

Vi har bokat bord på en restaurang med ett namn som känns annorlunda och spännande. I entrén står en vakt och släpper in oss. Vi blir mötta av en ung tjej i den skumma hallen, det är svagt tonade glasrutor mot höger in i en restauranglokal som ser mysig ut. Därinne sitter folk och käkar från sina överfulla tallrikar. Mm, dit in vill jag, min mage kurrar konstigt nog. I taket hänger jättesnygga runda lampor av koppar som blänker (Å en sån vill jag ha där hemma!) Men tjejen leder oss in till vänster till en annan lokal, den ser också mysigt ut men här är volymen högre och det första som möter oss är en bardisk. Vi ska få sitta närmast baren vi minsann. En äldre kille som verkar tro att han är yngre kollar in oss när vi kommer. Han hänger över sitt ölglas och ler mot oss allihop. När vi satt oss och vill föreviga vår stund så är han snabb att hjälpa oss med fotningen.

Vi beställer vår mat, de smarta tog grillbricka typ. Jag tog en fiskgryta, lät väl gott? Ja, de tre tuggorna var mycket goda men när jag tuggat klart fick jag skärpa mig för att inte dregla för mycket över grillbrickorna. (Varför väljer jag alltid fel i menyerna?)

Vi åt och drack, tog kaffe till efterrätt och bestämde oss snabbt för att gå till hotellet och lägga oss när volymen höjdes ytterligare och åldern sänktes väsentligt på besökarna. (Typ 20) Vår medelålder låg på 50+, ja ni förstår.

Vi hade ju haft en mycket ansträngande dag också, glöm inte det!

Dagen efter inleds med det mest efterlängtade på en hotellvistelse, nämligen frukosten. Jag utelämnar detaljerna om den, ni vet själva hur underbart mycket det brukar finnas att välja på.

Vi packar och drar rullväskorna med oss en timme för tidigt till stationen (mitt fel, jag har tidsnoja och tjatade tills jag fick alla med mig) Stationen är fullpackad med folk men vi hittar ändå några lediga platser på de hårda bänkarna. Vi hamnar mellan några killar som är fulla med tatueringar och en mormor med barnbarn som pratar engelska. Jag gillar det, att sitta med fullt med folk runt omkring mig men som jag inte nödvändigtvis måste prata med. Bara att sitta och tjuvlyssna på deras liv lite.

Sen blir jag rastlös och går ut för att kolla på vilket spår tåget kommer. Jag hajar till när jag inser att det redan en halvtimme för tidigt står på sin plats. Jag drar iväg ett sms till de andra och letar reda på min plats. Jag sjunker ner, min nojiga oro släpper och jag kan andas ut. De andra kommer och sätter sig på sina platser, men rätt vad det är så kommer en av brudarna på att hennes handväska måste blivit kvar inne på stationen, tåget närmar sig avgång och luften blir plötsligt tung att andas…

Hon rusar ut, jag spanar efter någon tågklädd person som jag kan berätta om vårt dilemma för. Jag spejar och spejar men kan inte upptäcka någon, jag bestämmer mig för att stanna med min vän så hon inte blir ensam kvar när vi andra åkt. Plötsligt kommer hon springande, en kvinna som upptäckt hennes väska hade kommit och mött henne med den. Tänk att det finns så snälla människor!

Hon ser lycklig ut såklart, vi hoppar in i tåget, dörrarna stängs och tåget avgår!

 

 

Klart jag vill åka igen, men helst vill jag själv bestämma när tåget får lov att avgå.