Skvallermänniskor!

Skvallermänniskor!

Motiven på bilderna är inte samma som motiven i min text *Bullen

Ljuset i salongen är dämpat, medaljongerna på väggarna mörkt röda. Träbänkarna, lite skavda av ryggar och år, är också röda. 

Till och med taket med de vita, runda och bumliga lampkuporna är målat i rött. 

Jag snurrar med huvudet och känner mig som en nyfiken femåring som vill hinna se allt. Breda balkar i tak och på väggar. Allt sammantaget gör att jag inser att teatern är gammal, jag vet inte hur gammal men jag gillar stuket. Jag skulle kunna skriva att jag känner historiens vingslag här men det låter lite för vanligt, tror ni hajar ändå.

Jag rätar på ryggen och fortsätter vandra med ögonen. Jag sitter på min uppfällbara träsits som är en del av bänkraden och känner att det är jättemysigt här. En scen med svart golv och naturligtvis röd ridå är idag fylld med en modern musikutrustning, vilket gör att jag inser att jag ändå befinner mig i nutid i denna dåtidssalong.

På denna scen, upplyst med strålkastare, står en av mina vänner med sin gitarr och sjunger med ”raspig” röst, jag vet inte vad det kallas mer än att jag gillar hans röst. 

(Det var beröm alltså) 

Jag drömmer mig bort lite och funderar över vilka som stod på den här scenen den allra första gången? Jag törs inte ens gissa på något eftersom jag är helt novis inom teatern. Men skulle ha varit spännande att fått se – nu.

Dock är bilderna helt färska.

Här och nu känner jag ett lugn och en ro. Jag sluter mina ögon och lyssnar på musiken medan mina tankar fladdrar iväg.

Små, små svidande ord skaver inombords.

Sådana som inte borde brys om.

De svider i alla fall. Lite.

För det är inte sant, det som sagts.

Om mig..

Jag drar ett djupt andetag och ruskar lite på mig.

Säger inombords:

”Du har inte tid med larv, Åsa!!”

Små skvallerord som vandrat från mun till mun.

Av mina ”vänner”

Som till slut nått offret...

Jag!!

Gulp!

Snyft, inget att bry sig om.

Men känns ändå.

Vi är sådana, vi människor.

Skvallermänniskor

Njuter av att veta, njuter av att kunna berätta.

”Hänt i veckan!!”

Jag bestämmer mig för att mitt liv nog inte är så intressant att prata om nästa vecka.

En gammal klyscha säger:

”Det är de som inte har nog händelserika liv själva, som skvallrar”

Ja, så måste det nog vara!

Lyllo mig!

Lite ordsvid tål jag!

Jag är samma människa ändå.

Men jag kanske inte har samma vänner nästa vecka.

Och de kanske inte har mig.

Häpp!

Kram för idag!

Kompatibla människor, är du och jag det?

Kompatibla människor

Jag ligger under mitt mjuka fluffiga täcke, huvudet vilar på kudden som format sig efter min nacke, mmmm såå skönt. Jag gnuggar mina små ögon som ett trött litet barn.

 Min egen sovvärme finns kvar och det är sådär mysigt och varmt så att jag helst skulle vilja ligga kvar hela dagen. Det är söndag så jag kan faktiskt om jag vill. Det prasslar mjukt när jag sträcker på armar och ben. Påslakanets vinröda färg ser svart ut i det svaga ljuset i fönsterlampans sken från köket. Persiennerna gör mitt kombinerade sov och TV-rum mörkt men en blick på klockan säger att det måste ha börjat ljusna så smått därute. Jag drar in ett naket ben under täcket igen.

Jag blundar och tänker att jag borde passa på att somna om. Lägenheten är så pass städad att det duger åt mig och jag har egentligen inget jag måste göra idag. Gäääsp, jag kan lugnt ligga kvar och sova ett par timmar till.

Men min inbyggda rastlöshet gör att hjärnan går igång:

Hm… min kudde har anpassat sig efter mitt huvuds form..

Anpassningsbar, överensstämmande, kompatibel… Det sista gäller datorer tror jag, men det betyder ju samma sak... Kompatibel människa, är jag en sådan tro? 

Är du?

Jag bestämmer att det är när man anpassar sig efter andra människors önskningar och viljor för att de ska må bra och för att de ska tycka om en`! Man vill ”passa ihop” med sina medmänniskor. Det här är en helt naturlig sak, för det gör alla sociala och normalt funtade människor för att allt ska flyta på.

Om jag träffar dig vill jag ju att du ska trivas och känna dig bekväm med mig, jag vill bekräfta det du säger men även säga min mening om jag har en annan åsikt, det kallas att ha ett samtal eller diskussion. 

(Å herrregu vad jag låter klok idag)

Huvudsaken är att man inte går över gränsen och glömmer bort vad man själv vill och tycker bara för att bli omtyckt.

I ett förhållande, vare sig det är med en partner eller en vän, är det viktigt att man anpassar sig.

Eller – det är viktigt att BÅDA anpassar sig

Respekt, tillgivenhet och lyhördhet

Är viktigt.

Det är lätt att viljan att det ska fungera är större än medvetenheten om vad man själv vill ibland.

Jag vet vad jag är bra respektive dålig på

Jag är lite för anpassningsbar, lite för godtrogen och lite för misstänksam. Mycket fantasi har jag, är lite för nyfiken ibland och mycket påhittig.

Fruktansvärt lat emellanåt och samtidigt pedantisk.

(vissa dagar bara) (långt mellan gångerna)

Jag kan bli överglad och överledsen, men även befinna mig däremellan.

 All i ett liksom.

Typ ganska normal (tror jag)

Jag vägrar att leva mitt liv i tristess och dö ångerfull utan att ha skrattat, levt och njutit så mycket jag bara kan. Jag är ingen väntare, det ska hända saker för att jag ska må bra. Kalla mig rastlös för det gör jag själv

Jag känner mig lugn och trygg i den person jag är.

Men märker du att jag bara ler fånigt åt allt du säger så har jag nog fullt upp med kompatibiliteten, (haha, vilket ord det blev) putta till mig då och säg åt mig att skärpa mig.

(Men rätt vad det är kanske jag gått och blivit kär, då ler jag också fånigt)

Kram för idag!

I nästa blogginlägg så lovar jag härmed att det ska bli helt färska utebilder. Ty jag har snart fotat allt som är värt att fota i lägenheten tror jag.

Själv!

Själv!

Det är november och lördagseftermiddag

Det fick bli innebilder idag
Frusen och trött iddes jag inte gå ut

Dagen har varit solig men iskall, jag har jobbat och kom just hem till en helt öde och tom lägenhet. Min son är hos sin pappa.

Jag bor själv nu.
Jag bestämmer själv.

Själv.

Helt själv.

Det är ingen som väntar på mig när jag kommer hem... 
Ingen som blir glad att jag äntligen dyker upp... 
Det känns lite tråkigt...

Fast jag vill inte tillbaka till det ställe jag just lämnat, där är jag klar.

Jag och min syster med vår mamma = Lycka!

Jag kommer på att jag skulle vilja ha en mamma.

Min mamma dog när jag var 39, åtta år sedan nu.
En mamma som står och väntar med våfflor och alltid är på min sida, vadsomän, liksom. Suck..

Jag steker ett ägg och funderar lite:

Fast visst jag klarar mig själv. Visst?

Jag har mina barn som kommer då och då, jag har mina syskon, jag har alla mina vänner, och jag nosar lite på ny kärlek.

Fast mest är jag själv, jag lyssnar på mina tankar.

Fasiken vad klok jag är!

Ibland...

Fast just nu känner jag mig ensam.

Jag sitter i mörkret i mitt stora kök och skriver, min fina stora klocka tickar tryggt på väggen. Lisa Ekdahl sjunger lågt i TV-rummet. 
Jag har tänt ett ljus på ekbordet. 
Alltså -
 jag har ju det helmysigt, helt själv! 
Jag flinar i skumljuset.

Dammet bjuder jag på

Varför vill vi höra ihop med någon? Är det viktigt? 
Någon att handla med på ICA, någon att mysa med i soffan, någon att prata med och älska…

Hm.. fast handla fixar jag ju helt själv. 
Mysa kan jag göra själv, tjocksockar, kuddar och gofilten löser det åt mig. 
Pratar med mig själv gör jag mest varje dag redan. 
Älska mig själv gör jag, tror jag, typ tycker om i alla fall.

Äh, Åsa du fixar det här, helt själv. Om du vill.

Tja, jag får väl se vart livet och kärleken leder mig den här gången

Kram för idag!

Ron...

Ron...

 

Tyvärr så har jag inte prioriterat fotandet denna period
Det får bli lite gamla repriser idag
 

Himlen är dovt svartorange ikväll

På E4an rullar däck oavbrutet

Nu är jag här

I mitt nya hem

Jag lyssnar efter mina grannar

Anar steg, musik och röster

Känner mig trygg

Jag sitter ensam. Fast inte ensam

Livet pågår hela tiden

En ändring av den tänkta rutten

Återigen

Suck!
 

Men vad gör det egentligen?

Förutom att rynkorna blir fler

Jag torkar det blöta på mina kinder och byter tankebana





 

Känner tacksamhet över alla slags liv jag provat

Alla olika människor jag mött

Allt jag lärt mig

Jag kommer inte att leva för alltid

Tänk vad mycket jag har i min livsbag
Redan!

Jag känner ron i kroppen komma

Trots att hälften av alla kartonger står ouppackade i ett hörn

Att jag lämnat en välbekant tillvaro
Att, att...
 

Som värme sprider den sig i min kropp

Förnöjd dricker jag mitt te i mitt nya vardagsrum

Med ett leende glor jag på den fula tapeten i hyresrätten

och inser att jag är redo för nya utmaningar

Välkommen tillbaka till dig själv Åsa!

 

Kram för idag!

 

 

 

De olika faserna...

De olika faserna

Tänk om det vore så enkelt att det enda som behövs för att bli lycklig är en underbar stor famn?

Tänk om olikheter och meningsskiljaktigheter inte hade någon betydelse?

Jag kniper ihop mitt ansikte, tårar rinner och min nästipp färgas röd.

Fina minnen, skratt och glada stunder snurrar när jag blundar.

Att leva kvar ihop när det tagit slut är svårt. Hårda och mjuka ord blandas. Två veckor kvar nu.

Jag ser mig omkring, tittar på utsikten från köksfönstret, den jag sett varje dag, på den vackra förtrollande sjön, i gryning, skymning och i fullt solsken varma julidagar. Mörkt grönbrunsvart skog speglas i vattnet denna gråa oktoberdag. Jag vrider min blick och tittar på allt jobb vi lagt ner för att få det som vi vill härinne.

Planerna, drömmarna och allt som sagts gör ont idag, får svårt att svälja. Fast mitt beslut är befäst med grova kättingar plågar jag mig själv med att tänka.

Jag snyter mig och skärper mig och inser att man inte kan hoppa över något steg av alla faser. Alla behövs för att man ska bli ”klar”. Hoppar man över något så blir nog allt nog så mycket värre när man landar.

Jag har gått igenom ledsenhet, besvikelse, beslutsamhet, ilska, outsäglig sorg, likgiltighet, ja till och med lycka. Idag ger jag mig tid att tänka på minnen och gråta. Jag är helt normal inser jag.

Nu ska jag gråta en liten skvätt till sen tror jag att jag är klar för nästa fas. Eller så är jag helt enkelt helklar efter den här.

Kartongberget växer i hallen och ger mig styrka att se ljust på framtiden.

Lyfter hakan och ler matt mot min spegelbild i skärmen.

Sådär - nu är jag snart på banan igen!

Kram för idag!

Ett nytt kapitel...

Ett nytt kapitel…

När något tar slut och man står där och inte vet hur någonting kommer att bli, med tankar som snurrar hit och dit, då är livet tungt.

Gör jag rätt? Gör jag fel? Oro, osäkerhet och rädsla blandas. Ögonen tåras, rynkan i pannan djupnar och magen värker.

 När sedan alla tankar manglats klart och beslutet är gjutet så kommer en ny känsla så stark att inget kan få detta kvinnoberg att rubbas.

Men VAD ska ANDRA tycka?? Tvivlets röst viskar ändå i mitt öra och försöker få mig att vackla. Äsch, de tankarna säger jag till mig själv att skita i. Det här är mitt liv. Bara MITT!

Samtidigt som misslyckandets vassa hörn försöker skära mig i ryggen, få mig att titta ner i backen och svälja stora klumpar sträcker jag på densamma och känner mig förväntansfull på vad som nu ska hända.

Jag fyller banankartonger och känner att jag fått en energi som jag inte haft på mycket länge. Just känslan över att jag gör det här enbart för min egen skull får mig att känna mig stark. Tanken om jag förblir ensam resten av mitt liv får inte göra att jag väljer något som jag inte mår bra av.

Mitt hjärta har bubblat och sagt till mig att det här förhållandet kan få mig att göra vad som helst. Men mitt undermedvetna har kämpat och kämpat för att få mig att förstå att det här egentligen inte är bra för mig.

Nej, jag har inte lyssnat. Bara undrat varför sömnen inte kommit varje natt. Jag var sjukskriven för utmattningsdepression i somras. Jag kom tillbaka till jobbet, allt funkade jättebra och jag kände att jag kunde hantera stressen där. Men det som var ett stort problem redan i våras, just sömnen, kvarstod mer eller mindre. Ett par nätter i veckan tittade mina ögon rakt ut i mörkret timme efter timme. Tankarna virvlade runt och mitt vanligtvis glada humör kom allt mer sällan till mig.

Jag tänker inte skriva några smaskiga detaljer om mitt privata privatliv. Ni som trodde det kan sluta läsa här. Konstaterar bara att det inte funkat.

Det jag vill förmedla är att om just du inte mår bra i ditt förhållande så lyssna på dig själv för sjutton! Du klarar det, Du har bara ETT liv!

Kämpa ska man såklart göra först, diskutera och fundera på om något går att förbättra. Jag uppmanar ingen att göra något överilat såklart. Men har man klättrat hela stegen och inget blir bättre så, ja – välj själv!

Nu väntar min nya lägenhet på mig och min son! Min fina, med lite gammaldags charm. Det kommer att bli bra det här Åsa, säger jag till mig själv och sväljer hårt.

Kram för idag!

Välj dig själv

En morgon så vacker att det gör ont!

En morgon så vacker att det gör ont

Frosten i renfanorna gör dem ljusgula och skira, det glittrar i det vitgröna gräset. Sjön ligger så blank den kan. Skogen är mörk i vattnet och ovan den en stark glittrande sol. Jag kisar och insuper skönheten.

Att en oktobermorgon kan vara så vacker! Det gör nästan ont, jag minns inte att jag reagerat så starkt tidigare i mitt liv på vackra vyer, kanske beror det på min stigande ålder, min personlighet, eller möjligen för att jag skaffat nya glasögon…

Jag gillar egentligen inte hösten, då kan man inte gå barfota längre, man måste leta reda på vinterjackan och skrapa bilrutorna på morgonen. Hm… fast att ta på tjocksockorna, tända lite ljus och slippa städa för att det inte syns lika bra är ju fördelar förstås.

Jag hukar mig på bryggan, väljer att inte sätta mig och bli blöt om rumpan. Tänk att vi alltid har ett val! Vi får välja själva vad vi vill och inte vill. Det gäller allt! Eller kanske allt är förutbestämt? Vi kanske tror att vi gör val, men i själva verket styrs vi av hemliga krafter bara för att vi ska lära oss en massa innan vi dör? Till nästa liv? Eller nej, jag har svårt att tro på det. Jag väljer att tro att jag gjort alla mina bra och dåliga val helt själv. Och snacka om att jag har lärt mig grejer av det!

Det är viktigt att veta i alla fall, att även om jag väljer nu eller imorgon så har jag ett val att bestämma själv hur mitt liv ska se ut, varje dag väljer jag. Jag behöver inte påverkas av någon. Jag håller fast vid den betryggande tanken.

Jag börjar med att välja att jag ska ta lite mera plats hädanefter! Alltså inte för att rumpan blivit bredare utan för att jag är lite för snäll för mitt eget bästa. Så! Nu var det bestämt! Fantastiskt enkelt, nu gäller det bara att leva efter det.

Jaa, jag funderar mycket. Fast vad gör väl det? Det skadar ju ingen annan. Saker som är självklara för mig, som att fundera över livet, är nonsens för någon annan.

Jag tror tvärtom att det är många, många som har funderingar liknande mina men behåller dem för sig själva, tycker mig ha märkt det på kommentarer jag fått.

Nej nu väljer jag att ta en kopp kaffe och käka några chokladbitar som legat som dekoration i blomkrukan ett tag..

Kram för idag!

En annan tid, ett annat nu

En annan tid, ett annat nu

Min vana trogen spelar jag hög musik i bilen. Ikväll är det 70-talsmusik som dånar och sköljer minnen över mig. Utanför bilfönstret är det kolsvart, innanför lyser jag som en sol och låter nog som en raspig vinyl när jag sjunger med i 
Dr. Hooks ”Siiilviess mother säss, silviies`packing….” 
Jag minns när jag som 12-åring hängde med ”de stora” typ 14 och 15-åringarna, de med moppe. Jag var den där lilla med röda toppluvan som mamma hade sagt skulle få vara med. ”Faaaktiskt!” sa jag till min storasyster som var en av de stora. Vi lyssnade på Dr. Hook, Bee Gees och ABBA bland annat. Ljuva minnen.

Tänk vad mycket som hänt sedan dess, barndom, ungdom, förälder till små barn, till stora barn och snart fyller jag tametusan femtio!! Ser jag på mig själv med mina tolvåriga ögon är jag ju skitgammal! 
Men som jag känner mig.. tja, ungefär som tolv ibland.

”O-o  I love to loove, but my baby just love to daaance…”(Tina Charles) Det rycker i axlarna och huvudet vickar hit och dit, jag tänker att det är bra att det är mörkt ute. Ung och ovetande om hur livet skulle bli var jag då, när Tina var min stora idol.

Skulle jag vilja vara ung igen? Nej jag trivs bra med att vara en barnslig fyrtiosjuåring med de livsärr jag har. Ärr ger livserfarenhet och visdom. Om jag vore ung skulle jag ju vara tvungen att lära mig allt en gång till och det orkar jag inte ens tänka på.

Då var ett annat nu..

DÅ var jag ett barn som inte behövde fatta några beslut annat än om vilken glass jag ville ha. Jag minns tiden som solig och lycklig.

NU är jag vuxen. Tror jag. Ibland i alla fall. Nu fattar jag beslut varje dag, enkla och svåra. Jo tiden är solig nu med, lite små moln som skuggar ibland bara. Precis som för alla andra.

Mitt bästa minne från den här tiden är när jag fick en egen bandspelare! Lycka! Jag fick kassettband med ABBA och Donny Osmond. Det var tider det! :)

Vilket är ditt bästa minne?

Kram för idag!