Bike-Women

 

Bicycle-women

 

Klockan är sex på morgonen och jag har just rullat ut från vår gård. Vår lilla väg är knölig, full av aktasig-gropar. Glasögonen ligger i innerfickan så jag måste kisa i morgondiset för att cykla i mellanrummen men snart är jag ute på den lite större vägen där groparna är färre. 

Jag trampar på med den tyngsta växeln och mina ben blir glada av att få jobba lite efter en vinter i träda. Jag gillar det också, att få kämpa lite, att få upp pulsen, det mår vi bra av, min kropp och jag. Jämarns! Tänker jag och flinar för mig själv. 

Jag sneddar över affärens parkering och sneglar efter morgonpigga handlares backande bilar. I rondellen som jag måste passera är det tomt på bilar så jag kan fritt rulla över övergångsstället utan att stanna. 

Det är nu det börjar, den riktiga kampen, ty jag måste passera ett berg på min väg till jobbet. Om jag cyklar till den tredje lyktstolpen så får jag växla till femte växeln där, analyserar jag smart när jag passerar den första. Tyvärr så hinner jag bara precis förbi den andra stolpen när jag inser att den tredje växeln blir nog bäst. Grovt flåsande når jag femte lyktstolpen och blir passerad av en annan cyklist som säkert deltagit i något VM, han försvinner snart i fjärran. Jag ångrar stort att jag längtade efter att få upp pulsen, mitt hjärta bultar och jag låter nog som om jag skulle behöva syrgas. Men plötsligt anar jag slutet på berget, eller toppen eller typ där vägen planar ut lite.  Å ena sidan skulle jag vilja lägga mig i diket och vila lite några timmar, å andra sidan känner jag mig som Kropps fru, Renata, som just bestigit Mount Everest. Tänk att jag klarade det! 

Jag rullar rödkindad, nöjt leende ner mot centrum där mitt jobb ligger och känner mig faktiskt som om jag vunnit VM, flåset har lugnat sig och jag bestämmer mig för att cykla varje dag till jobbet från och med nu. 

Hela dagen känner jag mig pigg och glad. Och duktig! Tänk om jag skulle kunna få upp min kondis femtiotvå år gammal, det var längesedan jag överhuvudtaget tränade, det var också längesen jag njutit av livets goda som jag gjort denna vinter, några kilon mindre skulle verkligen inte skada. 

När det är dags att rulla hemåt ler jag och tänker att det blir plättlätt att cykla hem. Eller nej, backen som jag rullade utför så galant på morgonen betyder uppförsbacke på hemvägen.... Suck! Tramp, traamp, traaamp, tyngre och tyngre går det. Svettig, röd som en gris och kränkt, omcyklad av barn når jag toppen igen fast från andra hållet och rullar sedan ända hem till vår gård. 

”Gick det bra?” möts jag av i dörren.

”Jajamen, säger jag, jag ska cykla imorgon också”. 

”Fast det ska snöa imorgon” säger han.  

”Ehh.., så synd” säger jag övertygande. 

Fast jag andas ut. I smyg.

”Fotnot” Jag har cyklat fler gånger sedan dess och jag lever fortfarande 😊

Kram för idag!