Heta nätter.. sommarkläder och finn dig själv

Vi har alla känt den underbara/ fruktansvärda värmen

Här är min uppfattning!

Natten var het, lakanen våta och min hud fuktig. Fastän täcket låg i fothuset och fönstren stod på vid gavel förblev det olidligt varmt i lägenheten. Med en sovrumstemperatur på 29 så var det väl egentligen inte konstigt, men fruktansvärt irriterande, jag skulle ju upp och jobba nästa dag. 

Värmen gör oss aggressiva, läste jag någonstans, det stämmer på mig, för när min sambo lade en het hand på min mage och försiktigt frågade om jag var vaken så fick den stackaren ett fräsande svar:

”Jaaa, vad trodde du? Ta bort handen, svordom, jag svettas!” 

(Jag har bett om ursäkt, i efterhand) 

Det är kanske därför jag är lite stelare än en spanjorska till exempel? 

För att vi har ett kyligare klimat. 

Nåväl, jag älskar värme så i natt ska jag bita mig i kinderna 

och le vackert bara om handen kommer.

Min son frågade mig om det var såhär det kändes att vara i klimakteriet. ”Precis” svarade jag och kände mig oförklarligt nöjd över att äntligen få dela med mig känslan.

Men just innan man har för avsikt att sova har kvällarna varit underbara, jag har suttit på balkongen till riktigt sent och lyssnat på Lars Winnerbäck, och Tomas Andersson Wij (se länk) kvällsvandrat runt i shorts och linne på öde kullerstensgator, jag har suttit på bryggor och dinglat med benen. Jag har kvällsbadat och av min proppfulla banankartong med sommarkläder i har allt blivit flitigt använt, vilket är första året ever. Jag har till och med varit tvungen att utöka dess innehåll. 

Fick för mig att i 30 graders värme gå och hitta mig en sommarklänning, ja, jag vet – smart val.In i klänningen kom jag, men ut… å huedamej.. Hur jag än försökte knövla den över min svettfuktiga hud så satt den fast över rygg, axlar och huvud. Jag hade ingen snäll vän jag kunde ropa på heller, utan jag stod där som ett fån och hoppades att jag skulle få sval hud hux flux. Fast när jag insåg det komiska fnissade jag ofrivilligt till, hade jag nått mobilen hade du fått se bild. Nåväl, en timme senare gick jag på gatan igen, eller, jag promenerade på gatan.

Finn dig själv! Sa en vän till mig. Jag tycker att jag letat klart faktiskt – Här har ni mig! Jag avslöjar saker om mitt privatliv som ingen annan jag känner skulle gjort offentligt. Men mitt resonemang är som följer: Vårt jordeliv är så kort så det spelar ingen roll! 

Men åter till finnandet: Jag har funnit att jag är av arten kameleont-människan (homo sapiens kameleont) Vi är en rikt utbredd art som anpassar oss efter människor vi tycker om. Så långt är allt ok. När sedan de omtyckta människorna inte förstår att uppskatta oss så byter vi skepnad och vandrar vidare s a s Med anpassning menas inte mesig och utan vilja, utan mer att vi tänker lite för lite på oss själva och mer på att andra har det bäst. 

Du känner säkert en hel drös om du tänker efter.

Så… Jag funderar på att byta art.. Frågan är vilken? Homo Sapiens tänkliteminderochskrivdendärjäklabokendudrömmeromnångång, kanske?

https://open.spotify.com/track/4siKAMDhYUtI284CyK3Ib8?si=EOusTkb_SQ2firKSr-0_0A

Kram för idag!