Vi borde alla gå en mil i varandras skor...

Vi borde alla gå en mil i varandras skor…

På min väg hem från jobbet inser jag att jag inte är sist i stan

 med att städa ut julen. Många har stjärnor och ljusslingor kvar. 

Jag glor in i vartenda fönster i gatunivå (tur det är mörkt ute) 

och upptäcker till och med en och annan gran med kulor och 

ljus i stå grön och grann fortfarande. 

Jag vänder min blick upp mot höghusen 

där det lyser lite extra i mer än vartannat fönster. 

Jag har så få julsaker därhemma så det kommer att ta mig 

max en kvart att bli julfri. 

Tjolahopp!

Såå skönt att bo i en tvåa.

Men den kvarten får bli en annan gång, 

för ikväll ska jag slänga mig i soffan och bara slappa. 

Jag har blivit riktigt, riktigt bra på det. 

I min mörkt vinröda tvåsoffa är det så himla mysigt att 

krypa ihop under den grå fluffiga fleecefilten, 

zappa lite på TVn och kanske somna. 

Ingen som tjatar på att jag måste gå och lägga mig ”på riktigt”. 

Sängen står max en halvmeter ifrån så om jag vill så ålar jag över lite senare. Väldigt behändigt. 
Jag ler där jag går när jag ser bilder på mitt ålande. 

Som en knubbig säl, typ.

Jag ska just till att kila in på min gårdsplan när jag kommer på 

att jag inte har några middagsplaner. 

Behöver inte fundera länge eftersom en lockande doft når min nos; 

Middagen idag får bli en korv från macken!

Inte så bra val, jag vet, men bättre än ingenting i alla fall. 

Jag ändrar min rutt och sneddar över gatan ner till min mackgranne. 

Tänk så skönt att få bestämma helt själv hur jag vill göra. 

Vad jag vill äta, vad jag vill göra och när.

Ingen som bestämmer att nu ska vi göra det och det och det. 
Jag får ta precis hur många sovmorgnar jag vill och se hur många skitprogram som helst! 

Det får mig att ta ett djupt andetag av välbehag.

Jag behöver inte skynda för att hinna. Jag gör det som faller mig in. 

När jag själv känner för det.

En timme senare ligger jag mätt och belåten i soffan. 

TVn är tyst, jag lyssnar på hur vinden dundrar därute, det låter som om fönstren ska tryckas ur sina ramar och träkåken jag bor i knakar kraftigt. Först tycker jag att det låter lite kusligt men sedan kommer jag på att det känns som om den blåser bort det gamla, och byter ut det med nytt. 

Liv, hopp och tro.

Jag sitter tryggt inne i värmen. Med bara mig själv som sällskap.

Och bara njuter.

--------------

Vi har alla gått igenom glädje och sorg, 

men vi berättar inte alltid vad vi varit med om.

Tanken på att vi borde prova varandras skor och gå en mil är en bra tanke, eftersom vi kanske då skulle vara mer rädda om varandra och förstå varför vi handlar som vi gör. Inte lyssna på skvaller utan ha förståelse att det faktiskt finns en anledning till varför saker blev som de blev.

Kram för idag!