Jag och kyrkan!

Jag och kyrkan
 

Ikväll har jag varit i kyrkan på vernissage, konstigt nog.

Fast jag har för avsikt att cykla till kyrkan så blir det för sent för det när jag äntligen är klar. Så jag kör den lånade bilen, parkerar den och småspringer mot kyrkans port.

En gammal dam med rollator är också sen, så bra tänker jag och håller upp porten åt henne, då är vi två som är sena. När vi kommer in så kör hon iväg som en blixt (?) och försvinner så min plan att låtsas höra till henne går upp i rök.

Framme vid altarringen, jag tror det heter så, står den unga prästen och berättar om vad kvällen kommer att innehålla. Hon är precis klar och allt ska börja. Typiskt! Men som tur är så har de tryckt upp ett fint programblad!

Jag sjunker ner längst ut på en bänkrad så tyst jag kan, jag har försökt upptäcka någon jag känner igen men utan framgång. Nästan genast ångrar jag min spontanitet att åka till kyrkan en sommarkväll. Själv? Dumma jag, suck!

Jag sveper med blicken runt om i kyrkan, på det högt välvda taket som är målat så att det målade ska se tredimensionellt ut med sitt mönster, så otroligt skickligt. Studerar den vackra altartavlan, med Jesus på korset, allt annat som är målat med precision och vackra vilsamma färger. De höga fönstren runt om hela ”rummet” Ett fint ljus kommer in från den sena sommarkvällen. Mmm, vilka otroligt vackra platser kyrkor är! De tjocka pelarna är det enda som irriterar mig, hur många skolavslutningar har jag inte hamnat bakom just en av dessa och missat de glada barnaansiktena, men höra dem det kunde man ju.. Men i övrigt trivs jag!

Kyrkan är ju en lokal som borde utnyttjas mera, tänker jag. Till lite av varje, jag skulle lätt kunna sitta här och bara vara känner jag. Undrar om man får det, gå in och sätta sig och bara vara? När som helst? Måste kolla det.

Den här kyrkan har valts som en av Sveriges vackraste för ett antal år sedan, jag håller med, både in och utsida är otroligt vackra.

Den otroligt duktiga organisten börjar spela, de första molande djupa tonerna känns långt nere i maggropen, hon sitter nere i kyrkorummet med oss och spelar, tonerna hörs uppe i den stora orgeln, i de stora piporna, mitt nackhår reser sig och jag finner mig njuta av orgelns ljud. Ovanpå de djupa mörka lägger hon tunna ljusa, det låter som ett porlande vattenfall (kan man beskriva det så?) Det är så otroligt vackert! Jag blundar och ser vattnet, den djupa floden mullra fram och det ljusare vattnet porla liksom ovanpå. Helknäpp beskrivning, men så känns det. Hon sveper med sina smala spelarfingrar över de bägge tangentraderna och trampar på ”pedalerna” (Ok, man får skratta åt mig för att jag inte vet vad det heter) Jag njuter i alla fall mycket.

Längst ut på bänken där jag sitter ensam finner jag mig njuta av gemenskapen med de andra cirka femtio personerna som hittat hit ikväll, fast som jag inte känner.

Kvällen fortsätter med att konstnärerna som ställt ut sina verk i kyrkan berättar om sitt skapande och varför de skapar, vad det är som driver dem och hur de tänker när de skapar.

En av dem har just hittat sig själv och skapar ibland detaljerat och ibland blir det mer hipp som happ. Jag tycker det är en mycket bra beskrivning av hennes verk. Jag ser verkligen känslan och djupet i hennes konst. I en av dem tycks jag se jordens innehåll och djup, med mycket varma färger. Någon annan innehåller lite mer detaljer precis som hon säger.

Den andra konstnären beskriver hur han låter en droppe färg falla och formar utifrån den sitt konstverk, också han lyckas verkligen fånga en känsla. Det är ofta en och samma färg i vart och ett av verken som han låtit flyta ut och bli till flera nyanser och till slut bli en mycket vacker bild.

Oj vad alla tavlorna skulle passa bra hemma hos mig!

Sedan funderar jag på hur de egentligen kan vara så duktiga på att stå där framme så självklart med micken i sin hand och berätta helt coolt om sig själva. Jag blir svettig bara jag tänker på om det skulle vara jag som stod där. Det är klart att övning ger färdighet men jag skulle nog behöva öva hundra gånger innan jag skulle vara hälften så cool. Och hur jag skulle överleva de hundra gångerna innan den halvcoola hundraförsta gången begriper jag då inte. Jag minns då jag på en redovisning i nian nästan grinade innan jag var klar med mina fem inövade rader.
Hugaligen, jag ryser när jag tänker på det fastän det gått ett par år sedan dess..

Mitt i alltihop ska vi sjunga en psalm… Nu blir jag påmind varför jag inte gillar att gå till kyrkan. Orgeln drar igång och alla med sångröst drar ett djupt andetag och börjar med jättehöga toner sjunga om Jesus. De får gärna sjunga om vem de vill men vi (läs jag) med enbart falsk basröst måste antingen mima, låtsas vara försjunken i egna funderingar eller sjunga med och förstöra för sångbegåvningarna, suck!
Livet är inte lätt sådana gånger. Jag försjunker och andas ut fem minuter senare när de äntligen tystnat. (Hoppas det inte är till nackdel att jag är för ärlig)

En man med amerikanskt uttal berättar om sitt fotograferande, hur han känner att han vill förmedla sin känsla i bilderna. "Han var i det kalla Sverige, det var 30 grader kallt, han gjorde inget annat än att studera svenska från början. Han såg den lilla ensamma frusna växten med all kyla runt omkring sig, han fotade den och fick den att sprida hopp till andra som hade det svårt"  Han pratade om Gud och att han kände att han fanns med honom även den där första jobbiga tiden i Sverige. Ja det var fint beskrivet tycker jag fast jag inte är troende.
Och en mycket vacker bild! Alla hans bilder är underbara.

Den unga vackra prästen berättar gripande hur det gick till när hon förstod vad konstnärerna vill med sin konst. Fångandet och återgivandet till oss andra, av djur och natur bland annat.

Hon sjunger mycket vackert sånger hon själv skrivit om jag förstår det rätt. Antingen är jag full av snurrande hormoner på grund av mitt stundande klimakterium eller så kan de här människorna verkligen konsten att gripa tag i mig/ oss med sitt skapande, vare sig det är tavlor, bilder eller sång och orgelspel.

Efteråt får vi prata med de här fantastiska människorna, jag känner mig privilegierad och smittad av deras entusiasm. De strålar och är lyckliga, både av att det är över antar jag, det har säkert varit pirrigt, samt av alla lovord som de så väl är värda.

Jag blir gripen av stunden och känner inspirationen flöda. Skyndar mig hem och skriver mina tankar.


 För alla kyrkovana människor är min beskrivning säkert både dum och skrattretande, men jag vill upplysa att mina besök i kyrkor kan räknas på mina händer och fötter tillsammans, och då oftast inneburit dop, vigsel, begravning eller skolavslutning.

Tjejhelg!

 

 

 

 

 

 

 

Tjejhelg i grannstaden!

Förväntansfulla ler vi mot varandra, håller en hand på mobilen och en på våra resväskors utfällbara draghandtag. Vi ska med tåget som går söderut om en kvart:

-          Ja det går 10.19 upplyser den mest ordningsamma av oss.

-          Nja, var det verkligen då? Vi blir allihop tvungna att checka våra mobiler där det står klockslag och på vilken plats och i vilken vagn vi ska sitta.

Jag tror att vi alla är lite pirriga och ovana, om vi hade åkt med tåget varje dag hade vi nog suttit på kanten vid trappan, coolt dinglat med benen och spelat mahjong. Nu berömmer vi varandras skor, frisyrer och väskor och sneglar ner på våra mobilklockor med jämna mellanrum.

Jag tycker det känns underbart kul att åka söderut med mina tjejkompisar till grannstaden för att lata mig en hel helg, nåja, lördag till söndag är som en hel evighet känns det som. Jag ska bara flyta med har jag bestämt, låta de andra fatta besluten och inte anstränga mig så mycket. Gäääsp…

-          Ankommande tåg på spår 11, mot Stockholm, ropar en kvinnoröst i högtalaren.

-          Spår 11, står vi verkligen på rätt sida? Undrar jag ängsligt.

I vår stad finns det bara två spår på stationen så det är inte så många att ta fel på liksom. Men tåget som nyss åkte norrut tuffade ju på på spår 11? Tänk om de missat? Jag föreställer mig krocken inne i vår relativt nybyggda tunnel 500 meter från stationen.

-          Ingen risk, ut med dig nu! Det finns ställen för tågmöten!

-          Öh, jaha, säger tågovane jag.

Vi tränger oss så artigt det går ut genom de självöppnande dörrarna samtidigt som alla andra resenärer gör detsamma. Väl ute på perrongen ropar en av tjejerna:

-          Skynda, upp på tåget, han kör om några minuter!

Oj, oj, tänker jag och kör över några tår i brådskan.

-          Ursäkta, förlåt, jag måste hinna med, mumlar jag egoistiskt och så pekar jag med armbågen mot silverpilen.

Ingen svarar, troligen hann de inte se att det var just MIN lilla fullpackade väska som körde över just deras tår. Lite kaos har alltså uppstått i dörröppningen, femtio personer ska ut och femtio personers ska in – samtidigt!

Tre av oss, jag bland annat (konstigt nog?) Hoppar in i rätt vagn och sjunker ner på rätt säten på en gång. De andra tre i vårt gäng försöker gena in genom nästa vagn för att slippa alla avstigande ur denna den populäraste vagnen. Vi kollar spänt in mot nästa vagn för att se dem triumferande dyka upp ostressade och fräscha. Hm, tåget börjar röra sig och vi är inte fulltaliga i tjejligan… En av oss som sitter på rätt plats reser sig upp för att springa till tågchauffören och tala om vår förlust. Plötsligt bromsar tåget in (Jaha, säger vi och tittar menande på varandra, de andra hann inte med?)

En tågvärd säger i sin pratgrej:

 - Vi har några som skulle av här som inte hann av, kan du stanna?

Aha, inte våra brudar då? Men vars är de då? Jag vänder och vrider oroligt huvudet och försöker lista ut vart de tagit vägen.

Precis då dyker våra brudar upp, men de ser varken triumferande eller fräscha ut… (De hade varit tvungna att ta samma väg in som oss, bara lite senare.) Det gäller att vara snabb vare man ska av eller på tydligen. Pust, stånk och stön. Ja nu är vi med, allihop, i alla fall.

Vi har fått platser i direkt anslutning till varandra, så vi kan ha direktkontakt allihop hela tiden, perfekt! Jag gillar att åka tåg, sätena är bekväma, man kan ladda mobilen och slumra lite om man inte vill sitta och surra eller kolla varandras mobilbilder under resan.

En av tjejerna har tagit med kaffe, mackor och biskvier, fast jag nyss ätit frukost så blir jag överlycklig, det smakar gudomligt. Hon är nästan som en ängel, tänker jag. Vi glufsar i oss snabbt (jag i alla fall)

Resan tar två timmar, lite längre än med bil t o m, men vi bestämde oss raskt när en av tjejerna föreslog tåget.  Nu kan vi istället allihop hoppa ut glada och pigga ur tåget när vi kommer fram och ingen behöver sova en stund före middagen. Nu fnittrar vi förväntansfullt istället.

Vi vandrar iväg till hotellet genom smarta tunnlar under E4an med bullrig musik på välkrattade gång och cykelbanor. Efter en kvart är vi framme vid hotellet.

Vi möts innanför de dubbla dörrarna av åtta vita soffor vända mot varandra två och två med små bord emellan, ser trevligt ut, skulle vara skönt att slänga sig ner i någon av sofforna en stund. På väggarna hänger färgstark abstrakt konst som passar bra på de vita väggarna.

I receptionen står välkammade unga människor, en med håret uppsatt i en snygg avancerad knut, typ dubbel svinrygg tror jag det heter (?) Varför då kan man ju undra..  )( Så ser det ut ungefär, ok jag har aldrig sett ett svins rygg.. tror jag i alla fall, men de kanske ser ut så?  Alltså, ibland funderar jag på väldigt onödiga saker känner jag.

Den som hjälper oss är en pojke utan svinrygg, han pratar en trevlig småländsk dialekt, ler mot oss och är beredd att hjälpa oss i alla fall. Vi får väldigt gärna ställa in våra väskor i bagagerummet tills de har tre rum lediga, just nu har de bara ett som är färdigstädat.

-          Vi tar det! Säger vi alla samtidigt.

-          Fast om ni väntar en timme så har vi tre färdigstädade, säger den unge pojken artigt med en liten rynka mellan ögonen.

-          Vi tar det, säger vi med rynkor lite överallt.

Strax bredvid foajén ligger trapp och hisshuset. Ett jättestort trähjul utan färg sitter uppsatt på den vita väggen för att öka trivseln, det ser gammaldags ut och är snyggt men passar väl inte in sådär jättemycket efter den moderna entrén.

Vi klämmer in oss i samma hiss allihop men inser att vi är för tunga, alltså våra väskor, för att hissen ska orka, så vi delar upp oss.

Vi ville naturligtvis ha rummet på en gång för vi hade ju sett fram emot att ta ett litet glas vin tillsammans på rummet på blanka dagen. (Knäppt men avslappnande och ovant)

Rummet börjar med en mörkt rödbrun träbelagd pytteliten hall, en liten rund ruta i badrumsdörren till vänster och en smal vit dörr in till grannen till höger (!) Jag känner på den men den är låst, känner mig nyfiken på vem som har rummet intill, och lite rädd faktiskt: Tänk om det är tjuvar och banditer, eller mördare, som öppnar dörren med dyrk i natt och har ihjäl oss. Eller nä…

 Golvet är ett trägolv av något exotiskt mörkt träslag, mm, nja ganska snyggt faktiskt. En vägg är vit, de övriga har samma rödbruna träpanel som fanns i hallen. Mysigt..nja, men det funkar. Det sedvanliga skrivbordet med diverse information finns där förstås, och säkert hittar vi en grön Nya Testamentet om vi letar i lådorna också. En ful ljusgul formgjuten hårtork ovanför skrivbordet gör oss glada eftersom vi allihop litat på varandra där. Rummet är helt okej. Punkt.

Alla utom jag har tänkt på att det kan vara gott med lite tilltugg till vinet. (Jag tog baara vin) En har med sig osttärningar i en låda, oliver i en burk, servetter, tandpetare och salami. En annan har flera sorters nötter, vindruvor och kex. (Jag har inte ens tänkt på muggar till vinet…) Men det har någon annan gjort! Rosé och Montazami och skål och mums. Vi har det jättemysigt! Vi bestämmer att vi vill göra det här ofta!

Efter en timme har vi druckit och ätit oss nöjda och glada (ett glas vin var bara) (!) Eller två halvor kanske, vi ville ju smaka bägge. Vi drar på stan!

Vi fnittrar iväg, ut ur rummet, ner i hissen och ut på gatorna. ”Här kommer vi” Fritt och glatt gäng åker till grannstaden och roar sig en vårhelg. Jag ser en bild av oss med hår som fladdrar i den ljumma brisen, fina vårkappor i glada färger och höga pumps, trippa på trottoarerna. Men nej, vi har vinterjackorna på, och visst fladdrar håren, men vinden är iskall. Jag drar upp dragkedjan till nästippen och burrar ner mig i dunjackan och går stelt med sköna promenadskor. De andra ser inte heller ut att njuta av vårvärmen så värst mycket.

Jag ser mig omkring på de fina gamla byggnaderna, vilken fantasi de hade förr, stora lejonhuvuden pryder tillsammans med vackra ornament vissa hus. Wow, Imponerande! Tänk om man skulle kunna göra en avgjutning av sig själv på fasaden när man bygger sitt hus? Jag skulle välja en i profil på mig själv likt en sådan där de brukar ha längst fram på gamla fartyg! Jag ler för mig själv och inser att det vore en väldigt dum idé.

Vi drar runt på affärerna en stund. Jag som inte skulle köpa något finner mig provandes en starkt cerise blus (?) (Jag bär aldrig blus) Jag skyller på vinet såhär i efterhand för jag passar varken i starkt cerise eller blus. Vi kollar tyger, skor, smink, väskor och kläder som sagt. Vi köper sköna krämer, byxor, lite godis, nattlinnen och flera med mig köper blusar.

Vi kommer på att om vi inte ska vara mätta när det är dags för middag halvåtta ikväll så måste vi skynda oss att eftermiddagsäta lite… Frågan är vart? På en liten innergård finns världens mysigaste café vilket vi naturligtvis väljer. En trappa upp i innergården sitter vi efter en stund ätandes på smörgåsar, tapas och räkmackor och drickandes vin och öl. Hur vi kunde vara hungriga igen? Nja, hungriga var vi väl egentligen inte efter bara en timme men det är själva grejen att få sitta och fika närhelst vi känner för det som är skön. Eftersom jag försöker att inte äta så mycket kolhydrater så lämnar jag halva min smörgås och beställer en kaka istället, smart, ja vet!

Vi tar allihop bilder på varandra med allas mobiler från alla håll, det blir rätt bra bilder med mobilen som fotade från sidan när man log tillgjort mot en annan mobil, ja ni hajar. Vi fnittrar och skålar och delar lite förtroenden, och minnen, vi har supertrevligt. Precis så supertrevligt man kan ha när man har känt varandra väldigt länge. När man känner varandras historia liksom.

Vi börjar bli trötta så vi bestämmer oss för att slappa på hotellet tills det blir kväll. Inne på hotellet är det inte bara jag som får lust att sjunka ner i de sköna vita sofforna i foajén. De är precis så sköna som de ser ut, det är nämligen lätt att somna i dem märker jag.. Medan de andra småpratar och bläddrar lite i tidningar känner jag att det är rätt nära för mig. Jag hör ett konstigt ljud och inser att jag snarkade till. Jag ställer mig kvickt upp och meddelar att jag måste gå upp, de andra hänger på.

Vi sätter oss i första rummet igen och visar och provar våra egna och varandras fynd från köprundan, vi är lyckliga för att vi fått shoppa lite, shopping ger lyckokänslor för de flesta kvinnor (och män) Åtminstone tills man kommer hem och undrar hur man tänkte (Cerise?)

Nåväl, en del av oss börjar gäspa och bestämmer sig för att vila en stund och en del sitter kvar, sippar och surrar. Vi turas om att duscha, sminka och föna oss innan det är dags.

Vi har bokat bord på en restaurang med ett namn som känns annorlunda och spännande. I entrén står en vakt och släpper in oss. Vi blir mötta av en ung tjej i den skumma hallen, det är svagt tonade glasrutor mot höger in i en restauranglokal som ser mysig ut. Därinne sitter folk och käkar från sina överfulla tallrikar. Mm, dit in vill jag, min mage kurrar konstigt nog. I taket hänger jättesnygga runda lampor av koppar som blänker (Å en sån vill jag ha där hemma!) Men tjejen leder oss in till vänster till en annan lokal, den ser också mysigt ut men här är volymen högre och det första som möter oss är en bardisk. Vi ska få sitta närmast baren vi minsann. En äldre kille som verkar tro att han är yngre kollar in oss när vi kommer. Han hänger över sitt ölglas och ler mot oss allihop. När vi satt oss och vill föreviga vår stund så är han snabb att hjälpa oss med fotningen.

Vi beställer vår mat, de smarta tog grillbricka typ. Jag tog en fiskgryta, lät väl gott? Ja, de tre tuggorna var mycket goda men när jag tuggat klart fick jag skärpa mig för att inte dregla för mycket över grillbrickorna. (Varför väljer jag alltid fel i menyerna?)

Vi åt och drack, tog kaffe till efterrätt och bestämde oss snabbt för att gå till hotellet och lägga oss när volymen höjdes ytterligare och åldern sänktes väsentligt på besökarna. (Typ 20) Vår medelålder låg på 50+, ja ni förstår.

Vi hade ju haft en mycket ansträngande dag också, glöm inte det!

Dagen efter inleds med det mest efterlängtade på en hotellvistelse, nämligen frukosten. Jag utelämnar detaljerna om den, ni vet själva hur underbart mycket det brukar finnas att välja på.

Vi packar och drar rullväskorna med oss en timme för tidigt till stationen (mitt fel, jag har tidsnoja och tjatade tills jag fick alla med mig) Stationen är fullpackad med folk men vi hittar ändå några lediga platser på de hårda bänkarna. Vi hamnar mellan några killar som är fulla med tatueringar och en mormor med barnbarn som pratar engelska. Jag gillar det, att sitta med fullt med folk runt omkring mig men som jag inte nödvändigtvis måste prata med. Bara att sitta och tjuvlyssna på deras liv lite.

Sen blir jag rastlös och går ut för att kolla på vilket spår tåget kommer. Jag hajar till när jag inser att det redan en halvtimme för tidigt står på sin plats. Jag drar iväg ett sms till de andra och letar reda på min plats. Jag sjunker ner, min nojiga oro släpper och jag kan andas ut. De andra kommer och sätter sig på sina platser, men rätt vad det är så kommer en av brudarna på att hennes handväska måste blivit kvar inne på stationen, tåget närmar sig avgång och luften blir plötsligt tung att andas…

Hon rusar ut, jag spanar efter någon tågklädd person som jag kan berätta om vårt dilemma för. Jag spejar och spejar men kan inte upptäcka någon, jag bestämmer mig för att stanna med min vän så hon inte blir ensam kvar när vi andra åkt. Plötsligt kommer hon springande, en kvinna som upptäckt hennes väska hade kommit och mött henne med den. Tänk att det finns så snälla människor!

Hon ser lycklig ut såklart, vi hoppar in i tåget, dörrarna stängs och tåget avgår!

 

 

Klart jag vill åka igen, men helst vill jag själv bestämma när tåget får lov att avgå.

 

 



Bilder från Åsberget maj 2015

Idag har jag njutit av den vackra naturen på berget bakom mitt hem.

Allt från den lilla blommande mossan, skägglaven till horisonten som anas.

Mmm,  det kan få den suraste på bra humör!

Titta och njut!

Fulltankad med ny energi!

Tandläkare är som änglar!

Jävla tandvärk!!

Har du haft riktig, riktig tandvärk någon gång?

Ja då förstår du varför snälla jag låter elak idag.

Jag känner den omedelbart när jag vaknar, vänster nederkäke ilar illavarslande med några minuters mellanrum.

Med tandvärken i december i färskt minne proppar jag i mig två värktabletter så fort jag kliver upp.

Jag tänker INTE återuppleva den värken, det värkte så tårarna rann utan att jag grät.

Nåväl, morgonbestyren flyter på och min käke ilar och påminner mig då och då om att den finns.

Hårdbrödmackan får bli en mjuk denna morgon och tuggas enbart på höger sida.

NEJ, jag tänker absolut inte ringa någon tandläkare, säger jag beslutsamt.

Sådana ringer man bara när man måste, värken i december försvann ju av sig själv??

Höjer som en besserwisser på mina ögonbryn.

(Ja, jag pratar alltid med mig själv) (Hur så?)

Den här värken som kommer tre månader senare ska alltså också försvinna. Punkt.

Jag vandrar till mitt jobb och tycker att det är tur att jag tagit med vatten i en flaska

så jag kan svälja extra värktabletter medan jag går. Smart!

Fast tabletterna kanske blitt för gamla? Värken tilltar nämligen…

På jobbet denna tisdagsmorgon är det hektiskt, jag har ett jobb där jag alltid måste (bör) vara trevlig hur mycket tandvärk jag än har.

Alltså ler jag och tänker fan, nickar och tänker fan, jag tar betalt och tänker f..

Jag får lust att skrika högt av smärtan, men det kan man inte göra på mitt jobb.

(Fast det kan man nog inte göra på särskilt många jobb!?)

Jag jobbar istället med rynkade ögonbryn idag.

Jag försöker hjälpa några kunder i väljningsprocessen men jag hör att jag låter smörig;

-          Det här kommer att bli såå bra, du gör ett jättebra val! Osv.

Jag vill att mina kunder ska få förtroende för mig så jag säger aldrig något jag inte menar.

Men idag orkar inte min hjärna tänka så jag blir en smörare.

-          Du har just valt de snyggaste tapeterna vi har!

(Kommer på att jag sa det till kunden bredvid henne också)

(Drar mig diskret mot kassan)

Min chef ber mig omedelbart beställa en tandläkartid när han hör hur jag ringer en kund;

-          Hejdinatapeterharkommitkomochhämtahejdå!

Jag inser att han har rätt och ringer folktandvården för att få en akuttid,

Värken gör att jag snart blir galen.

-          Du kan få komma imorgon halvtio, säger en formell folktandvårdsröst.

-          Är du allvarlig? Jag behöver en ”AKUTTID”, förtydligar jag.

-          Jamen det är ju en akuttid, förklarar hon.

-          Ojojoj, hur ska jag överleva det? säger jag och tycker synd om mig själv.

-          Jag kommer att dö, säger jag på fullt allvar.

Hon andas i luren i andra änden men säger inget.

Om jag förväntade mig att hon skulle trolla fram en tid när jag sa så, så tog jag fel.
Hon satt bara och väntade på att jag skulle acceptera tiden.

-          Ni kan väl inte kalla det för en akuttid när man får komma ett halvt dygn senare?

-          Jo, det kallas så… svarar hon i luren lågt.

Jag säger att jag ska fundera hur jag ska göra och återkomma senare.

En hel natt med ilande och värk, jag suckar.

-          Rrrring!!  är min chefs uppmaning när han ger mig en lapp med ett nummer. Wow, han är tydligen beredd att göra allt för att jag inte ska skrämma iväg fler kunder, numret går till hans privattandläkare.

På denna underbara tandläkarmottagning har de tid med mig om en timme!!

Jag ilar dit och gapar, jag gapar av förvåning och beundran av den fina inredningen. Det finns inget som skulle kunna avslöja att jag befinner mig på hos en tandläkare förutom de två tandläkarstolarna i varsitt rum. Det finns blommor, tavlor, fina målade väggar och fina trägolv.

Hemtrevligt liksom!

Jag fortsätter gapa när jag sätter mig tillrätta.

Eller, först får jag förstås förklara vars jag har ont, i vilken tand och så.

Problemet är bara att jag inte vet.

-          Iblangd gör det ongt där, okk iblangd gär, pekar jag.

Hela vänster sida upp mot tinningen värker nu.

Tänk om det inte är någon tand som är sönder??

Tänk om det är nåt annat? Jag fick en boll där förra veckan..

 (vi körde lite basket i köket) hm, ska jag nämna det…? Nje, jag skiter i det.

Tanddoktorn verkar duktig, han kollar och kollar, och jag gapar och gapar.

Nu ska han röntga, han stoppar in små foton i ramen som jag ska bita på i olika vinklar, riktar stora kameran mot kinden och tar lite bilder.

I min mobil har jag en app där jag kan redigera bilderna så de ser ut som röntgenbilder… jag kunde ju ha tagit lite bilder själv och haft med mig..?

Sparat lite tid åt honom kanske. Och åt mig!

I alla fall kommer han tillbaka och kollar i sin dator (på mina tänder), hur det nu gick till, och säger till sin sköterska:

-          Distalt, mestalt, digitalt (och en massa siffror), typ.

-          Karies på 3:7 distalt, MYCKET karies!

Gulp, jag känner igen det ordet..

-          Jahapp, nu måste ni borra alltså? säger jag som just börjat hoppats på att jag kommit i onödan.

-          Hur har du undgått att känna det här stora hålet? undrar min tandläkare.

-          Det kallas tandläkarskräck, svarar jag sanningsenligt. Då går man bara hit när man absolut måste.

-          Då vill du ha bedövning antar jag?

-          Det starkaste du har, det räcker om jag vaknar upp nästa vecka, säger jag.

Resten är inte så mycket att berätta om, han bedövar, lagar och putsar.

Jo en sak är värd att berätta, det är den absolut bästa tandläkare jag varit till.

 Han berättar precis hela tiden vad han gör.

Det finns inget värre än när man sitter och gapar och vill fråga vad som händer men ty det kan man inte för munnen är full med slangar, sugar, fingrar och borrar.

Allt går mycket snabbt och vips kan jag hoppa upp ur stolen och åka på jobbet igen!

-           

Det kan hända att jag ringer i tid nästa gång!