Med ett fast tag om min midja snurrar han mig, mina fötter
följer hans lekfulla steg. Vi virvlar runt på golvet. Rytmen i våra kroppar är
synkade, våra steg smeker den lite sträva spånskivan, jag med mina tjocksockar,
han med sina nakna fötter. Det är vardagskväll och vi har just ätit middag i
vårt oklara vardagsrum. Vi dansar en stund till, till min Spotify-lista med
allt från 60-talsmusik till hårdrock. Ju äldre jag har blivit, ju bredare smak
(och bak) har jag fått. Jag njuter oherrans, dans och musik är ett livselixir
för mig och min sambo. Vi saknar att gå på lokal och dansa, men när den
möjligheten raderats så blir alternativet en svängom härhemma.
Jag är sjukskriven just nu, får tid att luta mig tillbaka
och reflektera lite. Allt har sin tid, jag kisar och följer prismornas blänk i
ljuskronan när de snurrar av det svaga vinddraget. Om varje prisma var en tid i
mitt liv så borde jag känna mig rik tänker jag och ler.
Jag har nyttjat vissa av mina arbetsfria dagar till att träffa
gamla vänner och inser mer än någonsin att var sak har sin tid, eller prisma då.
Jag har träffat vänner från fjärran tid (barndomen) vänner från mellantiden
(gymnasietiden) och vänner från mina barns uppväxttid. Även om det är
fantastiskt, härligt, upplyftande och en massa andra superlativer att träffas och
minnas så är det också smärtsamt att inse att den och den tiden inte kommer
tillbaka, den har blänkt klart. Dockor, rosa pumps, öronclips, blöjbyten och
permanentat hår är över liksom. Jag har efter alla möten landat i framtiden
igen och inser att jag trivs bra här och framåt. Ålder går inte att backa –
”Var nöjd med allt som……”
Och det ska vi verkligen vara, ingen av oss vet vad som
händer imorgon eller hur länge vi får uppskatta morgondagen. Och så finns det
de som vet…
Jag sänder tanke och hjärta till dem även om jag aldrig kan föreställa
mig hur fruktansvärt det måste vara att veta att tiden är utmätt. Fast en liten
gissning är att man förutom alla andra känslor känner sig arg, arg på alla oss andra
som slösar med våra liv och tar allt förgivet. Varenda steg, varenda val,
varenda liten detalj och minut av livet borde vara noga övervägt och sedan
uppskattat.
Jag tappar lite fokus på dansen och tänker på personer som
varit nära men som inte längre finns, de kommer inte tillbaka men finns för
alltid inom mig med de minnen jag valt att spara. Det är så vi får evigt liv, genom
att aldrig bli bortglömda. Jag lutar mig bakåt och blundar så att min kavaljer får
ta ett fastare tag om mig. Han kramar mig hårt och jag känner att vi valt detta
och uppskattar det.
Kram för idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar