Vardagstankar bara, om blommor, nördar, sol och höst.

Vardagstankar

Bryter blad från Pelargonierna, de bruna drar jag loss, de blomklasar som ser ledsna ut böjer jag sakta nedåt tills jag hör det lilla knastret av bruten stjälk. De ska snart gå i vintervila, det skulle jag också vilja göra, tänk att få bli väckt av en vårsol som säger att det är nu du ska leva igen.

Eller nä, jag skulle inte vilja missa en, eller två hela årstider. Och julen kommer ju snart och gör en del av oss glada. Jag fortsätter bryta blad och passar på att flytta om lite krukor. ”Det enda vi kan vara säkra på är att vi ska dö” Ja, så är det, hur allt är medan vi väntar på döden bestämmer vi själva. Ibland, ibland inte, förvisso. Ibland stannar vi kvar några ögonblick längre i ett tillstånd, andra gånger rusar vi förbi. Vissa möten med andra människor blir långa, andra korta. Den enda vi måste dras med hela tiden är oss själva. Vi är fast i den kropp och det utseende vi fick, den intelligens och de egenskaper som blev våra, det är bara att gilla läget.

Doftpelargonen skänker mig ljuvlig citrondoft när jag ger den extra jord i en lite större kruka. Jag tror min farmor hade en sådan i ”salen”. Där fick vi inte leka, därinne var det kallt och instängt. Bara på julen stod dörren öppen som jag minns det. Nu ska alla ha öppna planlösningar med samma golv överallt. Öppet och fräscht. Stora värmeisolerade fönster från golv till tak. Mycket ljus vill vi ha in i våra bogrottor, om vi inte bor i lägenhet med fönster mot norr vill säga. Min förra lägenhet var mörk hela dagarna, halvsju på kvällen om somrarna kunde jag få lite sol längst bak på balkongen och om jag satt på golvet. Så miserabel bild men lite komisk också, jag tror att vi behöver humor för att överleva. Ett förlösande skratt heter det ju, och visst känner man sig nästan nyförlöst när man får skratta riktigt hjärtligt och mycket åt något. Det var mer skratt när man var barn, jag undrar varför? Är det erfarenheter, rädslor och ansvar som gör oss mera allvarliga och städade? Nu bor jag i ett hus där solen lyser in från alla väderstreck och där skrattet är nära varje dag.

Jorden letar sig in under mina naglar när jag försiktigt pillar loss de små pyttesmå skotten av Elefantöra, de har förökat sig i massor och jag känner mig lycklig och ler för mig själv. Jag har nördat in mig på blommor, älskar när de belönar min möda med rik blomning och tillväxt. Fast nördat låter negativt, något som idioter gör. Fast jag är gärna en blomidiot, haha. Det man är intresserad och mår bra av nördar man in sig på och det man inte förstår sig på kallar man idiotiskt. Tänk att jag löste gåtan så lätt. Vad är du idiotiskt intresserad av?

De vita pelargonierna får ett par veckor i fönstret innan vilan i pannrummet bestämmer jag, de ser glada ut och vinkar med blomklasarna, jag fotar de vackra och skymtar hösten därute. Hösten är mörk och kall, jag fryser och bor i mina tjocksockor dygnet runt. Alla årstider har sin tjusning men gråtunga höstdagar vetetusan vad som är tjusigt. Räddningen är tända ljus och att lyssna på musik medan vi speglar oss i svarta fönster.

Varsågod – en länk till Deep Purple ”Nothing at all” som vi lyssnar till just nu:

https://open.spotify.com/track/7xUqaTSHMxEOYrRclylN1j?si=Agff-aTuTq28eGLIouTmxA

 Nej nu är det dags att sova lite, sängen lockar denna 50plussare som nuförtiden är otroligt trött jämt.

Kram för idag!